Nobelstiftelsen har satt sig i en omöjlig situation när man ville vara ”anständig” genom att bojkotta vissa, men inte andra. Men om man en gång börjat gallra gäster efter deras påstådda anständighet har man politiserat sitt evenemang och deltar i polariseringen.
Jag förstår vad den nya ledningen för Nobelstiftelsen är ute efter. Man vill åter höja upp Nobel över dagspolitiken och diplomatiska förvecklingar.
Förr kunde man göra skillnad på sak och person, göra skillnad på kultur och vetenskap gentemot politik. Exempelvis delades Nobelpris ut 1917 trots att första världskriget utkämpades i skyttegravarna med stora dödstal som följd. Fredspriset det året gick till Röda Korset. Passande. Klokt. Värdigt. Mitt i allt dödande.
Nobelstiftelsen försökte höja blicken
På något sätt har mänskligheten förlorat förmågan att höja blicken över de dagliga konflikterna. Se värdet i utbyte kring vetenskap och kultur också mellan länder och folk som är i svåra konflikter.
”Det är tydligt att världen alltmer delas upp i sfärer där dialogen mellan oliktänkande reduceras. För att motverka den tendensen inbjuder vi nu brett att fira och förstå Nobelpriset och betydelsen av fri vetenskap, fri kultur och fria, fredliga samhällen”, sade Vidar Helgesen som är vd för Nobelstiftelsen i pressmeddelandet i torsdags.
Men eftersom Nobelstiftelsen börjat bojkotta vissa politiker och vissa länder av politiska skäl är det svårt att återgå till en nivå ovanför dagspolitiken.
Nobelstiftelsen fick dra tillbaka inbjudan till Ryssland, Belarus och Iran efter massiva protester.
I Svenska Dagbladet skriver Tove Lifvendahl: ”I Stockholm skulle [Vladimir Putins] företrädare ha bjudits in till högtidlig ceremoni i närvaro av kungligheter för att fira fria och fredliga samhällen. En sämre inramning av Nobelfirandet går knappast att tänka sig.”
I DN är man inne på samma linje: ”Då hade Nobelstiftelsen fått fira sitt pris utan hovet och regeringen – men med ambassadören från Kreml. Det kan knappast ha varit tanken.”
Har Nobelstiftelsen en gång inbjudit till dessa tankebanor, fört ner Nobel till vardagliga nivån så att säga, är det svårt för omvärlden att inte fortsätta se det så.
Varför bojkottas inte fler?
Och den högre nivån är också svår att återetablera när länder behandlas så olika.
”Nordkoreas och Saudiarabiens dito har hela tiden varit välkomna”, påpekar Håkan Boström i Göteborgs-Posten och menar att Nobelstiftelsen därmed oavsiktligt visar sin ”inkonsekvens och provinsialism” när man portar Ryssland, Belarus och Iran.
För att inte tala om Kina, som bedriver fruktansvärt förtryck mot uigurerna. Genom att bjuda Kina visar Nobel stöd till deras förtryck – det blir ju budskapet när man bojkottat andra men låter Kina få komma.
Det var ett förödande beslut av Nobelstiftelsen när man 2010 började bojkotta vissa gäster av dagspolitiska skäl. Det var då man gav upp den glans som firande av vetenskapens fantastiska landvinningar för mänskligheten kunde ge, för att hamna i den gyttjebrottning som dagspolitiska konflikter är.
I en småaktig och kortsiktig jakt på att visa sig ”anständig” har Nobel blivit något oanständigt. En ovärdig tävling i vem som bojkottas, hur stiftelsen än vänder och vrider på sig.