Länge har många, utan att skämmas, satt likhetstecken mellan Sverige och Socialdemokratin. Men partiet har övergivit sin styrka, pragmatismen, för att driva radikala agendor som nu gör partiet till ett bland många andra socialistpartier i Europa.

I Sverige har Socialdemokratin haft statsministerposten under mycket lång tid: 1932-1976, 1982-1991, 1994-2006 och 2014-2022. Omkring 73 år av de senaste 90 åren. 81 procent av tiden.

Deras maktinnehav började med stor skicklighet under ledning av 1900-talets främste politiske strateg i landet: Per Albin Hansson. Han tvättade bort den blodbesudlade extremismen som många socialister bar på (som hans ungdomskamrat Anton Nilsson, han som utförde terrordådet mot båten Amalthea med dödsoffer som följd). Hansson avvisade också det internationella perspektiv som socialistinternationalen strävade efter.

Det var ett oerhört skickligt strategiskt tänkande – av en man. Per Albin Hansson blev ju avsatt som ordförande för ungdomsförbundet och blev inte riksdagsgruppens statsminister när Branting dog, men han lyckades manövrera ut alla sina kritiker inom rörelsen och bli partiledare 1928. Sedan lyckades han manövrera ut alla borgerliga partiledningar och ge partiet regeringsmakten längre än i andra demokratier.

Istället för radikala nyckfullheter lånade Per Albin den konservativa berättelsen om folkhemmet för att driva en politik med sammanhållning och gemenskap (i motsats till klasskamp) och för ett nationellt välfärdsbygge (i motsats till ropen om att förena sig med socialister i andra länder).

Det var så Per Albin lät göra Socialdemokratin närmast liktydigt med Sverige.

Socialdemokratin är inte Sverige

I en lång och intressant artikel i senaste Fokus under tvetydiga rubriken ”Med folket mot framtiden” (betalvägg) analyserar Johan Hakelius det socialdemokratiska partiet, varför det haft så stort inflytande historiskt och vart det nu kan vara på väg.

Jag vänder mig dock emot en bärande tråd i artikeln, den att det ofta och oreflekterat sätts likhetstecken mellan Sverige och socialdemokratin:

”Om ett parti så entydigt format ett land, från efterblivet bondesamhälle, till modern, demokratisk välfärdsstat, är det inte särskilt konstigt att nationen och partiet flyter samman.”

Detta är inte sossarnas förtjänst! Den svenska nationens resa från fattig till rik skedde under de etthundra åren mellan 1870 och 1970. Socialdemokraterna kom till makten sent under denna resa (mer än kortvarigt från 1932) och de har stort ansvar för att resan efter 1970 förvandlats från framgång till sunkighet med ökad laglöshet, otrygghet och förlorat framtidshopp.

Jag förnekar inte att S gjorde stora insatser i 1900-talets första hälft, särskilt med Per Albin Hanssons kraftigt förändrade parti där radikalism ersattes med pragmatism. Men inte ens välfärdsstaten är socialdemokraternas förtjänst.

Sveriges själ bottnar med de fria småbönderna, allmogen

Det samhälle Sverige blev med industrialismen från andra halvan av 1800-talet bottnar i svenska värderingar, normer och moral. Bondesamhället skapade arbetsmoralen. Genom att i hög grad bestå av fria bönder på mindre gårdar skapades ett monumentalt medvetande om att det är genom arbete man kan få det bättre, och skapa något bättre för sina barn.

Ända in på 1970-talet ansåg S-makthavarna det vara ett problem att arbetare inte gärna sökte upp socialkontoret för att få socialbidrag. Det svenska folket var stolt och grunden för stoltheten var att man försörjde sig själv. Mina morföräldrar var visserligen arbetare och kommunister, men deras stolthet och totala ovilja mot att ta emot ”samhällets” hjälp var så icke-socialistisk man kan tänka sig.

När jag som tonåring började arbeta på SJ hade jag ”gråsossar” födda på 1910-talet som arbetskamrater. När en av dem fått sitt radhus förstört i Tuveraset 1977 sades det att familjerna skulle gå till socialen för att få hjälp medan försäkringsärendena handlades. Flera år efteråt berättade han med stor upprördhet över detta förnedrande förslag. ”Över min döda kropp att jag skulle gå till socialen!”

Detta är Sverige. Detta är svenskarna.

Socialdemokraterna kanaliserade det svenska

Dessa brett folkliga normer, värderingar och moral lyckades Per Albin kanalisera genom att göra konservativa folkhemmet till den progressiva socialdemokratins strategi.

Med smarta metoder, som att dölja hur skattetrycket höjdes (med moms och arbetsgivaravgift), plockade Socialdemokraterna in stor del av näringslivets tillväxt – och arbetarnas löneutrymme – till statsmakten. Man kan se Per Albin som en andra Gustav Vasa. Någon som omstrukturerar landet för att göra det starkare och effektivare.

Till skillnad från kungen, som fick plocka in skatterna i kyrkklockor och jordbruksprodukter – vilket ledde till uppror, kunde Socialdemokratin i lönndom ”stjäla” löneutrymmet från arbetarna för att bygga upp välfärdsstaten. Därför gick det smidigt och med mindre turbulens. Därför är också det ljusa minnet och prestigen kring Socialdemokraternas långa maktinnehav så seglivad.

Åtgärderna låg i linje med vad svenska folket ville: trygghet genom gemenskap.

Och det var möjligt eftersom den gamla arbetsmoralen och stoltheten om att inte ligga någon till last, levde kvar. Ingen ägnade sig åt bidragsbedrägerier och försökte få förmåner man inte var berättigad till. Det är därför de svenska kontrollfunktionerna – fortfarande – är urusla och ineffektiva. Ja, myndigheter vågar inte ens upprätthålla reglerna. Ingen vågar säga nej, eftersom man i bakhuvudet har moralen om att ingen kan väl begära sådant man inte faktiskt har rätt till?

Pragmatism har ersatts med oförtjänt maktbegär

Johan Hakelius lyfter fram hur viktigt det blivit för partiet att inneha regeringsmakten. Med den kan man hålla ihop partiet. Han skriver det inte, men jag anser att Socialdemokratin idag intar högadelns roll och position från slutet av 1800-talet: De som anser sig ha rätt till makten och höga löner från staten utan att behöva prestera något.

Idag klarar inte Socialdemokratin av att uttolka och kanalisera det svenska, lika lite som Oscar II eller Gustav V och deras hov kunde göra det i fördemokratisk tid.

Det som då var den nya tidens rörelse, Socialdemokratin, motsvaras idag på 2020-talet av Sverigedemokraterna. De som vågar utmana de besuttna och inkompetenta makthavarna som inte förstår vad tiden kräver.

Det svenska tillhör svenska folket och ska inte förskingras till människor från andra delar av världen. En återgång till arbetskraftsinvandring måste ske där de som kommer gör rätt för sig, och inte utgör mer än några procent av befolkningen.

Socialdemokraterna är inte systembevarande

Hakelius menar att partiet gått från att vara pragmatiskt samhällsomdanande till att bli systemförsvarande, så till den milda grad att höginkomsttagare på Östermalm nu röstar på partiet. Allt medan arbetarna går till Sverigedemokraterna.

Denna beskrivning haltar betänkligt. Sverige är utsatt för en revolution, som nu börjar bli blodig genom all kriminalitet med dödsskjutningar och sprängningar. Man kan tala om folkutbyte när nu bara 54 procent av eleverna i skolan talar enbart svenska i hemmet.

De öppna gränsernas migrationspolitik som S, visserligen i samklang med borgerliga, fört har förändrat Sverige i grunden. När Hakelius talar om systembevarande menar han förmodligen de som fortsätter blunda för konsekvenserna av denna utopiska ambition att ta emot hela världen i Sverige, för annars ”står man inte på rätt sida om historien”.

Skälet till att Socialdemokraterna tappat arbetarna är ju att man kastat Per Albins framgångsrika strategi överbord och är tillbaka i 1917 års radikalism där man omstörtar samhället som vi känner det för att skapa ett nytt samhälle där Mellanösterns och Afrikas traditioner tar över från de svenska.

Att det inte framstår som uppenbart har att göra med den stora upparbetade goodwill som partiet har från 1900-talet. Och att det sker genom de system som finns sedan tidigare. Det är inte systembevarande utan systemutnyttjande för helt nya ändamål än de som välfärden var skapad för att lösa.

”Sverige ska bli mer som Sverige”

Detta citat av Magdalena Andersson går ju stick i stäv med partiets förda politik. De enda som faktiskt står för denna ambition är Sverigedemokraterna. Det är också förklaringen till att det nya partiet vuxit fram så snabbt, ur historiskt perspektiv. Från drygt en procent 2002 till 20,5 procent av väljarkåren 2022.

Bara den lilla faktauppgiften säger det mesta om vilket underbetyg svenska folket ger de gamla partierna och den förda politiken under 2000-talet.

Om inte Socialdemokraterna på något mycket grundläggande sätt överger revolutionsromantiska migrationspolitiken kommer partiet att knäckas. Då är man som vilket europeiskt socialistparti som helst, och de brukar numera ligga på ett väljarstöd på omkring 10 procent.

Vem får äganderätten till nationen?

Däremot Hakelius har en viktig poäng när han skriver: ”Vi är i början av en kamp om äganderätten till nationen”. Jag är helt säker på att Magdalena Andersson pliktskyldiga nämnande av Sverige i retoriken, kombinerad med att i praktiken fortsätta den naiva migrationspolitiken, är dömd att misslyckas.

Att rädda välfärdssystemen som ger trygghet är inte så svårt. Det gäller att noga kontrollera kvalifikationerna för den som gör anspråk på bidrag, med biometrisk data, samkörning och omfattande stickprovskontroller. Den som begär offentligt stöd måste avsäga sig den personliga integriteten. Utan att på detta kontrollerande vis återupprätta rättvisa i systemen kommer det att braka samman. Med den insikten är integritetsförlust i specifika situationer ett billigt pris att betala för att återskapa ordning.

Men därutöver behöver vi återskapa idén om folkhemmet i modern tappning, alltså en sammanhållning som gör att vi är beredda att betala skatt. Ju högre skatt desto bättre måste sammanhållningen vara. Förr mötte vi fler människor vi inte kände genom ett stort civilt samhälle i form av folkrörelser. Idag är vi medborgare mer isolerade från varandra.

Hur bättre kontakt och riktiga samtal (inte bara leenden och glada tillrop som i sociala medier) mellan medborgare ska återskapas är den svåra frågan. Men vi har ett gemensamt öde, vilket inte minst Nato-ansökan är ett bevis på. Vi behöver hålla ihop, även om vi inte är eniga. För där ute finns extremt förtryckande aktörer som vill rasera allt vi har. Där finns iallafall ett skäl att börja se fördelar med att samsas.

För det parti som vill, finns möjlighet att vara den som kanalisera folkviljan och därmed äger nationen.