Det är 50 år sedan Carl XVI Gustaf blev kung. Det uppmärksammas i flera dokumentärer. Men de är alldeles för ytliga. Och ger inga svar på varför monarkin finns kvar.
KOMMENTAR. Inför 50 årsdagen på tillträdet, den 19 september 1973, publiceras dokumentären ”Tronen” i TV4 och ”Kungen och jag” i SVT. Båda tycks vara fokuserade på kungen som person (alla avsnitt är inte tillgängliga).
Så är det alltid när svensk media ska bevaka monarkin. Man bevakar kungafamiljen som ”kändisar” och låter kritiker av monarkin tala om hur ”otidsenligt” statsskicket är, utan att erbjuda någon analys om för och nackdelar.
Det är ett alldeles för snävt perspektiv. Den konstitutionella monarkin finns inte kvar i Sverige på grund av familjen Bernadotte. Monarkin uppfyller vissa funktioner bättre än alla andra statsskick. Man kan jämföra med Winston Churchills beskrivning av demokrati: ”democracy is the worst form of Government, except for all those other forms that have been tried”. Monarkin är ett bristfälligt statsskick, men alla andra som prövats är värre.
Ett alternativt statsskick som uppfyller samma bredd av krav och villkor som den svenska monarkin är Förenta staternas konstitution. I USA finns inbyggd kontinuitet genom de nio domarna i Högsta domstolen som sitter på livstid och kan köra över både president och folkvald kongress.
Men skulle svenska folket hellre vilja ha några jurister som parallell, balanserande institution i statsskicket än ett kungahus? Jag tror inte ens motståndarna till monarkin vill det.
Ja, men kan man inte välja president? Då gör man statsskicket endimensionellt och låter tidens anda i folkopinionen bestämma både parlament och president. Alltså uppfyller inte en president de krav på balanserande institution. Dessutom skulle förmodligen en avdankad politiker väljas, en sosse som Margot Wallström, en Ylva Johansson eller en Anders Ygeman.
Då är det bättre att göra talmannen till president, för att spara in en lön. Men åter: statsskicket blir endimensionellt utan balanserande institutioner.
Nej, de som kritiserar monarkin har inte tänkt igenom vilka dåliga alternativen är.
Tradition och kontinuitet
Radikala krafter underskattar alltid betydelsen av tradition och kontinuitet. Men dessa två aspekter är grunden för ett stabilt och tryggt samhälle. Förändringar ska naturligtvis ske över tid, men det är viktigt att bromsa alla dåliga nya förslag som läggs fram.
Med monarki skapas respekt för ansvar och makt över tid.
Och att makt inte är något som man ska leka med.
Vi behöver återskapa respekten för att statsmakten har stort ansvar för riket och dess medborgare. Här är monarkin ett redskap för att sätta bilden av kontinuitet i en föränderlig tid.
Motsatsen förskräcker
Mot dessa mina ord kan radikaler hävda att de är ”mossiga”, ”dammiga” och ”osexiga”. Visst. Men betänk vad deras motsatser faktiskt är. Det är franska revolutionen som åt upp sina egna barn genom att halshugga alla. Det är Sovjetkommunismen som dödade alla som hade fräckheten att kritisera de styrande, Lenin och Stalin.
De radikala vill skapa något nytt, men det nya visar sig ofta innebära förtryck, misär och död. Samhällen utan kontinuitet och respekt för traditioner kommer lätt i gungning.
Och hade inte vänstern tvingat tyske kejsaren Vilhelm II att abdikera 1918 hade Adolf Hitler aldrig fått den makt han fick från 1933. Soldaterna hade aldrig tvingats svära trohetsed mot Hitler, eftersom kejsaren hade varit statsöverhuvud. Och kejsarens roll kunde inte Hitler lägga beslag på, så som han lade beslag på tyska presidentposten.
Tänka sig! Monarkin hade kunnat sätta käppar i hjulet för extremistiska krafter. Och det är ofta precis därför de har avsatts. Radikaler vill få fritt fram att skapa ”nya samhällen” och ”nya människor”. Det tar alltid en ände med förskräckelse. Med blodbad. Folkmord.
Monarkin är värn mot farlig radikalism
Denna aspekt glömmer journalister och historiker alltid bort. Varför? Enda förklaringen jag kommer på är att de själva är radikala och inte vill att tradition och kontinuitet ska lägga hinder i vägen för ”ny” politik.
Radikalism är i vår tid, sedan 1968, grovt överskattad. Överallt där den fått fritt spelrum har den, likt i historien, ställt till elände. Och inte bara vänstern har varit radikal. Högerpresidenten George W Bush startade ”regimförändringar” i Afghanistan och Irak. Syftet var gott: att skapa demokrati och trygghet åt förtryckta folk. Men de fundamentalistiska och islamistiska krafterna har nu makten i båda länderna.
Vi bör lära oss av alla misstag. Vissa aspekter i samhällslivet behöver skötas med längre tidshorisont än en mandatperiod. Allra viktigast är detta när det handlar om nationers konstitutioner. De skapar spelregler för hur makt fördelas. Om alla kan respektera hur en konstitution fördelar makt kan regeringsskiften ske fredligt. Om man saknar konstitution med förankring i historien som ger legitimitet, kan maktkamp lätt uppstå som slutar i blodbad och folkmord.
Man ska alltså inte leka med institutioner som visat sig fungera och som ger trygghet och stabilitet i en föränderlig värld.
Därför ska vi hylla kung Carl XVI Gustaf, men också den institution han representerar.