Är politik först och främst en fråga om att lösa kortsiktiga problem eller är politik främst en arena för att stöpa om verkligheten efter politiska ideologier? Frågan är fel ställd.

För både liberaler och socialister, som ju drivs av teoretiska skrivbordsidéer, finns en motsättning mellan verklighet och idéer. Särskilt när idéerna tar utopisk form med drömmer om att skapa nya samhällen och nya människor blir de rent ut livsfarliga. Socialismens goda mål har resulterat i folkmord i öster, och liberala utopier om att riva alla gränser ger nu kaos i hela västvärlden genom okontrollerad invandring som är på väg att rasera rättsstaten genom korruption och våld på gatorna som polisen inte mäktar med.

Hur ska då balansen mellan kortsiktig verklighet och långsiktiga ideologier se ut i just Sverige?

Vill gynna högavlönade långsiktigt

”Den statliga inkomstskatten borde avskaffas”, skriver den moderata debattören Fredrik Johansson i Svenska Dagbladet. ”Det vore en strukturreform för en kunskapsekonomi i världsklass” och ett sätt för den borgerliga regeringen att ”skaffa sig en långsiktig idé för sin ekonomiska politik”.

Det betyder i praktiken en skattesänkning på 59 miljarder kronor för dem som tjänar över 57.000 kr/månaden. Han pekar på att om de som har hög utbildning arbetar mer kommer ändå mer skattepengar in eftersom ekonomin växer.

Regeringsmakten vilar på kortsiktiga hänsyn

På Johanssons långsiktiga mål reagerar Widar Andersson i Folkbladet (S). Han menar att borgerliga politiker är mer idédebattörer än samhällsbyggare: ”Inom socialdemokratin motsvaras borgerligheten av en vänsterfalang som skriver böcker, långa artiklar och som flitigt extraknäcker som uttolkare av den ’sanna socialdemokratin’ i de stora statliga och privata mediehusen. Likt den politiska borgerligheten har vänsterfalangen mycket begränsad regeringserfarenhet.”

Medan vänsterfalangen ”lever upp på partikongresserna där orden står i centrum” ägnar sig partiledningen i S åt verkligheten och maktutövningen i den dagsaktuella politiken. Där tar man pragmatiskt och kortsiktigt hand om dagsaktuella problem.

Så var det, tills det gick snett

Widar Andersson ger en beskrivning av hur det var på 1900-talet. Men 2000-talets socialdemokrati har inte varit pragmatisk. Den extremt stora invandringen har rakt av varit utopisk, allt annat än pragmatisk. Man har likt Don Quijote anfallit väderkvarnar i form av det rasistspöke man målat upp för sig själva – och dragit borgerligheten med sig.

Resultatet har blivit att man fullständigt tappat verklighetskontakten.

Konservativ balans krävs

Mitt svar på frågan om relationen mellan kortsiktiga realiteter kontra långsiktiga idéer är att konservatismen hittat den rätta balansen. Alla samhällen byggs på den ackumulerade erfarenheten av vad som fungerar. Det är inte särskilt sexigt, men ger stabilitet och trygghet: familjen, lokalsamhället, traditioner, seder och moral. Inte minst arbetsmoral.

Om dessa värden undergrävs, då är samhället illa ute. Om det värnas, kan andra funktioner utvecklas, förädlas, förändras och snabbt höja välståndet. Så skedde i Sverige 1870-1970.

Det finns ingen motsättning mellan verkligheten idag och förädling imorgon, men det måste ske pragmatiskt och alltid bygga på den verklighet och de erfarenheter samhället har skaffat sig.

Nyckeln är kanske det jag uttrycker i ordet ”förädling”. Jag använder hellre det än skapa ”nytt”. Varför? Jo, jag tror att de nyheter och förändringar som fungerar och tillför nytta – här talar jag om tillämpningar i samhället, inte om tekniska uppfinningar i sig – är de som bygger på och respekterar det som redan är. Att däremot skapa något helt nytt, leder till misär.

Konservatismen gifter alltså ihop det pragmatiska med utveckling på ett harmoniskt sätt, något som varken socialism eller liberalism tycks klara av.