Imorgon är det ett år sedan riksdagsvalet. Svenska folket kastade ut den rödgröna röran och fick en helt ny riksdagsmajoritet. Starten har varit trög, men den utstakade vägen framåt är rak och tydlig.

Hur har den nya riksdagsmajoriteten med de fyra samarbetspartierna SD, M, KD och L skött sig på uppstartssträckan i regeringsmakten?

Självklart skulle vi som sympatiserar med valvinnarna och inte sitter i ansvarig ställning ha önskat att mycket mer hade hänt.

Men handlingskraft och kompetens kan inte mätas mot önskedrömmar, utan ska jämföras med alternativet som stod till buds. Och jämfört med den röra som S, MP, V och C skapade och hela tiden förvärrade under förra mandatperioden 2018-22 måste man ge högt betyg till den nya regeringssidan.

Visst finns oenighet mellan de nu styrande partierna, ja, även helt skilda perspektiv. Men det som skiljer nuvarande regeringsunderlag från det förra är att man agerar ansvarsfullt och ser till att hantera olikheter på ett vuxet sätt.

Helt nya tongångar

Klimataktivismen hos vissa borgerliga står mot Sverigedemokraternas försvar av verklighetens folk som behöver bilen. Bränsleskatter och andra pålagor som ständigt höjt priset vid pump har börjat sänkas. Hade de rödgröna varit kvar hade bränslepriserna efter regeringens åtgärder inför och under 2024 varit flera kronor högre per liter, bara i skatt.

Energipolitiken har fått en nystart där kärnkraft är ett tydligt mål. Om inte nuvarande energibolag är beredda att ta risken med stora och långsiktiga investeringar i en politiskt osäker värld, får nytt statligt bolag startas som genomför en ny energipolitik, menar Sverigedemokraterna. Det är helt annat ljud i källan än under 2010-talet då reaktorer stängdes ner och målet var avveckling av all kärnkraft.

Mer än duttande i kriminalpolitiken

Regeringssidan utreder nu betydande förändringar av hela straffrätten, så att man fasar ut vänsterkriminologernas perspektiv om att straff inte fungerar och att det egentligen är samhällets fel att brottslingar stjäl, rånar, våldtar och mördar. Justitieminister Morgan Johansson (S) gjorde låtsasskärpningar genom att höja maxstraff, något domstolar ändå aldrig tillämpar. Nu sker skärpningar som innebär att många fler får sitta många fler år i fängelse. Inte minst unga kommer att fängslas i betydligt högre grad. Det är vad som krävs för att återskapa trygghet i samhället.

Invandringen skruvas åt

Juridiken kring invandringen är enormt snårig, inte minst genom mängder med internationella konventioner som inte tar hänsyn till om mottagarlandet klarar av att ta hand om stora volymer nyanlända. Här finns en av globaliseringens värsta brister. Regeringssidan tar nu fram förslag om hur man inom rådande ramar kan skärpa reglerna och minska invandringen, och på den invandring som måste tillåtas ställer betydligt hårdare krav på självförsörjning och krav på anpassning.

Inget av detta hade hänt om Socialdemokraterna fått fortsätta regera med stöd av MP, V och C.

Utrikespolitiken och yttrandefriheten

Under sommaren har en ny konfliktlinje hårdnat, den mellan försvar av yttrandefriheten och viljan att anpassa sig efter aggressiva utländska påtryckningar. Sverige har genom Nato-ansökan blivit en perfekt spelbricka för Mellanöstern och Ryssland i angreppen mot demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Muslimska länder vill strypa västvärldens frihet och att alla ska underkasta sig islams sharialagar. De utför påverkanskampanjer, bojkotter mot svenska företag och rena terrorhot.

Ska svaret vara att Sverige backar och lyder, eller ska Sverige stå upp för sina friheter? Det har blivit en allt mer central frågeställning. Och där det finns olika perspektiv mellan borgerliga och Sverigedemokraterna.

Hittills har borgerliga regeringen endast tillsatt en utredning för att se hur Sverige kan strypa yttrandefriheten om utländska hot riktas. Att utreda en fråga, ur flera olika perspektiv, är det svårt att säga nej till. Men om riksdagen skulle få regeringsförslag om att rösta igenom anpassningar till sharialagar, kommer Sverigedemokraterna av allt att döma att rösta emot.

Det behöver inte betyda regeringskris. Partierna i regeringen vill ju egentligen inte inskränka friheterna. Flera regeringspartier kallar sig liberala och borde vara på samma linje som SD, men av rädsla för terrorister och extremister gör man avvägningen att det är bättre att offra frihet för att inte reta de arga i Mellanöstern. Borgerliga partier kan nog leva med att bli nedröstade om de föreslagit lagar med ökad ofrihet.

Åt samma håll

I alla de frågor där partierna i majoritet har olika synsätt – även i den nya korankrisen – finns en synnerligen viktig faktor som gör att samarbetet, enligt min uppfattning, kommer att hålla. En faktor som skiljer de fyra Tidöpartierna från de fyra rödgröna. En faktor som gör hela skillnaden i regeringsduglighet.

Regeringssidans partier strävar politiskt, ideologiskt och filosofiskt alla åt samma håll, även om man vill gå olika långt, i olika takt och med olika prioritet. Man gör samma analys om vilka bristerna i samhället är och hur de måste åtgärdas. Den låt-gå-politik som innebär att kriminella får övertaget måste få ett slut. Den låt-gå-politik som gjort invandringen till svår belastning för samhället måste få ett slut.

Det har inte saknats påfrestningar på det nya samarbetet under det gångna året, inte minst under förhandlingarna som resulterade i Tidöavtalet. Men den övergripande samsynen i analysen av vilka de stora bristerna är och hur de måste tacklas fogar samman partierna och gör att olikheterna mellan partierna kan hanteras och lösas ut.

Annorlunda uttryckt: De fyra partierna är mindre naiva än den tidigare vänsterregeringen som ”inte såg det komma”.

Om nu regeringen också kan börja leverera konkreta lagändringar och organisatoriska förändringar under regeringens andra år vid makten, kan samarbetet nästa höst framstå som än starkare.