Till helgen hålls centerstämma i Örebro. Partiet är i djup kris. Väljarna sviker och partiet är isolerat utan inflytande. Och vad värre är, man har ingen väg tillbaka.
För mig som blev medlem i Centerpartiet 1979 då Thorbjörn Fälldin var partiledare, är det en gåta hur partiet kunnat hamna så fel, fel, fel. Jag lämnade partiet på 1900-talet. Redan då var partiet ute på villovägar genom samarbete med Göran Perssons socialdemokrater, detta trots att partiets själ historiskt sett finns hon småbrukare ute i landet som ville bli lämnade ifred från en växande statsmakt som lade sig i allt mer.
Från att ha varit småfolkskonservativt med fötterna i myllan, blev man alltmer radikalt och liberalt och intog en överhetsposition där politiker anser sig ha rätt och makt att göra om landet.
Fallande väljarstöd
I senaste opinionsmätningen, från Novus, ligger Centerpartiet under riksdagsspärren med 3,9 procent. Samtidigt får den nye partiledaren Muharrem Demirok rekordlågt förtroende, betydligt lägre än alla andra.
Det är ett tecken på att partiet inte har en inställning till verkligheten som håller i väljarkårens ögon.
Identitetskris
Idag definierar sig Centerpartiet genom att vara emot andra. Man vägrar samarbeta med SD, och även med V. Det är inget konstruktivt sätt att agera, varken för en enskild person eller för en politisk aktör. Att låta omvärlden definiera vem man är gör att man inte vet vad man vill, bara vad man inte vill.
I senaste partiledardebatten i riksdagen blev det uppenbart hur isolerat Centerpartiet är i svensk politik. Man kritiserade regeringen för att inte sänka skatterna för välavlönade. Detta medan övriga oppositionen var arga över att regeringen sänker skatterna för mycket.
Centerpartiet hör inte hemma i den röda oppositionen, men vägrar samtidigt ingå i den icke-socialistiska majoriteten i riksdagen.
Ingen framtid
Jag ser ingen framtid i ett parti som inte bottnar i en egen ideologi utan låter andra partier definiera var gränserna för ens eget handlingsutrymme går. Om man kategoriskt säger nej till samarbete med vissa partier, respekterar man inte de demokratiska och parlamentariska spelreglerna. Man anser sig av någon märklig anledning ha rätt att sätta sig över svenska folkets valutslag.
Istället för att skapa en ”bred mitt” med andra partier har Centerpartiet målat in sig i ett hörn där man isolerat sig från alla andra.
Partiet har gjort sig onödigt och ointressant.