Samtidigt som man påstår det är ett allvarligt säkerhetspolitiskt läge, ägnar sig oppositionen åt att splittra och gnälla. Därmed gör sig S, V, C, MP till nyttiga idioter åt islamister som vill strypa svensk yttrandefrihet. Att kräva avgång av en utskottsordförande i riksdagen är ett slag i luften.
KOMMENTAR. Socialdemokraterna höll en famös pressträff några dagar före valdagen för att försöka skrämma väljarna att inte rösta på Sverigedemokraterna som man utmålade som ”säkerhetshot”. När journalisterna frågade om partiet anmält detta hot till Säkerhetspolisen var svaret nej. Alltihop var bara ett sätt att få lydiga journalister att dansa efter Socialdemokraternas pipa med målsättningen att osakligt smutskasta en meningsmotståndare på samma sätt som diktaturer brukar underkänna utmanare.
Jippo riktat mot yttrandefriheten
Idag upprepade man jippot, nu med V, MP och C som medlöpare. Vad var då skälet till att kräva ny ordförande i justitieutskottet? Jo, att Richard Jomshof framfört kritik mot islam.
De medgav själva under pressträffen att det inte var några nya åsikter från Jomshof, utan upprepning av det kritiska budskap mot religionen han framfört tidigare.
Alltså: Jomshof har nu sagt det han sagt innan han valdes till ordförande. Det finna alltså inte några nya skäl till varför han skulle vara olämplig nu jämfört med i oktober förra året då han valdes.
Oppositionen ville också hävda att svenskar inte har någon yttrandefrihet när islamister hotar Sverige.
Oppositionen agerar häpnadsväckande undergivet, ja man går ju våldets och extremismens ärenden genom att låta dem sätta gränserna för vad man får och inte får göra i Sverige. Man faller till föga och vill lyda islamistiska extremister. Men dessa kommer aldrig att vara nöjda. Om Sverige förbjuder koranbränningar kommer nya krav om att man inte ska få ifrågasätta islam, dess kvinnoförtryck, avrättande på homosexuella och annat barbari.
Blundar för riktiga problem
Genom att fokusera på personangrepp bidrar oppositionspartierna inte till att lösa de allt allvarligare samhällsproblem som Sverige lider av. Gräl löser ingenting. Oppositionens grälsjuka bevisar att dessa partier inte har någon egen politik för att lösa problemen som svenska folket vill se åtgärdade.
Skillnad mellan M och SD
Rent partitaktiskt ser Socialdemokraterna att det finns skillnad i tonläge mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, där Ulf Kristersson uppmanat till återhållsamhet. Allt medan Richard Jomshof inte anser att någon ska kunna tysta den svenska samhällsdebatten.
S vill försöka köra in en kil mellan partierna och därmed i regeringssamarbetet.
Men här har ju de fyra partierna bakom Tidöavtalet funnit en praxis där man ibland inte håller igen med kritik mot någon i de andra partierna. Men så länge det endast är uttalanden i ord påverkas inte samarbetet. Om däremot något, exempelvis L-ledamoten i justiteutskottet, skulle agera tillsammans med S i handling, då uppstår en kris i samarbetet.
Men att någon av de som röstade för Jomshof i oktober nu skulle funnit något sakligt skäl att inte stå för det valet finns helt enkelt inte.