Grundlagsutredningen vill skydda landet från omstörtande opinioner utifrån, men öppnar istället för en revolution inifrån genom domare som tillämpar sina politiska värderingar i strid med folkstyret.

I våras presenterade den då sittande grundlagsutredningen sitt betänkande: ”Förstärkt skydd för
demokratin och domstolarnas oberoende” (SOU 2023:12). I utredningen satt representanter för alla
riksdagspartier och ordförande var justitierådet Anders Eka, ordförande i Högsta Domstolen. Alla
deltagande partirepresentanter ställde sig bakom utredningens förslag. V och MP lämnade yttranden
om att de önskat gå ännu längre i utredningens riktning, men ställde sig även de bakom betänkandet.

Vid pressträffen då betänkandet presenterades uttalade justitieminister Gunnar Strömmer (M) att
det ”var en styrka för svensk demokrati” att alla partier ställde sig bakom förslagen. Vi skall
återkomma till den tankegången längre fram i denna text.

Stor förändring i det tysta

Utredningens betänkande väckte i princip ingen uppmärksamhet och än mindre debatt. Antagligen därför att alla partier var eniga och då det vänsterliberala etablissemanget i mainstreammedia med stor sannolikhet gillade betänkandets förslag. Och de flesta medborgarna har ingen aning om att det existerar.

I själva verket finns det goda grunder för att hävda att utredningens förslag, om de genomförs,
innebär den största konstitutionella förändringen i Sverige sedan den nya regeringsformen antogs i
mitten på 1970-talet. Även till detta skall vi återkomma längre fram.

Först i denna artikel kommer utredningens huvudförslag att presenteras. analyseras och kritiseras i
tur och ordning. Därefter följer ett antal generella reflexioner kring utredningen som helhet. Jag
hoppas kunna återkomma med en andra artikel om hur en del av frågorna kunde och borde lösas
istället för utredningens förslag.

Vill försvåra grundlagsändringar

Mot bakgrund av grundlagsförändringar i vissa europeiska länder såsom Polen och Ungern, som
utredningen och regeringen som formulerade dess direktiv på oklara grunder anser demokratiskt
problematiska, så föreslår utredningen några grundlagsändringar som skall göra det svårare att ändra
grundlagen i framtiden.

Idag ändras grundlag huvudsakligen genom två riksdagsbeslut med enkel majoritet och med mellanliggande val. Utredningen föreslår att vid andra beslutstillfället måste förslaget vinna 2/3 majoritet, 66 procent, för att gå igenom. Annars faller det.

Utredningen menar att krav på en sådan kvalificerad majoritet stärker ”legitimiteten” i grundlagsändringen och stärker demokratin.

Krav på 2/3-majoritet är nu sannerligen ingen nyhet i Västerlandet. Den äldsta – ännu i bruk
varande! – regeln om 2/3-majoritet är mig veterligen den som gäller vid påveval. Den infördes
av det 3:e Laterankonciliet. För ungefär 1000 år sedan. Tanken var att i en majoritet som är dubbelt
så stor som minoriteten så finns antagligen inte bara de flesta, utan också de klokaste: Maior et
sanior pars.

Men utredningens tänkande här är obegripligt, alternativt felaktigt.

När det gäller personval och policybeslut i allmänhet – mer eller mindre kärnkraft, förändrade skattesatser o dyl – kan man naturligtvis i en allmän mening säga att valet eller policyn har större legitimitet ju fler som stöder det eller den. Men när det gäller lagar och då naturligtvis grundlagar i synnerhet gäller inte detta, därför att frågan huruvida en lag är legitim eller inte är binär: Antingen är den legitim eller inte. En lag kan inte vara ganska legitim, eller mer eller mindre legitim på grund av storleken på majoriteten som röstat igenom den. Att säga att en lag är mer eller mindre legitim är som att säga att någon är mer eller mindre gravid.

Kvalificerad majoritet kan urholka demokratin

I klassisk västerländsk rättstradition finns många kriterier för att en lag skall vara legitim – att den är stiftad av någon med befogenhet att göra det, att den är i enlighet med förnuft och naturlig rättvisa, att den är i enlighet med normhierarkiskt högre normer, att den är adekvat offentliggjord och så vidare – men huruvida den stöds av en majoritet på 65 eller 66 procent är inte ett sådant kriterium.

Det torde för de flesta utom för grundlagsutredningen vara solklart, att om en över flera mandatperioder stabil majoritet på 65 procent i riksdagen inte kan ändra grundlagen därför att man inte når magiska 66 procent så är det inte något som stärker demokratin, utan tvärtom något som allvarligt urholkar demokratin och förtroendet för densamma.

Demokrati är många saker, men att en minoritet får topprida en majoritet i parlamentet mandatperiod efter mandatperiod är inte en av dem.

Måste kunna ompröva grundlagar

Verklig demokrati kräver att det är praktiskt möjligt att ompröva lagar – även grundlagar. Grumligheten i utredningens tänkande illustreras väl av det paradoxala faktum, att om de förslagna grundlagsändringarna röstas igenom enligt nu gällande regler så skulle de nya reglerna själva inte ha den större legitimitet som utredningen svamlar om, då de nu inte behöver ha 66 procents majoritet för att gå igenom…

Kravet på 2/3-majoritet speglar i själva verket en bristande förståelse för den deliberativa demokratins grundprinciper – det vill säga en demokrati grundad på aktiva medborgares kontinuerligt pågående reflexion och samtal kring offentliga angelägenheter.

Minoriteten ska inte styra majoriteten

I en demokrati avgörs ärenden av majoritetens ställningstagande, men inte genom någon på siffertalmystik grundad majoritetsdiktatur, utan genom att minoriteten accepterar majoritetens beslut då den inser att det omvända, att minoriteten skulle styra majoriteten, vore totalt odemokratiskt. Men det finns ingen skyldighet för minoriteten att ge upp sin övertygelse, utan debatten och försöken att övertyga för att få till en ny majoritet fortsätter.

Som statsvetaren John H Hallowell påpekat så måste alla lagar i en demokrati – inklusive grundlagar – kunna omprövas då samhällsförhållanden ändras och nya majoriteter kommer till stånd. Annars tillåts en gången majoritet – nu vorden en minoritet – kontrollera en ny majoritet.

Det innebär i praktiken att man kortsluter medborgarnas politiska diskussion och demokratiska möjligheter att övertyga meningsmotståndaren och åstadkomma politisk förbättring. Vad en sådan hållning än är, så är den inte demokratisk.

Jag erinrar mig en debatt jag deltog i på 90-talet rörande aborter och samvetsklausuler vari den liberala deltagaren – ca 30 år äldre än undertecknad – förfäktade att ”den debatten hade vi ju på 1970-talet”. Case closed, alltså. Nothing to see here folks. Kom inte och ifrågasätt min generation liberalers och socialisters fina beslut.

Riktigt illa blir det när den typen av attityder manifesteras i grundlagar. I Frankrikes konstitution finns det till exempel en ”evighetsparagraf” som säger att det republikanska styrelseskicket inte får ändras. Det innebär att om så 80 procent av alla fransmän över flera mandatperioder skulle vilja återinföra den konstitutionella monarkin så finns det inget lagligt sätt att göra det.

Liberaler verkar inte dra sig för att åsidosätta demokratin om det krävs för att skydda liberalismens hegemoni. Det skall naturligtvis inte vara hur lätt som helst att ändra grundlag. Det är därför det heter grundlag. Men den viktiga faktorn där är regeln om två omröstningar med mellanliggande val, så att en ny majoritet kan formas om debatten leder till att opinionen bland medborgarna svänger i frågan.

De sista rösterna får oerhörd makt

Utöver 2/3-regeln föreslår utredningen en kvorumregel med innebörden att de två tredjedelarnas majoritet inte skall avse antalet riksdagsledamöter som faktiskt deltar i omröstningen, utan skall vara två tredjedelar av samtliga riksdagsledamöter. Det säger sig självt att dessa förändringar tillsammans skulle ge ett enormt stort inflytande åt små grupper av riksdagsledamöter och till och med åt enstaka ledamöter – kom ihåg Kakabaveh! – när de sista rösterna för att nå 66 procent skall skrapas ihop.

De sista rösterna kommer att kosta dyrt politiskt, vilket återigen ger ett totalt orimligt inflytande åt marginella minoriteter.

Knappast något som ger ökad ”legitimitet”.

Det bör också uppmärksammas att kvorumregeln under vissa betingelser – till exempel då en grupp
ledamöter går emot sin partilinje – innebär att en handfull ledamöter kan stoppa en grundlagsändring
genom att helt enkelt hålla sig borta från omröstningen. Knappast något som stärker demokratin.

Domstolarnas oberoende kontra folksuveräniteten

Utredningen vill att en ny paragraf införs i regeringsformens första kapitel som skall lyda ”rättsskipningen utövas av oberoende domstolar”. Då det redan idag finns bestämmelser om domstolars oberoende i den dömande verksamheten så är det viktigt att förstå vad som egentligen föreslås här: Förslaget innebär att domstolarna undandras all demokratisk kontroll utövad av folkets valda ombud i riksdagen och dess verkställande organ regeringen med underlydande myndigheter.

Detta förslag innebär ett radikalt avståndstagande från den folksuveränitetsprincip som den svenska
regeringsformen vilar på. I den meningen kan förslaget sägas innebära en statsomvälning inifrån. Mer om detta längre fram.

Blir en ”stat i staten”

Vidare föreslår utredningen att det nuvarande Domstolsverket – en myndighet under regeringen –
skall ersättas av en ”domstolsstyrelse” ledd av en direktör utsedd av styrelsen. Styrelsen skall
huvudsakligen bestå av domare som nominerats av – du gissade det – domare! Regeringen får enligt förslaget bara en ledamot som ska vara nominerad. Regeringen får alltså inte utse ledamot man själv föredrar.

En styrelseledamot skall kunna skiljas från sitt uppdrag endast genom riksdagsbeslut fattat med 3/4-majoritet. Observera att det är en större majoritet än som skulle krävas för en grundlagsändring…

Vidare föreslås att regeringen skall kunna ändra i styrelsens förslag till sin egen budget endast efter särskild motivering. Förslaget innebär alltså sammantaget att en styrelse av domare i praktiken utsedda av domare skall kunna tillsätta sin egen myndighetschef och bestämma sin egen budget. Detta alltså i en statlig myndighet, nu förvandlad till en sorts ”stat i staten”. Ett självspelande piano av detta slag har naturligtvis egentligen ingen hemortsrätt i en demokratisk rättsstat – något som inte verkar ha bekymrat utredningen.

Regeringen underordnas organ som inte är demokratiskt valda

Det självspelande pianot musicerar vidare i förslaget om hur domare skall utses. En Domarnämnd
bestående av huvudsakligen domare skall förslå kandidater för utnämning. Regeringen utser, men får
endast utse sådana personer som nämnden föreslagit. Nämndens ledamöter skall nomineras av
domstolschefer och ledamot får, precis som ovan, endast skiljas från sitt uppdrag efter riksdagsbeslut med 3/4-dels majoritet.

Observera att de båda ovanstående förslagen innebär att regeringen, som är utsedd av vår folkvalda
riksdag för att styra riket, i frågan om utnämningar i praktiken underordnas organ vars medlemmar
inte är demokratiskt valda!

Återigen: Detta är inte förenligt med en demokratisk rättsstat.

Tillsynen av domstolarna skrotas

Härefter föreslår utredningen att Justitiekanslerns tillsyn över domstolarna skrotas. Justitiekanslern
är en myndighet under regeringen som har många uppgifter varav en är att tillse att domstolarna och
domarna agerar enligt lagen.

Utredningen vill skrota denna tillsyn då det faktum att Justitiekanslern är en myndighet under regeringen anses ge den verkställande makten för mycket inflytande över den dömande. Men om det vore ett problem, då hade väl den logiska lösningen varit att flytta denna tillsynsuppgift till ett organ som inte lyder under regeringen. Till exempel till Justitieombudsmannen som ligger under riksdagen eller till ett nyskapat organ.

Nu föreslås istället ett fullständigt skrotande av denna tillsyn, vilket är ägnat att immunisera den rättskipande verksamheten – läs domarna – mot även högst berättigad kritik och tillsyn. Mer om detta längre fram. Här skall bara noteras att utredningen inte lägger något förslag om hur ansvar skall kunna utkrävas av domare, utan bara konstaterar det behöver utredas vidare…

Ska domstolar också stifta lagar?

Det sista förslaget i utredningen som skall behandlas här är förslaget att Högsta Domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen – våra högsta domstolar som är de som ytterst tolkar lagen genom praxisstyrande så kallade vägledande domar– skall kunna avgöra vissa ärenden gemensamt för att skapa en enhetlig rättstillämpning i Sverige, i synnerhet vad avser hur EU-rätt, Europakonventionen, grundlagar och andra övergripande lagar skall tillämpas.

Önskemålet om en enhetlig rättstillämpning är inte orimligt på något sätt, men här krävs oerhörd uppmärksamhet då de högsta domstolarnas vägledande domar ofta ligger snubblande nära – eller i praktiken är – ren lagstiftning.

Detta kanske gäller i synnerhet då centrala svenska myndigheter önskar vägledande domar om hur EU-lagstiftning av sådant slag som inte passerar via riksdagen skall tillämpas. I denna situation kan det bli direkt farligt för vår demokrati om inte våra högsta domstolar står under en tydlig och verkningsfull demokratisk kontroll. Mer om detta strax.

Det kan i sammanhanget noteras, att när maktdelningsidéernas store teoretiker Baron de Montesquieu, i kapitel 11 av Om lagarnas anda, insisterar på en tydlig separation mellan den dömande och den lagstiftande makten, så är den risk han ser inte att lagstiftarna lägger sig i rättsskipningen utan att domarna lägger sig i lagstiftningen.

Övergripande kritik: bristande bevekelsegrunder

Det är alldeles uppenbart att utredningen till stor del motiverats av rättsliga förändringar i bland annat Ungern och Polen, som på oklara grunder ansetts demokratiskt tveksamma. Det mest naturliga i världen hade väl då varit att i betänkandet i detalj redovisa förändringarna i dessa länder samt varför man ansett dessa problematiska. Någon sådan redovisning finns överhuvudtaget inte i betänkandet. Detta är desto mer anmärkningsvärt då det i media hela tiden harvas mantran om att stater ”rör sig i auktoritär riktning” eller till och med ”avvecklar demokratin”. Men det redovisas aldrig exakt vilka förändringar som avses.

Ambitionen att ”sätta en bild” snarare än att redovisa fakta går inte att ta miste på.

Utredningen missar här en viktig möjlighet att sprida lite verklig kunskap i frågorna. Varför, frågar man sig? Ett tänkbart svar är, att om förändringarna i Polen och Ungern redovisats och förklarats exakt, så hade det blivit uppenbart för läsarna att något ”hot mot demokratin” överhuvudtaget inte föreligger. Tankebubbblan hade spruckit.

Den idéhistoriska bakgrunden brister

I betänkandet finns ett avsnitt som avses redovisa demokratins och rättsstatens idéhistoriska och historiska bakgrund. Avsnittet inleds med ett par stycken om ”demokratins vagga” i antikens Aten. Därefter sker ett hopp på ca 2000 år (!) fram till Upplysningstiden och liberalismens födelse.

Den period som omfattar den romerska republiken och det romerska imperiet, kristendomens ankomst och spridning, medeltidens utveckling av rättsliga och politiska institutioner – det vill säga den period då den västerländska rättsstaten och de europeiska parlamenten faktiskt växer fram i den verkliga verkligheten – osynliggörs och förbigås med total tystnad.

Och uppenbarligen har ingen av utredningens ledamöter reagerat på denna historieförvanskning!

Utredningens historieskrivning (om det nu är rätta ordet) liksom dess beskrivning av demokrati och rättsstat – med dess hänvisning till ”liberala värden” – visar att utredningen inte förmått eller önskat göra distinktionen mellan å ena sidan demokrati och rättsstat och å andra sidan liberalismens uppfattningar om dessa storheter.

Den demokratiska rättsstaten så att säga förutsätts vara liberal. Detta är historiskt och idéhistoriskt felaktigt och vilseledande.

Den västerländska demokratiska rättstaten har i själva verket många andra och starkare källflöden. Dess bakgrund i klassisk och kristen tradition skildras väl av John H Hallowell i The Moral Foundation of Democracy, av Yves Simon i Philosophy of Democratic Government, av Jacques Maritain i Christianity and Democracy samt av Pius XII i Benignitas et Humanitas.

Den konkreta tillämpningen av denna tradition under efterkrigstiden skildras av Carlo Invernizzi Acetti i What is Christian Democracy? En demokratisyn med fokus på nationen och nationalstaten hittas till exempel hos Pierre Manent i Democracy without Nations?

Men utredningen väljer alltså att låtsas som att demokrati och rättstat är oupplösligt knutna till liberalismen i vid mening.

Folksuveränitet eller maktdelning?

Att betänkandet marinerat länge och väl i liberalismens idésoppa visas i att förslagen om domstolars oberoende på ett oproblematiserat sätt utgår från liberal maktdelningsteori med i det närmaste vattentäta skott mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt.

Detta är i själva verket principiellt problematiskt, då den svenska regeringsformen inte är baserad på maktdelningsteorier utan på vad som kallas folksuveränitetsprincipen.

Märkligt nog har ingen ledamot i utredningen reagerat på denna motsättning.

Den så kallade folksuveränitetsprincipen är i svensk tappning på många sätt problematisk, till exempel i förhållande till maktens ursprung, till Gud, till naturrätten med mera. Men den är nu grundprincipen för vår regeringsform och på en punkt är den oomtvisteligt korrekt: I en demokrati måste all offentlig makt och myndighetsutövning mot enskild – inklusive rättsskipningen – ytterst stå under demokratisk kontroll: Av folket, deras valda ombud och dessas verkställande organ.

En helt oberoende domstolsmakt, som utredningen föreslår, är i själva verket ett statsomvälvande angrepp i det tysta på själva folksuveränitetsprincipen och demokratin.

Galen idé om ett icke längre fritt folk

Ett domstolsväsende helt oberoende av riksdag och regering är egentligen en lika galen idé som en av riksdag och regering oberoende krigsmakt vore. Ett folk som inte har den yttersta kontrollen över vilka som sitter till doms över dem är inte längre ett fritt folk.

Observera att det ovanstående inte i princip utesluter domstolar på överstatlig eller ens global nivå, men detta då under förutsättning att det formats en politisk gemenskap i form av ett folk i klassisk mening även på dessa nivåer. Huruvida till exempel EU eller FN idag återspeglar ett sådant förhållande kan var och en reflektera över.

Laga styre är inte detsamma som domarvälde

Vid en noggrann genomläsning av utredningens betänkande blir det uppenbart att detta primärt är ett betänkande av domare för domare, om än med parlamentarisk garnityr.

Och för ökad domarmakt på bekostnad av folkets valda representanter och ytterst folket självt.

En stor del av resonemangen i betänkandet baseras på ställningstaganden av och idéer hos ett antal internationella domarorganisationer. Ingenstans redovisas varför just dessa organisationer är dem man hänvisar till, vilka ideologier och rättsfilosofier som inspirerar dem eller vilka intressen som står eller kan stå bakom dem.

Ingen parlamentarisk ledamot verkar ha ställt frågor kring detta. Märkligt är också att inga organisationer för andra aktörer inom rättsväsendet hörts om frågorna: Inga åklagare, inga försvarsadvokater, inga brottsoffer eller liknande. Bara domare. Och dessa organisationer trycker alldeles uppenbart på i samma riktning – och utifrån samma liberala och kosmopolitiska perspektiv – i land efter land.

En granskning av dessa organisationer vore verkligen på sin plats, kanske en granskning av den typ som European Centre for Law and Justice gjorde av domarutnämningarna till Europadomstolen nyligen.

Domarvälde istället för folkstyre

Inom den politiska filosofin och statsvetenskaperna stöter man då och då på begreppet kritokrati
– grekiska för just domarvälde. I den samtida kontexten handlar det om när domare genom sin lagtolkande verksamhet i praktiken ägnar sig åt lagstiftning på de demokratiskt valda lagstiftarnas bekostnad.

Observationen har gjorts, att detta fenomen ofta visar sig när en klyfta uppstått mellan en samhällelig elits ståndpunkter å ena sidan och den stora allmänhetens ståndpunkter å den andra. Lockelsen blir då stor att låta mer och mer frågor avgöras av domstolar och mindre och mindre av de folkvalda parlamenten (se ex Crean & Fimister: Integralism, s 175).

Det har berörts ovan men förtjänar att understrykas ytterligare: Det är ett allvarligt problem för demokratin – och faktiskt också för rättsstaten – när domstolar genom vägledande domar i praktiken ägnar sig åt lagstiftning.

Viktigt att domarutnämningar står under demokratisk kontroll

I Sverige är det fler och fler av de normer som styr medborgarnas handlingsfrihet som är fastställda av domstolar snarare än av riksdagen. Detta bland annat genom att myndigheter önskar vägledande domar om hur EU-rätten skall tillämpas. Det är därför av synnerlig vikt att de högsta domstolarnas domarutnämningar och lagtolkning står under effektiv demokratisk kontroll.

Den lagstiftande och verkställande makten skall förvisso hålla sig borta från att försöka påverka domstolar i enskilda fall. Men däremot har lagstiftaren en legitim rätt att bevaka att rättsskipningen generellt sett följer lagstiftarens intentioner med lagarna. Detta medger även Montesquieu. Då måste domare som konsekvent eller återkommande tolkar lagar i strid med lagstiftarens intentioner kunna skiljas från sitt ämbete.

Domare kan inte vara oavsättliga

Betänkandets grundprincip verkar vara att domare skall vara nära nog oavsättliga. Och det finns verkligen starka rättsstatliga skäl varför en domare inte skall kunna sparkas – eller hotas med avsked – hur som helst. Men det är också sant att det i en demokratisk rättsstat finns många legitima skäl för att kunna skilja en domare från hans ämbete.

En viktig sådan nämndes ovan. Det finns fler: En domare vars dömande vägleds av en ideologi främmande för den demokratiska rättsstaten, såsom till exempel sharia. En domare kan bli dement. En domare kan vara drogmissbrukare eller drabbas av en grav psykisk störning. En domare kan vara korrupt i ekonomisk mening. En domare kan ägna sig åt vänskapskorruption. En domare kan missbruka sitt ämbete som plattform för juridisk och politisk aktivism. En domare kan tillhöra ett slutet sällskap som påverkar förtroendet för hans oväld, till exempel frimurarna. En domare kan ha otillbörliga band till främmande makt. En domare kan ha en så excentrisk privat livsstil att förtroendet för rättsväsendet undergrävs. En domare kan ägna sig åt kriminell verksamhet, i sin tjänstgöring eller utanför den. Med mera med mera.

De som tillämpar lagen måste vara underordnade dem som stiftar lagen. Därför kan tillsyn och frågor om tillsättande av och skiljande från domartjänst inte överlämnas åt domarkollektivet självt, i vare sig den ena eller andra formen. Och skiljandet av en domare från ämbetet kan inte vara omgärdat av sådana konstitutionella regler att det i praktiken blir ogörligt.

Elefanten i rummet: Politisering inifrån

Utredningen tar helt och hållet sikte på att motverka påverkan på domstolarna utifrån, från den lagstiftande och, främst, den verkställande makten. Det märkliga är att utredningen inte alls förhåller sig till den risk som finns för politisering av domstolarna inifrån, från domarkåren själv.

Visst, det kan sägas att utredningen här bara – slaviskt – följer sina direktiv. Men inget hade hindrat utredningen att fästa sin uppdragsgivares uppmärksamhet på denna uppenbara brist.

Det räcker ju att man är normalbegåvad för att förstå att domare – enskilt och gemensamt – kan ha övertygelser som inte stämmer med lagstiftarens intentioner och att frestelsen kan bli överväldigande att låta detta påverka den dömande verksamheten. I synnerhet i vägledande domar.

Att de justitieråd samt övriga domare och jurister som medverkat i utredningen inte velat rikta sökarljuset mot detta förhållande är kanske inte så konstigt. Men att ingen parlamentarisk ledamot reagerar är obegripligt. Ingen som följer utvecklingen i skärningslinjen mellan politik och rättsskipning i Västerlandet kan vara omedveten om att det allt oftare händer att högsta domstolar och författningsdomstolar plötsligt hittar ”rättigheter” i en konstitution som ingen sett under kanske hundratals år tidigare, samt att andra rättigheter, inklusive naturliga sådana, plötsligt går upp i rök, liksom att dessa förändringar undantagslöst är till stöd för liberala och kulturradikala agendor och ofta i konflikt med demokratiskt valda parlamentariska majoriteter av lagstiftare.

Det råder knappast något tvivel om att detta hot inifrån mot laga styre och domstolars oväld antagligen är bra mycket större än hot utifrån. Inte minst därför att hotet för många medborgare är helt osynligt.

Frågan om hot inifrån mot domstolars oväld och det laga styret borde utan tvekan utredas innan några andra förändringar av grundlag och lag görs i sammanhanget. Och självklart måste det utredas hur ansvar skall kunna utkrävas av domare som löper amok, innan några andra förändringar på området kan beslutas.

Är enighet alltid ett tecken på demokratins styrka?

Så tillbaka dit där vi började och justitieminister Gunnar Strömmers uttalande om att utredningens enighet är en styrka för svensk demokrati.

Uttalandet återspeglar den kult av ”samsyn” som omhuldats i Sverige sedan Uppsala möte 1593. Men i den verkliga verkligheten förhåller det sig annorlunda. Det säger sig självt att det bland medborgarna, i den mån de alls blir medvetna om betänkandets och förslagens existens, kommer att finnas en uppsjö av olika bedömningar och ställningstaganden.

Då är det så, att om partierna och parlamenterat är totalt oförmögna att spegla denna mångfald av opinioner och övertygelser bland medborgarna och göra dem gällande i debatt och lagstiftningsprocess, då är det inte ett tecken på demokratisk styrka, utom tvärtom ett bevis för en allvarlig dysfunktionalitet i vår demokrati.

Och det är något som vi är många – utöver, men inklusive Gunnar Strömmer – som har anledning att reflektera grundligt över.