Det finns en stark aversion mot konservativa som vill ”tillbaka” till det Sverige vi en gång hade, med trygghet och rättvisa. Det fördöms av både socialister och liberaler som nostalgi. Det är enligt dem ärligare att medge att det inte går att vända trenden av ökat elände. 

Jag har aldrig förstått den här attityden. Att man rycker på axlarna åt att våldet ökar, fler tar sig friheter på andra människors bekostnad. Att hot, illojalitet och bristande empati tillåts dominera i ett samhälle.

För mig handlar det om dem som inte orkar bry sig om omgivningen som ligger bortom dem man själv, personligen värnar om. Man skulle inte acceptera att egna barn blev slagna och mobbade, men om andra blir det? Varför bry sig?

Bara att tänka på detta svinaktigt själviska sätt gör mig förbannad.

Trygghet är inte ”realistiskt”

Och nu finns trenden också i konservativa Nya Wermlands-Tidningen, vilket förvånar. En ledartext formuleras sålunda:

”Målet att ta landet tillbaka till en föreställd guldålder är inte realistiskt. Inte ens de mest folkhemsvurmande Sverigedemokraterna tror att det går att vrida tillbaka klockan till en tid där allt ser ut som i Rasmus på luffen eller Bullerbyn. Den målbilden är alltså inte ett sätt att vinna väljarnas förtroende.”

Ledarskribenten sätter målet om ett tryggt samhälle mot att vi befinner oss allt längre ifrån det vi önskar och att det är viktigt att politiker säger som det är och ”vid varje tillfälle levererar en nulägesanalys som ligger betydligt närmare det folk ser i sin vardag än vad väljarna är vana vid.”

Jag ser faktiskt ingen motsättning i detta. Att vara ärlig med hur illa samhällsutvecklingen går, står naturligtvis inte i motsatsställning till att man vill vända denna utveckling och uppnå ökad trygghet.

Låga ambitioner ger ingen framgång

Att som NWT sänka ambitionerna därför att målet är svårt att uppnå är för mig detsamma som att ge upp. Det ger politiker alibi att inte fatta tuffa, omtumlande och jobbiga beslut.

Låga förväntningar är inte lösningen. Ska regeringssidan vinna omval 2024 handlar det om att uppnå resultat. Visa att man kan vända trenden mot allt mer våld, korruption och samhällsupplösning.

Det är som om NWT inte tror att viktiga auktoriteterna i samhället – som lärare i skolan och polis på gator och torg – kan återfå sin överhöghet över kriminella, illojala och destruktiva krafter. Men varför skulle det vara så? Det handlar om moralisk styrka. Om att tro på att rättfärdigheten kan övervinna slapphet, likgiltighet och lättja.

Ledarskap efterlyses

Visst, det är ingen enkel uppgift. Det kräver ledarskap på en annan nivå än vi sett i politiken sedan – just den guldålder NWT anser är nostalgisk. Men om svenska politiker kunde vara ledare med pondus och kraft på 1950-talet, varför skulle inte dagens politiker kunna visa samma ledarskap? Varför? Har vi blivit sämre människor? Jag tror inte det.

Däremot har vi blivit latare och mer ovilliga att spotta i nävarna och hugga i. Ovilliga att fatta kortsiktigt obekväma beslut som ger långsiktiga vinster. Vi har blivit hedonister – livsnjutare – som vill förtränga att det goda livet kräver hårt arbete. Vi har låtit dödssynden lättja ta över. Men att undvik det jobbiga för egen personlig del, innebär en förlust för gemenskapen. Det är därför vi faller ner i anarki. Något tidigare generationer inte tillät.

Här finns den riktigt stora skillnaden mellan vår tid och den svenska guldåldern. Att tro på att denna gammal, kärva jävlar-nu-sätter-vi-fart-anda går att återskapa är knappast nostalgi. Det är bara brist på motivation, fantasi och avsaknad av tilltro på det svenska samhällets inneboende kraft.