Hade en SD:are sagt det L-riksdagsledamoten Carl Hamilton kläckte ur sig, hade avgångskraven blåst genom medierna som en orkan. Krigsrubriker och upphetsade journalister hade fyllt medierna i dagar. Men nu var det en L-partist. Då går det an.
Det var igår när Carl Hamilton skulle försöka nita SD som hans intellekt slant och han själv framställde sig som en mörkerman som ser muslimer som mindre värda.
Så det kan då.
Muslimer mindre värda?
Det var när Hamilton i TV4 skulle uppge var gränsen går för vad man ”får” säga om religioner som det inte gick som han tänkt sig.
– Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt, sa han till TV4 Nyheterna under onsdagen.
Efter kritik ber Hamilton nu om ursäkt: ”det här blev knas och fel”.
Och partiledaren Johan Pehrson accepterar ursäkten: ”Självklart kan man inte göra skillnad på till exempel kristna, muslimer eller judar när det gäller respektfullt uppträdande i allmänhet – eller i dystra säkerhetspolitiska tider som nu”, skriver han i sociala medier.
Inget avgångskrav
Liberalerna kräver inte att Hamilton avgår och inte heller oppositionen har (i nuläget) riktat krav på att Carl Hamilton ska avgå även om han rangordnat muslimer som mindre värda att ömma om.
Det var likadant när nye civilminister Ida Karkiainen (S) blev påkommen med en bild där hon heilar. Det ansågs vara för flera år sedan och därför överspelat.
Tänk så olika partiföreträdare behandlas. SD på ett hårt och oförlåtande sätt, medan det för gamla partiernas företrädare alltid finns en förlåtande attityd för uttalanden som inte är perfekt avvägda.
Det är den senare positionen, att inta en förlåtande attityd som är den rätta. Avgångskrav bör gälla ageranden/handlingar som är klandervärda, snarare än förflugna ord eller kommentarer.
Men då måste hyckleriet och de dubbla måttstockarna upphöra. Alla partiföreträdare, oavsett parti, måste behandlas lika.