Ansvar kan bara den ta som har maktbefogenheter. Här brister det betänkligt i den svenska statsförvaltningen. En minister får inte tala om att en åtgärd omedelbart ska genomföras och rikta ordern till de myndigheter ministern är ansvarig för. Sådant ministerstyre är förbjudet. Det borde vi ändra på.
Sverige (och Finland, eftersom landet en gång var del av Sverige) har en unik regel i statens maktutövning. I andra länder har ansvarig minister som högste chef över myndighet möjlighet att ge order om hur ett problem ska lösas. I Sverige får ministrar endast fatta beslut kollektivt på regeringssammanträde (Regeringsformen, 7 kap, 3 §).
Ansvarsutkrävandet brister
Här är roten till att Sverige ofta är så senfärdig vid akuta situationer. Politikerna, som har ansvaret inför väljarna, ska inte lägga sig i. Men myndigheterna har i en ny krissituation inga regler att förhålla sig till. Utöver det har vi alla andra situationer där statens agerande kritiseras.
Formellt är det myndighetschefen, generaldirektören, men som vi sett i fallet med Transportstyrelsen kan en generaldirektör hävda att denne inget vet om verksamheten och med det slippa ansvar i Arbetsdomstolen. Något tjänstemannaansvar med ”huggtänder” finns inte heller. Den statsanställde som sitter på händerna kommer alltid undan.
Det är som Allt om juridik summerar: ”Fördelarna med att ha kollektivt beslutsfattande kan vägas mot nackdelarna med att det ibland kan vara svårt att veta vem som ska vara ansvarig när en myndighet handlar uppenbart felaktigt.”
Tydligare maktfördelning
Tanken med de självständiga myndigheterna är att skapa maktdelning mellan regeringens övergripande och politiska beslutsfattande å ena sidan, och den juridiska uttolkningen av lagar och regler å den andra.
Uppdelningen fungerade så länge staten var liten, tempot i samhället betydligt långsammare och den gamla ämbetsmannatraditionen då oväld var dygden framför andra. Idag agerar många myndighetsanställda efter personliga politiska preferenser. Man kan agera aktivistiskt med motivet att politiken inte får lägga sig i myndigheternas arbete. Och det är fritt fram att efter egen huvud tolka lagar och regler eftersom lagen om tjänstemannaansvar är urholkad och de som gör fel, även om deras beslut upphävs inte behöver räkna med något straff för maktmissbruk.
Detta måste ändras. Politiken har yttersta ansvaret för statsförvaltningen och måste därför kunna gå in och styra upp en myndighet som inte agerar så som ministerns – och därmed i förlängningen svenska folket – önskar. Om fögderiet missköts är det ministern som får ta ansvaret, då är det rimligt att ministern också kan agera för att stoppa maktmissbruk eller kompetens.
Men också när tjänstemännen i staten fattar myndighetsbeslut på egen hand måste denna makt vara förenad med ansvar. Tjänstemannaansvaret måste återinföras. På 1800-talet fick Justitieombudsmannen (ett av få svenska bidrag till västerländsk juridisk utveckling) ett tiotal statsanställda fällda och dömda till årslön i böter, avsked eller fängelse. JO borde åter kunna åtala statstjänstemän för tjänstefel.
Finns redan undantag
Hur ska detta gå till? Det finns redan i den paragraf i Regeringsformen som nämnts ett undantag: ”verkställighet inom försvarsmakten [kan] avgöras av chefen för det departement som ärendena hör till”.
En minister måste kunna fatta beslut i frågor där myndigheter av någon anledning inte agerar, ofta därför att de uppfattar att de inte har mandat att göra det. Senaste exemplet är den kaosartade evakueringen från Kabul i Afghanistan 2021, då Sverige var sist av alla västländer.
När staten behöver agera i en akut situation är inte sammanträde med hela regeringen rätt fora.
Ansvar i staten måste kunna utkrävas. Det är nästan omöjligt att göra det idag, annat än av regeringen genom riksdagsval. Men utöver regeringen som kollektiv har ministrarna i allmänhetens ögon ett stort ansvar för hur deras fögderi sköts. Då måste ministern ha makt att sköta sitt ansvar.
Politikens anseende
Denna text kan verka byråkratisk, men den rör något så centralt som politikens anseende i befolkningen. Mycket missnöje med politiken beror på att väljarna inte får svar. Politiker ska enligt grundlagen hänskjuta frågor till tjänstemän som inte har något ansvar gentemot väljarna.
Detta urholkar väljarkårens förtroende för politikerna. Varför välja dem, om de inte har någon makt?
Ett mer personligt ansvar behöver knytas till politiska positioner så att ansvar och makt hänger ihop.