Under ”pride” talas det om ”kärlek” – men bara för likasinnade. Den som inte håller med utsätts för brinnande hat. Pridefestivalen är en fest i hat och förakt för dem som inte underordnar sig en extrem normupplösning.
Jag var med på den första pridefestivalen 1998, för 25 år sedan. Då handlade det om att ge minoriteter samma rättigheter som den heterosexuella majoriteten.
Pride accepterar inte mångfald
Idag handlar pride om att tvinga majoriteten att underordna sig sexuella minoriteters krav på lydnad. I språkbruket finns totalitära drag som är djupt obehagliga. I ”godhetens” namn ägnar sig pride åt att hata, fördöma och förakta människor som inte kommer med på vagnen med halvnakna människor som lever ut sin sexualitet i offentligheten.
Det är vidrigt att en minoritets legitima krav på lika rättigheter har kidnappats och nu används för att driva ”queer”-ideologi, en vänsterextrem ideologi vars mål Gudrun Schyman summerade korrekt: ”Död åt familjen!”
Hatet som pride sprider är skrämmande
Under pride springer de gamla partierna benen av sig för att ställa sig in i denna queeraktivism. Vi ser idag hur Expressen på förstasidan har rubriken: Stenevi om Kristersson: ”Släppt in homofoberna och rasisterna”.
Att kalla stora delar av svenska folket för homofober och rasister är djupt fördomsfullt. Det speglar ett bottenlöst hat.
Det är ett totalitärt beteende, som inte respekterar att människor har olika åsikter och har rätt att ha olika åsikter. När man så brutalt föraktar människor finns inget utrymme för diskussion. Stenevi vill döda all debatt. Döda samtalet. Döda toleransen. Döda demokratin. Alla ska bara underkasta sig hennes och prides vilja. Gör man inte det är man fördömd.
Detta är utslag av det mest primitiva beteende man kan tänka sig, som normalt bara finns hos diktaturers lydiga lakejer.
Familjen är värdefull och vi har rätt att försvara den
Queer är en extrem ideologi som jag är lika stor motståndare till som kommunismen. För queerteoretiker är familjen, särskilt kärnfamiljen mamma-pappa-barn, det främsta hatobjektet. Man vill krossa familjerna. Människor ska leva ut sin sexualitet på det sätt som de önskar. Överallt och alltid. Det är den största normupplösning som någonsin framförts. Det är också därför barn ständigt dyker upp som målgrupp för queerfolket. Också barn ska inlämnas i det sexuella utlevandet.
Det är också därför som queer nu möter motstånd från dem som vill värna hävdvunna normer och seder. Barn ska inte sexualiseras. Där träder queer över en gräns som får många att inte längre tiga utan börjar säga emot denna sexualiserade radikalism.
Men då möter man inte sakliga motargument om varför queer är bättre än gällande normer, istället möts man av glåpord och hat i form av anklagelser om homofobi och rasism.
Pride sprider glåpord och hat
Det har ju varit så de gamla partierna försökt försvara en extrem migrationspolitik med vidöppna gränser: den som säger emot anklagas för rasism. Så fick man tyst på motargumenten i två-tre årtionden, vilket skapat enorma problem för det svenska samhället. Först nu börjar fler förstå hur skadligt detta sätt att tysta motståndare varit.
Men nu fortsätter man denna vidriga härskarteknik på det sexualpolitiska området. Den som försvarar normer om kärnfamiljen ska svartmålas och hatas. Hat. Hat. Hat.
Och beteendet bevisar för mig att man inget vettigt har att komma med. Normer om kärnfamiljen ger stadga i samhället. De flesta mår bra av att leva upp till normen. Det betyder inte att alla vill eller kan göra det. Normer är vägledning, inte lag. Jag har jämfört med en ledstång i trappan. Den finns där för att ge trygghet, men man behöver inte hålla i den. Och även vi som avviker från normen har nytta av den, eftersom vi då kan avvika med ömsesidig respekt för övriga människor.
Rätt väg är att visa respekt
Min kritik mot pride är alltså att man inte visar respekt för dem som inte vill leva ut sin kärlek offentligt. Som inte vill gå halvnakna eller utspökade i märkligt sexualiserade former på stan. Som inte vill se barn utsatta för sexualiserade aktiviteter.
På pride 1998 handlade det om att minoriteten önskade respekt av majoriteten när man avvek från normerna. Idag måste man som kritiker av queer önska respekt för majoriteten av en högljudd och intolerant minoritet.