Lars Adaktusson hade stor medievana men hans politiska karriär punkterades av just medierna. Han visade en oförmåga i att hantera medierna när han blev utsattes för ett vänsterliberalt drev. I sin memoarbok klagar han på Kristdemokraterna, men toppstyrningen beror inte på Ebba Busch utan på valsystemet.

Förr hade politiken stor nytta av personer med bred yrkeserfarenhet. Idag faller de med egen offentlig persona ofta igenom och misslyckas i politiken. Ett sådant exempel är Lars Adaktusson, som innan han var Europaparlamentariker och riksdagsledamot för Kristdemokraterna, var en av landets ledande Tv-journalister.

Arvtagare till de ”tre O:na”

Ja, Adaktusson var på väg att bli arvtagare till de legendariska journalisterna ”de tre O:na” – Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona. Dessa satte skräck (nåja) i partiledarna på 1960-talet när de slutade vara inställsamma för att istället agera ”skjutjärnsjournalister” som ställde politiska makthavare mot väggen med insiktsfulla följdfrågor som gjorde att partiledarna verkligen fick förklara hur de kommit fram till det man föreslog.

Jag minns hur dåvarande centerledaren Olof Johansson kokade av ilska sedan han blivit utfrågad av Adaktusson under en centerstämma på 1990-talet. ”Jag hade lust att nita honom”, så Johansson inför centerfolk efteråt.

Adaktusson lämnade dock en 35 år lång lysande journalistbana och sadlade om till partipolitiken. Men där föll han genom golvet efter bara fem år.

Memoarer visar att han inte förstår partipolitik

Som så många andra som kommit till politiken efter framgångsrika karriärer på annat håll, blev det platt fall. De skyller då ofta på det egna partiet eller på riksdagens arbetsmetoder. Men av kritiken ser jag, som började i partipolitiken som 17-åring och efter 20 år lämnade den, att de aldrig har fattat hur svensk politik fungerar.

Svensk politik är starkt kollektivistisk. Valsedlarna bär tiotals namn. Individen är starkt underordnad partiorganisationen. Det beror inte på partiet, utan på valsystemet. Staten tvingar partierna att arbeta på ett visst sätt. Därtill kommer att medierna agerar valsystemets vakthundar.

Den valde politiker som avviker det minsta från partiledningen blir ett mediefenomen. Inte så att medierna är intresserad av sakfrågorna där man intar olika positioner, utan genast gör avvikelsen till ett tecken på partiledningens svaghet. Man gör det till en maktfråga. Har inte partiledaren ordning i sitt parti?

Åtta-kungadöme

Det svenska valsystemet, understött av alla medier, är något av ett mång-kungadöme. Varje partiledare är kung/drottning. Det är partiledaren som ska tala om vilken politik man får om man röstar på partiets valsedel. Varje avvikande röst inom ett parti utmålas som ”strid”, ”konflikt”, ”motsättning”.

De åtta riksdagspartiernas ledare behöver se till att inga röster avviker, för annars får man inte tala om det partiet står för utan tvingas bemöta vad avvikaren hävdar.

Sverige har inte personval utan partival. Och partiets budskap måste bäras upp av partiledaren. Ingen annan. Annars får partiet ett helsike i medierna.

Adaktussons kritik av Busch är inte rättvis

Det är inte svårt att förstå att Adaktusson är bitter över att han misslyckades i partipolitiken. Men han har fel när han skyller på kristdemokratiska partiledningen. Han föll i onåd när han inte kunde försvara hur han röstat i EU-parlamentet i abortfrågan. Nu är EU:s voteringar groteska ”paket” som blandar många frågor likt en påse lösviktsgodis. Även om man gillar 90%, så kan det ha kastats in 10% som man är tvärt emot. Hur ska man göra då? Rösta ja eller nej?

Sverigedemokraterna avstod från att rösta alls om paket som innehöll abortfrågan, eftersom man visste hur media i Sverige skulle vinkla det. Adaktusson blev, enligt mina källor, varnad för att rösta som han gjorde, just eftersom medier medvetet feltolkar röstningsprotokollet. Ändå sa han ”jag kan hantera det”. Vilket han alltså inte kunde när Dagens Nyheter 2019 drog igång ett drev om att Adaktusson ”röstat emot abort 22 gånger”.

Det var då Adaktusson blev utfrusen, eftersom det knäckte den uppåtgående kurva KD hade efter valet 2018.

Klart att partiledningen blir upprörd när någon enskild ledamot saboterar partiets strategi, även om det inte var meningen. Förmodligen drog KD-ledningen slutsatsen att Adaktusson inte klarade av att spela på den högsta nivån i partipolitiken.

Går inte att köra fler linjer samtidigt

I sak kan jag hålla med Adaktusson när han intervjuas av Världen idag om memoarboken ”Fasad och insidan”:

– Det måste kunna gå att diskutera strategi, politisk inriktning och ifrågasätta processer, utan att betraktas som illojal, säger Adaktusson.

Ja, det borde vara så. Men det är inte Ebba Busch eller någon annan partiledning som förhindrar att det är så. Det är vårt valsystem som omöjliggör denna öppenhet.

Så fort en enskild ledamot agerar utanför det partiledningen sagt till medierna, så blir det stora rubriker om just splittring och konflikt. Detta måste partiledningar förhålla sig till. Man har helt enkelt inte råd med att det från det egna partiet framförs olika uppfattningar i den offentliga debatten.

Enda möjligheten: partiledarbyte

Den som vill byta framtoning, prioritet eller strategi på det egna partiet har bara en chans att göra det och det är genom partiledarbyte.

Jag önskar att vi inte var så kollektivistiska i svensk politik. I Israel kommer ständigt nya partier och gamla försvinner. Där är det vanligt att en potentiell ledare, en politisk profil, startar ett parti och samlar partifolket kring sin person. När ledaren förlorar sin lyskraft, försvinner partiet och nya dyker upp.

Denna dynamik saknar vi i Sverige. Det är därför det inte finns något utrymme för Adaktusson (och andra) att i offentligheten ifrågasätta sittande partiledning. Inte med mindre än att de utmanar partiledaren om att leda partiet.

Det är inte Ebba Busch som är problemet, utan vårt kollektiva partival som är stadfäst i vallagen och som upprätthålls av mediernas sätt att se intern partidebatt som lika med splittring. Om dessa förhållanden borde vi ha en diskussion.