Vi borde sluta känna och börja tänka. Det är mitt tips för att skapa bättre politiskt klimat i Sverige. Känslor tillhör privatlivet men duger inte för att leda och styra ett land. Partierna borde gå i spetsen för att återföra politiken till de konkreta sakfrågorna.

Samhällsdebatten har flyttats från principiella frågor till vad som känslomässigt upplevs som att vara ”på rätt sida om historien”. Det gör politiken ofta oförsonlig, menar statsvetaren Peter Esaiasson i gästkolumn i Göteborgs-Posten: Vi moraliserar när vi inte längre tror på politiska reformer.

I detta har han rätt, om man lägger till att människor som låter sig styras av känslor också väljer att se konflikter som personliga, snarare än som meningsskiljaktigheter om sakfrågor. Vi kan direkt se detta när en politiker, makthavare eller debattör talar om VEM man är emot, snarare än om VAD för slags politiska beslut man är emot.

Om man anser sig vara emot en viss person eller företrädare för ett parti, blir det ju omedelbart oförsonligt. Då kan man inte lyfta frågan till det principiella planet. Man skiljer inte mellan sak och person. Man fastnar i en mental bild av att personen man talar om (sällan med) är ”ond” eller ”farlig” (för att citera Morgan Johansson i veckan). Det finns inte mycket den som stämplas som ”ond” kan göra, annat än att driva sin linje. Det finns ingen möjlighet till sammanjämkning. Man gör ju inte upp med de ”onda”.

För mycket fokus på höger-vänster

Esaiasson hänger dock för mycket upp sig på höger-vänsterkonflikter – den där man strider om stor stat eller mindre stat. Han skriver:

”När politiska konflikter moraliseras blir de ofta oförsonliga. Men samtidigt har den förändrade innebörden av vänster-högerdimensionen en fördel – mittenpositionen, en kombination av både vänster och höger, framstår som den enda intellektuellt hållbara. För en tänkande person är det uppenbart att såväl strukturerna som individernas val har betydelse. Att ensidigt framhäva det ena eller andra perspektivet är besvärande enögt. Det politiskt konstruktiva är att hitta balansen mellan dem.”

Konservativa perspektivet

Men att de flesta numera råkar ha hamnat i mitten på höger-vänsterskalan, betyder inte att alla har närmat sig varandra. Istället har ju en annan värderingsskala, mellan konservativ/pragmatisk och radikal/utopistisk, vuxit sig helt dominerande i vår tid.

Om vi analyserar utifrån den så har det radikala och utopiska perspektiv fått styra Sverige de senaste 20-30 åren, oavsett vilken regering vi haft. Luciabeslutet 1989 var sista gången en svensk regering agerade konservativt/pragmatiskt. Efter det har Göran Persson, Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Magdalena Andersson drivit en radikal, för att inte säga extrem, migrationspolitik som saknar motstycke i västvärlden.

Man har ansett att en större invandring än den USA någonsin haft säkert kommer att fungera smärtfritt eftersom man trott på den grundlösa idén om att alla blir svenskar när de sätter sin fot på svensk mark (eller åker tunnelbana). Och en vänsterradikal kriminalpolitik har fått frodas där man inte tror att fängelsestraff ”hjälper” mot kriminella som våldtar och dödar.

Här utmanar nu konservativa de rådande dogmerna och vill lägga om politiken.

Den moraliska dimensionen i konflikten mellan konservativt och utopistiskt synsätt börjar bli den tongivande i dagens samhälle. Men istället för att diskutera sakpolitik, fakta och rationella argument väljer de utopistiska företrädarna för svenska etablissemang att utmåla utmanarna som ”onda” och ”farliga”. Så löser man inga samhällsproblem. Däremot skapar man ökad polarisering.

Rätt sida om historien

När Esaiasson talar om att politiken moraliserats hänvisar han till uttrycket ”att hamna på rätt sida av historien”. Den diskussionen borde utvecklas och fördjupas. Det är ett annat uttryck för synsättet ”jag är god och de som säger emot mig är onda”.

Vi som är konservativa anser självklart att vi står på rätt sida om historien, medan de utopiska/radikala kommer att orsaka västvärldens fall genom att attackera allt det som skapat västvärldens framgångar. Framgångar som varit enorma jämfört med andra civilisationer: normer om individuell frihet, äganderätt och rättsstat.

De utopiska utmanar västvärldens upplysningstradition genom ”normkritik”. I USA har det gått så långt att väninnor till en mördad kvinna tycker att mördaren ur en minoritetsgrupp inte borde straffas för mordet (uppmärksammad historia, inte minst i sociala medier). Kravet från BLM häromåret var att polisen skulle avvecklas. Och därmed rättsstaten.

Att stå för lag och ordning var inte konservativt förr i tiden, utan en bred mittenuppfattning för att anknyta till Esaiassons resonemang. Men lag och ordning har blivit det som idag profilerar det konservativa. På ett sätt är det naturligtvis tragiskt att rättsstaten numera är en omstridd fråga i väst.

Men samtidigt gör det mig optimistisk. För om lag och ordning är en mittenuppfattning som en stor majoritet av folket bär på, har konservativa goda chanser att vinner allt större folkligt stöd i kommande allmänna val.