Kryphålen i migrationslagstifningen täpps nu till ett efter ett. Regeringen och Sverigedemokraterna presenterar idag skärpta krav för anhöriginvandring. Men det sker i små steg eftersom internationella konventioner stryper demokratiernas och folkens rätt att bestämma över egen lagstiftning. Detta måste ändras.

Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) och Mattias Bäckström Johansson, partisekreterare för Sverigedemokraterna, presenterade i Rosenbad nya lagskärpningar om anhöriginvandring.

Regeringen lägger fram en rad punkter som syftar till att minska invandringen till Sverige och få till en stramare migrationslagstiftning, enligt överenskommelsen i Tidöavtalet.

Tre exempel på skärpningar

Lagstiftningen är otroligt snårig, med mängder med undantag som även Migrationsverket påpekat ofta gör att undantagsregler blir huvudalternativ.

Därför behöver regeringssidan strama upp en lagregel åt gången. Men här är tre exempel på konkreta skärpningar som idag tar ett steg närmare förverkligande:

1) Det gäller att införa de tuffaste regler som EU-rätten tillåter när det gäller ”anknytning”.

2) Försörjningskravet vid anhöriginvandring ska omfatta betydligt fler fall än idag, då anhöriga inte längre ska kunna gå direkt in i svenska välfärdssystem och fylla fickorna med bidrag.

3) Möjligheten att få uppehållstillstånd av humanitära skäl att begränsas. 

– Förslagen syftar till att minska antalet asylsökande som ska söka sig till Sverige, men även skapa bättre förutsättningar för ett bra mottagande på sikt och en fungerande integration, sa Mattias Bäckström Johansson till SVT om förslagen som nå går på lagrådsremiss.

Myrsteg medan invandringen är fortsatt historiskt hög

Det är inte enkelt att rulla tillbaka 30-40 år av naiv, dumdristig migrationspolitik. Dagens förslag är myrsteg i en situation där Sverige fortfarande har historiskt extrema nivåer på invandring också i år.

Under våren har en rad andra små steg tagits, som att inrätta återvändandecenter inom Migrationsverket.

Det är naturligtvis bra. Regeringen vänder årtiondens naiva politik i en mer realistisk riktning. Men man fylls ändå hela tiden av känslan att det går för långsamt och att för lite händer i praktiken.

Förklaringen är som sagt att det även på internationell nivå finns en enorm snårskog av regelverk. Det har visat sig svårt för enskilda länders regeringar att bryta öppet mot dessa regler. De internationella konventionerna utgör en koloss på lerfötter, och ännu är den inte på fall. Då är den framkomliga vägen att utnyttja regelverken inom lagarnas ramar, så att varje detalj, varje formulering, varje krav skruvas så att vår svenska lagstiftning till hårdast möjliga inom ramverket.

Så undergrävs folkstyret

Detta visar hur våra nationella demokratier är kringskurna av en internationell arena där man genom konventioner avskaffar folkstyret. Det spelar ingen roll hur väljarna röstar, den internationella nomenklaturan har instiftat konventioner som upphäver väljarnas vilja.

Så kan vi inte ha det. Dessa konventioner som inskränker demokratiernas möjlighet att bestämma över det egna landets lagar måste förvandlas till rekommendationer. Avgörandet ska inte ligga utanför de nationella parlamentets beslutandemakt.

För att åstadkomma detta, måste den konservativa vågen som sveper över Europa bli ännu mycket starkare så att man genom samverkan kan tvinga makten ur händerna på den globala nomenklaturan.