Här ger idéhistorikern Lars F Eklund några reflexioner i anledning av Charles III:s kröning i Storbritannien.

Ett antal veckor har gått sedan kröningen i Westminster Abbey, och många som såg den har säkert tänkt en del på denna ceremoni, med dess djupa förankring i den västerländska civilisationens rotsystem. Vad var det vi såg egentligen?

En väv av historia, kultur och tro

Det vi såg manifesterade det som brukar kallas det treeniga arvet från Jerusalem, Aten och Rom.

I ritualen speglas hellenistisk teori om monarkin, det gammaltestamentliga arvet från smorningen av David och Salomo och den kristna läran om Kristus – bokstavligen ”den smorde” – som Rex gloriae och Pantokrator, världsalltets konung och konungarnas konung, vars välde symboliseras av det kors som kröner den glob vi kallar riksäpple, liksom av korset som så att säga kröner kronan. Kristus: Arketyp och föredöme för alla jordiska kungar.  

Arvet från det romerska imperiet syns i den kungliga kronan, med dess bakgrund i de senromerska kejsarnas diadem.  De historiska perspektiven nästan svindlar. Tag bara musiken. Hymnerna Gloria in excelsis Deo och Te Deum sjöngs i katedralerna redan medan det romerska riket ännu bestod. Veni Creator Spiritus sjöngs först under tidig medeltid i Karl den stores rike. De sjungs än i dag i den katolska kyrkan över hela världen. Och tydligen även i den  anglikanska!

Och tänk på den täta historiska, kulturella och andliga väv som återspeglas i ceremoniernas detaljer. Några lade kanske märke till det karaktäristiskt keltiskt utformade processionskors från Wales som bars först vid intåget i kyrkan. I detta kors fanns inlagt Påven Franciskus gåva till kung Charles inför kröningen: En relik av Kristi Kors.

Kristi kors – eller delar av det – återfanns enligt traditionen och antika källor i Jerusalem i början på 300-talet av kejsarinnan Helena. Helena var mor till den förste kristne romerske kejsaren, Konstantin den store, som utropades till kejsare i staden Eboracum, dagens York,  Anno Domini 306, i vad som då var den romerska provinsen Britannia.

Och om vi får tro en tradition återgiven av Geoffrey of Monmouth – Ni vet, han med berättelserna om Kung Arthur – så var Helena själv från Britannien!  Geoffreys berättelser skall väl tas med en nypa salt, men sedan Schliemann hittade Troja så vet vi att lokalt traderade berättelser inte utan vidare skall föraktas.

Traditionen att Helena var från Britannien är utgångspunkten för Evelyns Waughs mycket läsvärda kortroman Helena om en avgörande period i den västerländska civilisationens historia. 

Men, hur fascinerande kröningens ritualer och historiska kopplingar än är, så ligger dess riktiga betydelse i vad, i vilka insikter, den kommunicerar om den politiska maktens ursprung, karaktär, villkor och gränser. Här finns mycket för oss alla att lära, och det är om detta det skall handla i det följande.

Kung av Guds nåde

Redan när Charles III:s trontillträde proklamerades, så var det som kung ”av Guds nåde”. King by the Grace of God, Dei gratia rex. Formuleringen är magnifik, men också antagligen ett av den politiska idéhistoriens mest missuppfattade begrepp. De flesta uppfattar den nog som ett anspråk på absolut makt, given av Gud till kungen personligen. Detta är i själva verket snarast själva motsatsen till dess traditionella betydelse i medeltida, katolsk, politisk teori.

För att rätt förstå begreppet så måste man erinra sig en av kristen politisk doktrins mest grundläggande satser, nämligen att all – all – politisk auktoritet och makt kommer från Gud. Någon kommer kanske ihåg Kristi ord till Pilatus, om att han inte har någon makt över honom som inte givits honom från ovan. Någon kanske också kommer ihåg Paulus ord om att överheten är av Gud. Men vad menas egentligen med detta?

Den politiska gemenskapen – staten – är något naturligt, nödvändigt och gott

Människan är till sin natur en social och politisk varelse, som det heter i den filosofiska traditionen efter Aristoteles och Thomas av Aquino. Det innebär att för att kunna leva och leva väl så är det nödvändigt för oss människor att leva i olika sociala och politiska gemenskaper. Den som lever utanför sådana gemenskaper är, enligt Aristoteles ord i Politiken, bok 1, antingen ett djur eller en gud.

Mycket riktigt har vi människor så länge vi funnits levt i sociala gemenskaper i en väv av sociala och etiska normer. För att kunna leva tillsammans med varandra i rättvisa och endräkt är det nödvändigt att det i dessa gemenskaper finns en koordinerande högsta auktoritet och makt som kan värna det gemensamma bästa, det vill säga se till, om nödvändigt med tvångsmakt, att människors naturliga rättigheter respekteras och att de fullgör sina naturliga skyldigheter, upprätthålla lag och rätt och skydda yttre och inre säkerhet.

Till värnandet av det gemensamma bästa hör också skapandet och stimulerandet av gemensamma nyttigheter –infrastruktur, energi och så vidare- men också sådant som inte så lätt kan beskrivas såsom nyttigheter i krass mening, till exempel institutioner för lärdom och kultur. Men var kommer Gud in ?

Den politiska auktoriteten kommer till den politiska gemenskapen genom skapelseordningen

Eftersom världsalltet, inklusive oss människor, är skapat av Gud så kommer även den politiska auktoriteten, såsom något nödvändigt för ett mänskligt liv, också ytterst från Gud genom skapelseordningen. Det är alltså all politisk auktoritet och makt som sådan som kommer från Gud – Gud ger den inte till någon särskild  person eller grupp av personer på något hokus-pokusartat sätt.

Det är inga trollspön inblandade här –  och den kommer så fort det finns ett folk organiserat som en politisk gemenskap, det vill säga ett folk med personer i både beslutande och lydande funktioner. Observera att ett politiskt organiserat folk, ett populus i klassisk förståelse, inte bara innefattar ”allmogen” eller ”de breda lagren” utan alla samhällsgrupper, ordnade i både över- och underordnade funktioner, så att det kan agera som subjekt. Annars vore det bara en folkmassa.

Till frågan om hur makten kommer från Gud till det politiskt organiserade folket se Brian M. McCall: The Architecture of Law, särskilt kap. 7 och 8,  samt Thomas Crean & Alan Fimister: Integralism, särskilt kap. 1, 2 och 5.

Om Gud finns?

Eftersom detta skrivs i det förment sekulariserade Sverige – som dock inte är mer sekulariserat än att konungen måsta vara av kristen trosbekännelse och det största kristna samfundet i landet är reglerat i lag – så finns det anledning att uppmärksamma att vad som sagts ovan helt följer av den klassiska filosofiska traditionens argument för Guds existens och egenskaper samt  innebörden i begreppet skapelse.

Denna politiska teori avkräver här alltså – till skillnad från Sveriges grundlag! – ingen trosbekännelse från någon. Men den kräver att man inser och accepterar hållbarheten i de klassiska filosofiska argumenten för Guds existens och skapelse ur intet – creatio ex nihilo.  

Dessa argument är väldigt övertygande, but don´t take my word for it.  Läs gärna Peter Kreeft: Summa of the Summa, särskilt kapitel 2 och 3, och Edward Fesers utmärkta böcker Five proofs of the existence of God samt The Last Superstition.

Hur dessa så kallade Gudsbevis relaterar till modern vetenskap belyses kunnigt i Gerhard M. Verschuuren: Aquinas and Modern Science samt At the Dawn of Humanity. 

Alternativet till att allt i världsalltet med nödvändighet är skapat av något som existerar evigt i kraft av sig självt – ”Gud” – är väl att allt som finns, men inte måste finnas, frambringat sig självt ur intet före det att det som finns fanns. Och det bär knappast sannolikhetens prägel.

Observera att vi här talat om skapelse i strikt mening – creatio ex nihilo – och inte om någon av de många ”skapelsemyter” som handlar om att bringa kosmos ur kaos. Sådana myter handlar om förändring i det som redan finns och handlar alltså egentligen inte om skapelse.  

Att Gud finns, har skapat och skapar allt som finns och alltså är det yttersta ursprunget till den politiska, offentliga, auktoriteten och makten i vid mening – lagstiftning, myndighetsutövning och rättskskipning – är en ståndpunkt som har en hel del politisk-teoretiska och praktiska implikationer som i det följande skall belysas punktvis.

Observera att i de delar som det som nedan sägs inte direkt refererar till själva kröningsceremonin, så gäller det mutatis mutandis all offentlig makt – statsmakt – oberoende av om vi pratar om en kung, kejsare , drottning,  president, caudillo, rikskansler, etc och om staten som sådan, oavsett om det är en monarki eller republik, en stadsstat, en federation eller nationalstat och så vidare.

Staten är inte Gud

I det romerska riket i förkristen tid, liksom i många andra riken i historien, så sågs härskaren som gudomlig eller som en gud helt enkelt. Detta skavde mot de eljest sansade romarnas politiska instinkter och traditioner och det raljerades en del kring idén.

Efter att kejsare avlidit brukade de anses ”förgudligats” men ännu under tidig kejsartid kunde författaren Seneca vid kejsar Claudius frånfälle publicera ett verk om att han istället förvandlats till en pumpa!

Men tendensen till förgudligande blev starkare och starkare under kejsartiden. Kejsar Domitianus var den första att öppet kallas sig Dominus et Deus – Herre och Gud.

De flesta läsare känner nog till att kejsarkulten medförde att medborgarna tvingades offra, inte bara för utan till kejsaren. Vilket de kristna vägrade med förföljelse som resultat. Denna utveckling kulminerade precis innan Konstantin blev den förste kristne kejsaren och erkände att makten kom från Gud.

Kejsaren – och den stat han så att säga personifierade – släppte anspråket på gudomlighet, och förverkligade därigenom den viktigaste maktbegränsningsprincipen i världshistorien. För om man inte erkänner att Gud är högst, så är det oundvikligt att något annat intar Guds plats. Det är alltid något som är högst. Och det blir ofta staten själv, och den eller de personer som förkroppsligar den.

Detta har uppenbar relevans även i vår ”moderna” tid.

Statsmakten, inte ens i demokratier, är gudomliga

Stater och härskare som inte erkänner att de står under Gud börjar för eller senare att se sig själva som gudomliga – i den specifika meningen att de inte erkänner några gränser för sin egen makt – och dessa staters officiella ceremonier får med tiden ofta tydliga drag av religiös liturgi, såsom i forna Sovjet under Stalin eller i dagens Nordkorea.

Även i utvecklade men sekulariserade demokratier finns detta problem, åtminstone potentiellt. Moderna demokratier som inte erkänner kyrkans ”andliga svärd” eller Guds lagar, såsom manifesterade i till exempel Dekalogen eller naturrätten, erkänner egentligen inga andra gränser för sin maktutövning än de som de själva väljer att ålägga sig. Och det man själv ålägger sig kan man också själv lägga bort.

Detta gäller även vår svenska stat, till den del den inte erkänner att dess makt kommer från Gud. Våra politiker ser sig knappast som gudomliga, och vi uppfattar dem verkligen inte så.  Men när det gäller själva staten som sådan i abstrakt mening så ser det värre ut. Vilka gränser för sin makt erkänner den egentligen ?

Det finns här särskilt anledning att uppmärksamma att politiska system med så kallad maktdelning, med skarpa avgränsningar mellan lagstiftande, verksällande och dömande makt, inte löser detta problem, då dessa grenar av staten tillsammans i praktiken tillmäts en absolut makt. I den klassiska kristna politiska traditionen ligger fokus på maktbegränsning snarare än maktdelning, vilket kan vara värt att notera.

Alla människor är i grunden jämlika

Att all makt med nödvändighet måste komma från Gud återspeglar den klassiska traditionens insikt att ingen människa av naturen eller i sig själv har rätt att utöva politiskt styre över någon annan människa. Par in parem potestas non habet – bland jämlikar har ingen makt över någon annan,  som man sade under medeltiden. Det kan tyckas lite paradoxalt, men faktum är alltså att doktrinen om kungadömet av Guds nåde i dess klassiska formulering innefattar en grundläggande insikt om människors jämlikhet.

Makten är en gåva från Gud, och inte en personlig tillhörighet eller egenskap för någon eller några. Att kalla sig ”kung av Guds nåde” innebär att man erkänner detta förhållande.

En viktig näraliggande aspekt av att ingen människa i sig har rätt att styra politisk över någon annan är att alla så kallade samhällskontraktsteorier – såsom hos Hobbes, Rousseau och Locke, som bygger på att människor lämnar ifrån sig politisk beslutanderätt samt ger upp sina naturliga rättigheter och på det sättet upprättar en stat – i grunden är felaktiga.

Vi kan kalla dem för liberalismens egen skapelsemyt.

Detta för man kan inte ge ifrån sig något man inte har. Nemo dat quod non habet, som det heter i den klassiska traditionen. Då den politiska gemenskapen är något naturligt, nödvändigt och gott givet den mänskliga naturen så grundar den sig aldrig på att människorna ger upp en rätt att styra över andra politiskt, för någon sådan rätt har man inte som enskild människa, och människorna ger inte upp sina naturliga rättigheter för det kan man inte, just därför att de är naturliga.

Att ingå ett ”kontrakt” som implicerar att man avhänder sig sina naturliga rättigheter är i sig ett brott mot naturrätten. I den klassiska traditionen ligger alla människors naturliga rättigheter kvar som en begränsning och norm för hur den politiska makten får utövas.

Vem välja för att utöva makten?

Att all makt ytterst kommer från Gud är liksom kungadömet av Guds nåde i alla avseenden förenligt med demokratiska principer och genuint folkstyre.

Att all makt kommer från Gud till det politiskt organiserade folket innebär, att ehuru makten kommer från Gud så står det folket helt fritt att välja vem eller vilka som skall utöva makten, och inom vilka konstitutionella ramar det skall ske.

Valmonarki eller arvmonarki, konstitutionell monarki eller republik : Folket väljer. Det bör noteras att de flesta monarkierna på medeltiden var valmonarkier och där monarkierna var ärftliga var de så efter godkännande av någon form av folkrepresentation. Detta var förvisso inte baserat på en person, en röst- framför allt för att de tekniska och sociala förutsättningarna saknades – men det fanns strukturer för uttryckande av olika samhällsgruppers accept av den rådande ordningen.

Flera principer från den romerska rätten låg till grund för detta. En av dem är den så kallade Lex Regia som handlar om att det romerska folket upprättat kejsarmakten genom lag, något som togs som modell för hur det skall gå till. En annan romerskrättslig princip handlar om, att  alla som berörs av en fråga skall ha del i avgörandet av den: Quod omnes tangit, ab omnibus approbari debet. En princip som fick växande tillämpning under medeltiden.

En tredje relevant princip är den romerska och kanoniskrättsliga doktrinen om receptio – mottagande av lag. I korthet går denna doktrin ut på att en lag stiftad för en viss politisk gemenskap som unisont tillbakavisas och ignoreras av den gemenskapens medlemmar har ingen giltighet utan blir obsolet. Detta gäller naturligtvis i eminent grad för konstitutionella grundregler, och förverkligas i det sammanhanget genom ett krav på samtycke – bakgrunden till det som i den anglosaxiska världen kallas government by consent.

Inte maktutövning utan samtycke

En sak till bör noteras här: Folkets val utgör inte maktutövning i strikt mening. Makt och myndighet kan, som den österrikiske statsvetaren Othmar Spann påpekat, till sin natur bara utövas uppifrån och nedåt. Val innefattar inget tvång visavi de som väljs, och är därför inte maktutövning. Man kan jämföra med när man väljer make eller maka: Det är ett avgörande val, men innefattar ingen maktutövning över maken eller makan, utan handlar om ömsesidigt samtycke.

Därför är det egentligen sakligt sett helt felaktigt, det som står i Regeringsformen om att ”all makt utgår från folket”. All makt kommer till folket från Gud, och utövas av dem bland folket som befunnits bäst –eller åtminstone accepterats – att  vara i beslutande funktioner.

Maktinnehav ger plikt att tjäna

Utövandet av politisk makt är en funktion i den politiska gemenskapen och en tjänst, en plikt,  för personerna som utövar den.

Ni kommer kanske ihåg momentet i början av Charles kröningsceremoni då en kyrklig funktionär hälsar Charles välkommen ”i Konungarnas Konungs namn”. Charles besvarar denna referens till Kristus genom deklarerandet att ”likt Honom har jag kommit för att tjäna – inte för att betjänas”.

Deklarationen är en tydlig markering av att konungaämbetet är en funktion i och för folket och ett offentligt ämbete – inte en personlig rättighet eller tillgång – som är till för att tjäna Gud genom att tjäna folket.

Kungen är en Guds tjänare, en minister Dei. Det är för denna specifika uppgift kungen avskiljs permanent från kreti och pleti genom smorningen, en välsignelsehandling och sakramentalie avsedd att be Gud om andlig styrka att fullgöra uppgiften och plikten. En handling nära besläktad med till exempel när någon permanent vigs att vara abbot eller abedissa.

Även föremål välsignas och helgas på detta sätt, till exempel en kalk för nattvardsbruk. Efter att så skett är det inte längre OK att dricka ölen till fredagsmyset ur den: Den har helgats för en särskilt tjänst åt Gud. En sådan här välsignelse anses enligt kristen lära ha en permanent effekt, som åskådliggörs väl i Shakespeares verk Richard II, vari han låter kungen säga ”Not alla the waters in the rough rude sea can wash the balm from an anointed King”.

Även om moderna folkrättsexperter knappast vill vidgå det, så är det faktiskt rent idéhistoriskt detta helgande genom smorning som är bakgrunden till att monarker (och nu andra statschefer) åtnjuter åtalsimmunitet och ofta protokollärt behandlas som monarker även efter att de av något skäl förlorat tronen.

Kardinaldygderna

Monarken är folkets tjänare, och är därvid hjäpt av de kungliga dygderna.

Att monarken är en Guds och folkets tjänare gäller också den stat i abstrakt mening som monarken personifierar – ”Kronan” enligt klassiskt svenskt språkbruk. Som Pius XI påpekade 1937 i sin encyklika riktad mot kommunismen, Divini Redemptoris, så är ”staten till för folket – det är inte folket som är till för staten”.

För att monarken – och analogt alla som utövar politisk makt – skall kunna göra detta på rätt sätt måste de ha och rätta sig efter de kungliga dygderna, vilket också ärkebiskopen av Canterbury påpekade under kröningen. Utöver de kardinalsdygder som gäller för oss alla – klokhet, rättvisa, mod och måttfullhet, så innefattar de också traditionellt magnanimitas (storsinthet), liberalitas (generositet) och clementia (mildhet).

Viktigast är dock prudentia regnativa – den för varje härskare nödvändiga förmågan att verkligen verka för det gemensamma bästa, det som vi idag kanske skulle beskriva som regeringsduglighet. Notera släktskapet mellan orden dygd och duglighet. Och notera att i den klassiska traditionen är regeringsduglighet en moralisk kvalitet och handlar inte, som så ofta idag, blott om att kunna skrapa ihop ett regeringsunderlag….

För att vägleda de styrande fanns under medeltiden en särskild litteraturgenre, de så kallade furstespeglarna, som handlade om hur de styrande kunde styra väl, genom att styra i enlighet med dygderna. Denna genre var populär även bland vanligt folk som önskade vägledning för sina egna liv men också därför att de gav en referensram för ”utvärdering” av hur en furste utövade sin makt.

De gav så näring åt den dygd som kallades prudentia politica, det politiska omdömet, som hjälper de underlydande att avgöra om de styrandes beslut är i enlighet med Guds och människors lag och rätt, otillbörligt gynnar någon grupp, ligger inom deras befogenheter och så vidare. Kristendomen förespråkar lydnad visavi legitim politisk auktoritet, men det är en förnuftsgrundad och kritisk lydnad. Och den har sina gränser.

Kungaedens betydelse

Monarken är bunden av Guds och folkets lagar

Det säger sig självt, att om all makt kommer från Gud så kan den bara rättmätigt utövas i enlighet med Guds lagar. Detta kommer till tydligt uttryck i kröningsederna. För Sveriges vidkommande rekommmenderas en titt på på den kungaed som återfinnes i Konungabalken i Magnus Erikssons landslag. Men kungens ed innebar också att han svor att respektera sitt folks lag och rätt. För även om all makt kommer från Gud, så var det ju blott med folkets samtycke som det var just han eller hon som skulle utöva denna makt.

Vi har tidigare belyst att något samhällskontrakt i liberal mening inte ligger till grund för den politiska gemenkapen som sådan, men däremot finns det verkligen en kontraktuell dimension i de för ett visst rike specificerade konstitutionella förhållandena. Kanske noterade Ni att kung Charles i sin kröningsed svor att regera alla sina riken i enlighet med deras respektive lagar. Och det bör noteras att folket inte avger sin ed till kungen, förrän denne avgett sin ed till folket.

Löftesbrott ger folket rätt att störtande av kungen

Rätten att göra motstånd – och att inneha vapen

Medeltida, katolsk, politisk doktrin var mycket tydlig: Om fursten förvandlar sig till en tyrann genom att ignorera det gemensamma bästa, bryta mot kyrkans frihet och Guds lagar eller bryta rikets lag och rätt eller svika sin konungaed, då har folket rätt att störta vederbörande, om nödvändigt genom väpnad kamp. Detta hände då och då.

Och den katolska kyrkan – fri från staten – tillmättes stor auktoritet i sammanhanget, i synnerhet vad avsåg konstaterande av brott mot Guds lagar och mot svurna eder – de senare svors ju inför Gud och hans helgon, och hamnade så under kyrkans jurisdiktion.

Vapnen att göra revolt med hade folket. Under medeltiden fanns inte bara en rätt att inneha vapen. Allmogen var skyldig att inneha vapen för att kunna bidra till rikets försvar. Även mot en härskare som gjort sig till tyrann och därigenom till en inre fiende. Det är ingen slump att armborstet ofta fått symbolisera folkets frihet här i Sverige. 

Det är naturligtvis denna medeltida idétradition som väcktes till liv igen under det amerikanska frihetskriget. Huruvida George III verkligen var en tyrann, eller om ”The Founding Fathers” i någon vettig mening representerade folket är naturligtvis öppna frågor. Men hur det än är med den saken så är det denna traditionella rätt att göra motstånd mot en tyrann som ligger bakom den amerikanska konstitutionens rätt att bära vapen: Den handlar i grunden inte om jakt, indianöverfall eller revolvermän i Vilda Västern, utan om rätten till medlen som krävs för att störta en regim som blivit tyrannisk.

Därför drar också många amerikaner öronen åt sig när makthavare vill fingra på den rätten. Det kan vara värt att notera att i Katolska Kyrkans Katekes, nr 2243, finns forfarande angivet kriterier för när ett väpnat uppror är moraliskt legitimt. Och att Förbundsrepubliken Tyskland i sin Grundgesetz från 1949 i artikel 20 slår fast rätten att göra motstånd mot tyranni.

Övergång till antikristen cynism och egennytta

Vid medeltidens slut började det gå åt helvete – bokstavligen

1513 färdigställde Niccolo Machiavelli sin bok Fursten – Il Principe. I denna bok sker ett skarpt brott med den tidigare traditionen av furstespeglar som skulle hjälpa makthavare att styra enligt dygderna, lag och rätt. Machiavellis rådgivning till furstar betonar istället cynism, egennytta, bedrägeri och normlöshet som furstars medel att skaffa sig och behålla sin makt. Han dedikerade boken till Lorenzo de Medici d. y. vilket var passande då Mediceerna var renässansfurstar vars beteende väl speglade de nya – antikristna –  idéerna.

Boken spreds snabbt bland ambitiösa och skrupelfria makthavare i Europa. Än värre blev det när Martin Luther ett par år senare spred sina galna idéer om frälsning genom tron allena, förkastandet av förnuftet såsom ohjälpligt förstört av arvsynden och – med tiden – ett krav på obetingad lydnad inför den världsliga makten.

Doktrinen om tron allena och förkastandet av förnuftet möjliggjorde för makthavare att ignorera moral och rätt samtidigt som furstarnas makt blev mer total. I länder där reformationen genomfördes – och det finns inget land där det inte skedde genom våld och tvång – växte det fram nya, moderna, idéer om att varje monark personligen utkorats av Gud.

Sådana idéer – som man i England talade om som ”The Divine Right of Kings – är alltså något helt annat än den katolska doktrinen om kungen ”av Guds nåde”, även om man behöll en likartad terminologi och likartade ceremonie, vilket skapat och skapar en del förvirring.

Därav det lite märkliga skeendet under Charles III:s kröning när han, mitt i en i allt väsentligt katolskt utformad ceremoni, svär att upprätthålla protestantismen och mottar ett svärd symboliserande den andliga makten och därigenom sin ställning som den anglikanska statskyrkans överhuvud.

För det var bara genom att vara personligen utvald av Gud som kungar kunde göra anspråk på att styra kyrkan och inrätta statskyrkor, och det var i sin tur nödvändigt för att kunna stjäla den katolska kyrkans och det katolska lekfolkets gemensamma egendom, vilket sedan skedde i flera länder i den största stöldvågen i Europa mellan folkvandringstid och bolsjevikernas tvångskollektiviseringar.

Detta var naturligtvis själva syftet. Kyrkan som tidigare stått folket nära förvandlas nu som statskyrka till ett instrument för  statens kontroll av allmogen. Förstatligandet av ”andliga” frågor fick konsekvenser. Försyndelser som tidigare främst hanterats genom bikt och bot – framför allt sexuella snedsteg – skulle nu hanteras av den världsliga makten, representerad av skarprättaren vid stupstocken.

I Sverige skedde denna brutalisering av straffrätten genom Karl IX:s tillägg till Landslagen år 1608.  Den nya doktrinen om kungamakten fick en annan ödesdiger konsekvens: När kungen nu sågs som personligen utkorad av Gud, beskrevs uppror liktydigt med uppror mot Gud. Ungefär som i dagens Iran.

Och sådant kan ju inte tillåtas. Så när folk gjorde uppror mot de protestantiska kungarna så slogs de ned med fruktansvärd brutalitet. I Sverige, i Norge, I England och i Nordtyskland. Den moderna staten, som inte erkänner några gränser för sin makt än de den själv ålägger sig, började ta form på allvar, och denna typ av statsmakt har levt kvar även när kungarna personligen fått mindre att säga till om eller avskaffats.

De finns de som känner en sorts beundran inför de handlingskraftiga män som genomdrev reformationen och lade grunden till den moderna staten – Kristian II, Gustav I, Henrik VIII med flera – men det kan då vara värt att erinra sig att de samtliga – enligt både sin egen och vår tids standard – helt enkelt var kriminella. Och de ursäktas inte av att de alla var ungefär lika goda kålsupare. 

När detta skrivs har det gått några veckor sedan vår nationaldag, och det har ventilerats lite tankar kring Gösta Eriksson som riksgrundare – en märklig tankegång, då Sverige som rike var flera hundra år gammalt då han valdes – eller som landsfader – en sällsynt brutal styvfar i så fall. Därför vill jag här påminna om att när han valdes till kung i Strängnäs så svor han den gamla konungaeden som han sedan bröt mot på punkt efter punkt. Så vad han är var i övrigt, kung Gösta, så var han en menedare.

Det moderna Sverige

I vår tids Sverige sker inga kröningar eller smorningar, det erkännes inte att all makt kommer från Gud eller att den måste utövas enligt Guds lagar och naturrätten, i Sverige svär inga statsråd eller generaldirektörer trohetsed till vare sig riket eller folket, de styrande utvärderas inte systematiskt för sin vandel och moraliska karaktär och ingen erkänner en rätt för folket att inneha vapen för att kunna värja sin frihet.

Våra politiker ger inget intryck av att uppfatta sig som Guds och folkets tjänare, och de fortsätter återkommande att babbla om nåt ”samhällskontrakt” som inte finns och aldrig har funnits.

Man vill ju vara ”moderna”, gubevars. Som kröningen i England visar så kan man annars genomföra stora samhällsförändringar utan att för den skull avskaffa gamla traditioner som fortfarande har något viktigt att säga oss. Även om få lyssnar. Men i Sverige skall allt vara ”modernt”, som om det ordet vore ett sakargument. Det är väl därför som det offentliga Sverige i dagarna har trollat bort de första 500 åren som kristet konungarike och låtsas som att det föddes 1523.

Medger Guds existens men vägrar lyda honom

Det moderna Sveriges grundläggande ställningstagande

Tysklands grundlag inleds med orden ”I medvetenhet om vårt ansvar inför Gud och människorna”. Så är det inte här i Sverige. Men genom det krav på statschefens kristna trosbekännelse som finns i ett avlägset hörn av vår grundlag, så erkänns ändå implicit Guds existens. Det vore ju märkligt och irrationellt att avkräva någon en tro på någon som inte existerar. Så Gud erkänns existera.

Men med formuleringen om att all makt utgår från folket så klargörs att man inte erkänner att staten har att erkänna maktens ursprung hos Gud, och den svenska staten anser alltså inte att man är bunden av Guds lagar, uppenbarade eller naturrättsliga. Därmed har den moderna svenska staten – genom att medge att Gud finns, men vägra att lyda honom – intagit exakt samma ståndpunkt som Faen själv. Se där något att fundera på i hängmattan.