Fler politiker borde publicera memoarer. Ett öppet samhälle behöver, om än många år efteråt, få veta hur centrala aktörer tänkte och agerade i olika skeden som påverkar oss medborgare. Carl Bildt gör sin plikt och publicerar bok om utrikespolitiken under hans tid som stats- och utrikesminister.
Jag fick memoarboken ”Mina krig” (Bonniers, 2022) av en nära släkting. Hade faktiskt inte tänkt skaffa den, eftersom Carl Bildt så starkt företräder det etablissemang som ser sig som så viktigt, men visat sig vara så odugligt. De ledande politikerna sedan 1990 borde göra avbön och be om förlåtelse för det växande kaos de orsakat Sverige.
Bakgrund till kriget i Ukraina
Men jag såg att han skrivit en hel del om Ukraina, och i ärlighetens namn brydde jag mig inte så mycket om denna gamla sovjetrepublik innan Ryssland invaderade landet 24 februari 2022. Visst, jag minns orangea revolutionen 2004 och hur Ukraina slitits mellan sin ryska och europeiska identitet. Jag minns hur ”små gröna män” ockuperade Krim åt Putin 2014.
Men Ukraina är ett djupt korrumperat land där även de västligt inriktade politikerna skott sig på sina politiska poster. Jag äcklas av samhällen som präglas av lögner, kleptomani och bedrägerier. Ingenting som sägs går att lita på. Vill man förstå ett sådant land måste man vara på plats och där lära sig tolka lögnerna.
Så nu har jag, genom Carl Bildts ögon, läst på om bakgrunden till den vanvettiga ryska invasionen i det alliansfria Ukraina.
Rörigt, stökigt och utan strategi
Det första som slår mig är hur ett land kan vara så rörigt, stökigt och helt utan någon som helst strategi om vad man vill och hur det ska gå till.
Jag hade slutat läsa, eftersom jag inte orkar hålla reda på alla konflikter, om det inte varit för att Carl Bildt berättar om det han var med om på plats och lyckas skildra dessa möten på ett intressant sätt. Bildt skriver med lätt hand, och ger överskådliga skildringar av snåriga skeenden.
Läsaren får ett inifrånperspektiv där Bildt berättar om hur han träffade västinriktade Viktor Jusjtjenko som vann presidentvalet 2004 efter orangea revolutionen och som ville föra Ukraina in i den europeiska gemenskapen. Men glädjen och hoppet försvann snabbt i fortsatt korruption och försämrad ekonomi. Därför vann den mer ryskvänlige Viktor Janukovytj presidentvalet 2010.
Han ville dock fortsätta närmandet till EU, eftersom det fanns en stark folklig opinion för det. Men i andra änden höjde Vladimir Putin rösten och, enligt Bildt, lurade Janukoviytj att tro att ett avtal med EU skulle bli dyrt. Dessutom fängslade han sin motståndare i presidentvalet, Julia Timosjenko.
När Putin drog åt tumskruvarna 2013, vacklade Janukoviytj och sa sedan nej till det avtal med EU som låg färdigt på bordet.
Dubbla tungor från Moskva
Carl Bildt träffade som svensk utrikesminister också ryska höjdare, som Putins ekonomiske rådgivare som var en hök och sa till västliga politiker att Ryssland aldrig kommer acceptera ett Ukraina tillhörande väst. Men parallellt träffade Bildt andra höjdare, som stabschefen för ryska presidentens kansli (”så nära Putin man kunde komma”).
Och då rycktes det på axlarna när Bildt frågar om Ryssland menar allvar med de hårda orden, alltså gav ett intryck av att det mest är politisk teater som man inte behöver ta på allvar.
”Men hur skulle det tolkas?”, frågar sig Bildt i boken.
USA:s ointresse
Jag småler lite åt hur Carl Bildt beskriver amerikanerna. Han har något sorts passiv-aggressivt agg mot USA. I boken menar han att han och baltiska ledare till USA framförde varningar om att Ryssland trappar upp konflikten med Ukraina, men att varken Barack Obama eller hans utrikesminister John Kerry ägnade mer än ett förstrött intresse åt Ukraina.
Bildt fick även förklara för EU-toppar och europeiska regeringar vad som hände: ”Den ryska politiken hade just nu ett tydligt Janusansikte – vänlig diplomatisk dialog som om ingenting hade hänt med oss, åtskilliga stenhårda åtgärder och påtryckningar mot andra.” Detta eftersom ”En del medlemsstater ville ofta tro Ryssland om gott”.
Föreslår samtal mellan ukrainska aktörer
Men vad föreslog Bildt själv att man skulle göra? Han förespråkade att de olika aktörerna i Ukraina skulle samtala. Efter att EU-avtalet stoppats återuppstod protesterna på Maidantorget i Kiev. Under besök i staden gick Bildt dit för att träffa demonstranterna. ”Mörkret hade lagt sig, och jag pratade med ett ungt par … som slagit upp ett tält och förklarade att de inte tänkte lämna innan de blivit av med Janukovytj … Ur högtalarna dånade omväxlande tal och musik.”
Bildt tänkte: ”Försöker Janukovytj sända in sin polis här för att med våld rensa Maidan kommer det att bli ett blodbad.”
Bildt träffade ukrainske premiärministern Azarov och föreslog att regeringen skulle ”sätta sig ned med oppositionen och försöka finna en lösning”. Det slår mig ofta hur svenska politiker tror att konflikter utomlands går att lösa med samtal, men hemma i Sverige skulle de aldrig göra det. Socialdemokraterna kallar ju SD för säkerhetshot och vägrar samtala. Varför skulle folk i utlandet vara mindre konfliktfyllda än svenskar…? Så naivt! I synnerhet när Janukovytj var en fullt legitim, demokratiskt vald president som vunnit folkets stöd över motståndarna. Dessutom var det ju inte oppositionen som pressade Janukovytj utan Moskva.
Föreslår samordning internationellt
Beträffande utrikespolitiska nivån skriver Bildt: ”Samordning med Washington var viktigt”. Han skriver mycket om behovet av sammanhållning inom EU och med USA. Men om vad?
Jo, USA och EU ”fördömde” de nya repressiva, ryskinfluerade lagar som Janukovytj införde i början på 2014 och som fått de folkliga protesterna vid Maidan att växa. Fem demonstranter dog i handgemäng med motdemonstranter.
I Bryssel landade Putin kort efteråt för ett sedan länge inplanerat möte med EU. ”Nu om inte förr borde Putin fått klart för sig att han hade att göra med ett EU som han till betydande del faktiskt hade lyckats att ena” i sin kritik mot Rysslands agerande. ”Det var något av en prestation i sig” av EU.
Det är lite lustigt att Bildt, så här i efterhand, fortfarande tillskriver den här typen av diplomatiska möten sådan vikt. Idag vet vi ju att de hade ingen som helst betydelse! Putin tog några månader senare över Krim och startade åtta år senare ett fullskaligt krig mot Ukraina.
Alla dessa resor, möten och timmar av samtal resulterade ju i – absolut ingenting!
Reaktiv – alltid ett steg efter Putin
Det som slår mig mest när jag läser Carl Bildts knappast opartiska redogörelser, är hur reaktiv västvärlden är. Det är alltid Putin som får agera först, sedan kommer européerna springande och vill ”samtala” för att tala om att det som hänt inte är bra.
Bildt tar visserligen upp att man kunde hota med åtgärder, som reserestriktioner och finansiella restriktioner. ”Det var instrument vi hade, och de var inte utan en viss kraft”, skriver Bildt som sedan menar att man borde lägga fram konstruktiva lösningar på ukrainska inrikespolitiska motsättningar och förmå Janukovytj att acceptera mot att erbjuda ”ett omfattande ekonomiskt stödprogram från IMF och EU”. Det skulle väga upp de ryska sanktionerna, menar Bildt. Nu är det inte alls säkert att det fanns majoritet för det i EU. Bildt skriver bara, ”Åtskilliga ville gå den vägen.”
Men man hann aldrig komma till skott, eftersom Janukovytj slutade kommunicera med väst. Putin hade redan slagit klorna i Ukrainas valde president. Polisen försökte skingra demonstranterna på Maidan med våld. Människor dödades och tårgasen låg tät över huvudstaden Kiev.
Återigen kommer européerna springande efter att saker redan hänt. Nu ville man i EU vidta åtgärder mot dem som ”direkt eller indirekt var ansvariga för blodbadet under de senaste dygnen”. Bildt noterar nöjt att det i EU inte fanns någon oenighet om detta.
För mig är det helt fel fokus. Man måste ligga före händelsekurvan om man ska kunna ingripa, inte komma springande efteråt, som poliserna Kling och Klang i sagornas värld.
Jag tror detta beteende är orsaken till att så många i övriga världen hånskrattar åt europeiska politiker som tror sig veta bäst, men som alltid är sist på bollen.
Putins första ockupation
Sedan gick det fort. I februari 2014 gick president Janukovytj i landsflykt i Ryssland. Putins ”små gröna män” invaderade Krim och i Donbassregionen stärkte proryska separatister sitt grepp. Moskva inledde en propagandakampanj mot de nya makthavarna i Kiev.
Detta för att grumla det faktum att det i Kiev gick ordnat till. Parlamentet, inklusive Janukovytj’s ledamöter, valde enligt konstitutionen en ny regering och presidentval utlystes. De villkor EU satt upp för samarbetsavtalet med Ukraina genomfördes. Men nu var Ukraina delat.
Bildt skriver: ”Läget var allvarligt, och nu fattades också beslut att till lite senare i veckan kalla in EU:s stats- och regeringschefer till extra möte i Bryssel. Dels för att markera allvaret i situationen, och dels för att kunna börja förbereda skarpa beslut om sanktioner och andra nödvändiga reaktioner.”
Igen: prat på möte efter att konkreta handlingar skapat fait accompli till Putins fördel.
Och vem tror EU man lurar med att ”markera” något? Syftet är ju bara att låta deltagarna själva låtsas att man är viktig. Inte tusan brydde sig Putin det minsta om att EU ”markerar” om Ukraina!
Tyvärr domineras västvärldens politik just nu av sådana tomgångspratare. Inte för att jag tror Carl Bildt skulle kunnat göra något mer som svensk utrikesminister än åka runt och tala om att det är kris i Ukraina. Men hans skildring gör att läsaren ställer sig frågan: Vad är meningen med allt detta rännande, pratande och sökande efter samordning när allt redan har hänt? Varje gång är det Putin som fått sätta dagordningen.
Hårda makten avgör
Jag tror att etablissemangspersoner i väst så gärna vill tro att vi lever i en värld där man kan sitta ned och samtala om oenigheter. Man har rest en mental mur mot den verklighet som faktiskt råder i stora delar av världen detta 2020-tal. Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea, Venezuela och en rad andra länder styrs av människor som bara lyssnar till en sak: järnhård makt som enklast manifesteras genom våld och tvång.
Européerna kan ”markera” hur mycket de vill, men så länge man inte är beredd att sätta hård makt bakom orden möts man bara av gapflabb från övriga världen.
Carl Bildts rännande runt jordklotet blir meningslöst om han inte har några möjligheter att bestraffa dem som inte lyssnar. Jag återkommer ofta till Theodore Roosevelts ordspråk: ”Speak softly and carry a big stick”. Naturligtvis ska man tala mjukt och diplomatiskt, men det man säger får ingen effekt om man inte också kan visa att man kan sätta kraft bakom orden.
Det är ju därför Putin struntat i vad Europa tyckte om invasionen i Georgien 2008, ockupationen av Krim 2014 och nu det fullskaliga kriget i Ukraina.
Bildt misslyckades således
Carl Bildt avgick som utrikesminister i oktober 2014 när S-regering bildades trots en stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen (Reinfeldt vägrade regera med stöd av SD). I boken fortsätter Bildt beskriva händelserna i Ukraina åren fram till invasionen 24 februari 2022. Jag kan summera: Inga av hans eller andra euorpéers resor och samtal hade någon effekt. Den europeiska säkerhetsordningen kollapsade i mötet med verkligheten, när Ryssland använde militärt våld för att försöka uppnå sina mål.
Nu skriver Bildt lakoniskt att vägen framåt för Ukraina är lång. ”Först att på ett eller annat sätt överleva och vinna kriget. Sedan den stora återuppbyggnaden.”
Kriget kom trots alla samtal. Min fråga är, som Bildt inte alls berör: Varför diskuterade inte väst sin strategiska hållning mot Ryssland redan 2007 då Vladimir Putin på säkerhetskonferensen i München var brutalt öppen med sin kritik av att väst brutit mot löften som gavs efter murens fall 1990, om att väst inte skulle expandera österut?
Där och då borde man ju klargjort för sig själv och för Ryssland vad som avsågs. Ska östutvidgningen fortsätta med de länder som vill tillhöra Nato och EU? Och hur ska man då förhålla sig till ett Ryssland som inte accepterar denna utveckling? Varför skaffade sig inte Nato en avskräckande förmåga i Ukrainas närhet, som fått Putin att avstå invasion? Varför såg man inte till att göra sina hot om sanktioner trovärdiga i Putins öron före kriget startade? Det hade ju också skapat tvivel i Kreml om nyttan med krig.
Avskräckning är inte omodern i dagens värld
Avskräckning är ju bästa metoden att förhindra en våldsbejakande aktör att slå till. Den som vet att man kommer att straffas sjujävligt mycket hårdare än det våld man själv utdelar, kommer att avstå från att alls gå till angrepp. Det visste för 500 år sedan Gustav Vasa, som såg till att skaffa sig ett rykte som brutal och skoningslös. Då blir det färre som försöker gå till attack.
Många vill säkert skratta åt denna jämförelse med slutet av medeltiden, men det skrattet bortser ifrån att flera av dagens mäktigaste aktörer på världsscenen moraliskt sett faktiskt befinner sig i medeltiden.
Europa har en järnhård makt
Först när ett fullskaligt krig brutit ut, då har Europa vaknat. Och även om Europa nedrustat mycket av sin militära avskräckning, har Europa genom sina finansiella muskler kunnat vidta så kraftfulla sanktioner mot Ryssland att de blir riktigt kännbara. Och jag tror Kina har fått en riktig ögonöppnare. Deras planer på att invadera Taiwan har nog skjutits på framtiden. Kina ser nu att Europa har en järnhand – sin ekonomiska styrka – och att man är beredd att använda den mot Ryssland.
Men den styrkan är tveeggad. För oss som vill ha frihandel innebär sådana maktdemonstrationer ett högt eget pris i form av sämre ekonomisk utveckling på sikt. Det är därför avskräckning ska demonstreras tydligt – innan de med medeltida tankar får för sig något.
Bildt talar inte i dessa termer, utan om att Ukraina behöver komma med i EU och att Ryssland behöver förändras. Efter Putin behöver Ryssland lämna revanschistiska tankar om imperiet och nöja sig med att bygga en livskraftig nation för sina medborgare, menar Bildt. Men det är ju återigen att lägga sig i andra länders angelägenheter och anse sig veta bäst. Jag gillar inte det. Vi måste rusta oss själva för att kunna försvara våra värderingar. Sedan måste andra dra slutsatser utifrån sina.