Det är ett framsteg när liberala ledarsidan på DN betecknar den konservativa vågens nya partier som ”nationalkonservativa”, istället för de vulgära epitet vänstern använder som härskarteknik och vars syfte är att försöka döda debatten. Ett steg framåt, även om jag föredrar nykonservativa.
I början på sommaren fikade jag med en gammal vän som är författare, översättare och stundtals kommentator av politik i TV och radio. Han var tidigt ute med att beteckna sig som konservativ, vilket inte stoppade hans framfart. Men han är emot den radikalt handlingsinriktade, politiska konservatism som Sverigedemokraterna står för.
Han sa till mig 2016, då jag blev redaktör för Samtiden, att du kommer ångra dig. Och även nu, sju år senare, är han förundrad över att jag jobbar för Samtiden och Riks, medieprojekt som startats på initiativ av Sverigedemokraterna. Underförstått var frågan: ”hur kan du med” att umgås i kretsarna av en rörelse som har så befläckad historia?
För mig handlar det inte om image eller etiketter, utan om den verklighet vi står mitt uppe i och vilka värderingar dagens samhälle behöver för att vända utvecklingen som ständigt går mot mer våld, otrygghet och sammanbrott för den svenska tilliten. Ingen har bättre än Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och andra i Sverigedemokraterna visat vad som behöver göras i just den verklighet vi faktiskt har att hantera.
Även om jag älskar idédebatt och politisk filosofi är det en fråga som alltid tar överhanden: Vad behöver göras här och nu?
Anständighet kan vara farligt egocentrisk
Jag har funderat mycket på varför Sverigedemokraterna möter sådant motstånd bland konservativa som är en del av etablissemangen. Jo, de finns. Men de böjer sig för rådande opinioner i Stockholm och håller sig inom åsiktskorridoren. De vill inte uttala sig mot invandringen eftersom det anses ”osportsligt”, är det ord jag först kommer på. Skälet? Man ska inte ”slå nedåt”. Man ska vara anständig. Jag ser det som en sorts överklassmentalitet.
Och Sverigedemokraterna uppfattas som oanständiga när de kräver återvandring, att de historiskt stora volymer med människor som fortsätter komma till Sverige – även 2023 – inte bara ska stoppas utan vändas i ett återvandringsnetto.
De ”anständigt” konservativa skruvar också på sig när krav på hårdare straff lyfts fram. Det tolkas som att man är ute efter hämnd, och betraktas som en primitiv aggressivitet och därmed något obehagligt.
Dessa konservativa tolkar sin hållning främst i termer av hur man själv som individ vill uppfattas. Man vill vara storsint, tolerant, gästvänlig och just anständig. För mig är detta ett synnerligen egocentriskt perspektiv när det kommer till politik. I sitt privatliv ska man naturligtvis vara allt detta, men det går inte översätta till den politiska nivån. Resultatet blir att man då låter samhället omkring falla sönder i anarki, därför att man inte vill ta tag i problemen som invandring och normupplösning orsakar.
Att inte vidta jobbiga beslut i politiken därför att man anser det viktigt att man inte smutsar ned sig med kontroversiella åtgärder eller tillsammans med ”fel” personer är för mig otänkbart själviskt.
Rena händer får inget gjort
Här kommer jag att tänka på Sveriges kanske störste konservative politiker på 1900-talet: Thorbjörn Fälldin. Han fick stenhård kritik när han som statsminister började strama åt statsbudgeten, som under årtionden av S-styre fått växa och orsaka världens högsta skattetryck. Han blev oerhört trött på de borgerliga röster som inte orkade stå upp för ”nedskärningspolitiken”, vars mål ju var att öka friheten för skattebetalarna och lägga mer ansvar på civilsamhällets frivillighet. Anständighet då var ju att vilja ha högre skatter och fler statliga reformer.
Fälldin hänvisade till dikten ”Renhännren”, ångermanländska för ”De rena händerna”, om dem som inte vågar ta i och skita ner händerna genom att vidta mindre önskade men nödvändiga åtgärder. Vad har de pimpinetta och rena händerna uträttat här i världen? (”Når allt komma tell allt, va ha renhännren uträtte i väla.”)
Anständighet kontra få-nåt-gjort
På samma sätt som det var rätt av Fälldin att bryta den snabbt stigande skattekvoten så att medborgarna fick behålla mer av mödan av sitt arbete, är det idag rätt att lägga om migrationspolitiken och kraftigt skärpta straffen för våldsbrott.
Det handlar inte om att framstå som ”anständig”, utan om att göra det som är rätt. Att agera för att vända en ogynnsam utveckling.
Politik handlar om hur samhället, alltså den gemenskap som vi alla ingår i, utvecklas i stort. Och Sverige har utvecklats i fel riktning i 20-30 år. Då kan man inte sätta sin önskan om personlig image före det som faktiskt krävs. Varken personliga preferenser – ”jag har inget emot att möta främlingar” – eller önsketänkande – ”vårt land borde kunna ta emot 30 miljoner migranter” – får sättas före det som faktiskt händer, den verklighet som utspelar sig.
Och det är vetenskapligt belagt, sedan länge, att ju större en diaspora är, desto svårare blir det att integrera den i det nya samhället. Då kan vi inte ta in fler än vi bevisligen kan integrera.
Men önsketänkande har fått styra, och två miljoner migranter finns nu i landet. Många sköter sig, men hundratusentals har ingen förankring i Sverige. Och många av dem accepterar inte svenska lagar och normer.
Då kommer man inte långt med ”anständighet”.
Felet ligger hos de gamla partierna
Jag hade inte engagerat mig i den Sverigedemokratiska sfären om de gamla partierna hade agerat ansvarsfullt och hållit invandringen på en historiskt rimlig nivå, kanske 5-10 procent utlandsfödda. (Invandrarlandet USA har historiskt inte legat över 13 procent utlandsfödda, idag har Sverige 20 procent).
Också Jimmie Åkesson har sagt att om de gamla partierna hade skött sig, hade Sverigedemokraterna inte behövts.
Men de sju gamla partierna har missköt Sverige. Grovt!
Då kan man inte heller vara ”anständig” och låta en katastrofal utveckling fortsätta, år ut och år in, bara därför att man själv inte vill förknippas med hårdare migrations- och kriminalpolitik.
Min motfråga till de konservativa som håller fast vid de gamla partierna är: Varför såg ni inte till att förhindra den utveckling vi fått? Om riksdag och regering hållit fast vid, ja, till och med Olof Palmes återhållsamma invandring (Palme sa nej till några tusen vietnamesiska båtflyktingar), då hade man inte hamnat där vi är nu. Då hade man inte behövt vidta mindre ”anständiga” åtgärder för att återskapa ett samhälle med trygghet och där samhällskontraktet håller.
Som man bäddar får man ligga
De ”anständiga” konservativa behöver fråga sig varför Sverige är så illa ute. Är det inte så att deras egen image om att vara ”anständig” bär skuld till dagens våldsvåg?
Och denna fråga gäller brett, också för liberaler och socialister i etablissemangen. Och den gäller givetvis inte bara i Sverige, utan omfattar alla länder i västvärlden. I DN konstaterar Andreas Johansson Heinö att den nya konservatismen är här för att stanna:
”Efterfrågan på nationalkonservativa idéer och högerpopulistisk antietablissemangsretorik har visat sig vara ungefär lika stor över hela Europa”, skriver han.
Det nykonservativa perspektivet ”är ingen våg som har sköljt över det politiska landskapet för att sedan sakta sjunka undan. Mer sannolikt har vi bevittnat en permanent ommöblering av partisystemen, den största sedan demokratins genombrott. Nationalkonservatism – den rimligaste ideologiska beteckningen som förenar de flesta av dessa partier – äger i dag en lika naturlig plats i det idépolitiska landskapet som socialliberalism eller socialdemokrati.”
Han menar att ”de nationalkonservativa partierna förblir essentiellt annorlunda, även i regeringsställning” och att ”denna annorlundahet inte står i vägen för en mer eller mindre komplett integrering i de befintliga systemen. På gott och ont”.
Exakt. De gamla partierna har bäddat illa i 20-30 år och får nu finna sig i att långsiktigt bli utmanade av aktörer som vill rulla tillbaka den bristfälliga politiken.
Nu är tid att titta framåt
Men lika lite som jag prioriterar en prudentlig anständighet före allt annat, lika lite är jag intresserad av att fastna i skuldbeläggande. Det vi behöver nu är handling.
Här måste alla som nyktrar till och förstår bristerna i den tidigare förda politiken, vara välkomna. Vi måste jobba utifrån det läge där vi nu befinner oss och vidta kraftfulla åtgärder för att återupprätta det fria, trygga, säkra, solidariska och plikttrogna samhälle som Sverige en gång var.
Då kan vi alla vara anständiga.