Traditionellt står borgerliga för skattesänkningar före trygghet, medan Socialdemokratin står för trygghet och skattehöjningar. Sverigedemokraterna vill förena sänkta skatter med stärkt trygghet. Går det?

Den gamla höger-vänsterskalan ger en tvådimensionell bild av politiken. Högern vill sänka skatter och tar lättare på tryggheten, medan vänstern gärna vill höja skatter, göra staten större och motiverar det med att tryggheten i socialförsäkringarna därmed kan stärkas.

Skattesänkningar gör det lönsamt att arbeta

Riksrevisionen har nyligen granskat skattepolitiken 2011-2023 och finner att jobbskatteavdragen som sänkt inkomstskatterna med 100 miljarder kronor ”har stärkt incitamentet att arbeta jämfört med att inte arbeta”. De har också lett till en jämnare inkomstfördelning, med färre hushåll som har en låg ekonomisk standard. Skattesänkningarna har under perioden ökat sysselsättningen med ungefär 25 000 nya jobb, enligt Riksrevisionens bedömning. Det gör att skattesänkningarna till viss del finansierar sig själva.

Bidrag minskar viljan att arbeta

Samtidigt menar Riksrevisionen ”att incitamenten att arbeta har försvagats av höjda ersättningar, till exempel höjd ersättning i arbetslöshetsförsäkringen och höjt tak i sjukförsäkringen”.

Detta tar Fredrik Johansson i Svenska Dagbladet som intäkt för att kritisera Sverigedemokraterna som slagit vakt om ersättningsnivåerna i just dessa socialförsäkringar.

Genom att stoppa sänkta ersättningar bär Sverigedemokraterna ”ett stort ansvar” eftersom partiet har en ”ogenomtänkt bidragspolitik” som ”förhindrar regeringen från att stärka incitamenten till arbete”.

Ja, han menar att partiets partiledning inte ens har sina egna väljare med sig på denna ”bidragslinje”. En studie har visats att SD-väljarna inte delar vänsterväljarnas uppfattning, utan ser både den egna och andras försörjning genom arbete som helt centralt. ”Åkessons bidragslinje är därför svårbegriplig både i sak och som strategi”, skriver Johansson.

Trygghet för de som gjort rätt för sig

Problemet med resonemangen från både Riksrevisionen och Johansson är att man enbart ser till bidragsnivåerna. Man granskar inte om fel personer beviljas bidragen. Den Sverigedemokratiska hållningen är att den som arbetat och slitit – gjort rätt för sig – vid sjukdom och arbetslöshet ska kunna räkna med hygglig trygghet. Det är ett moraliskt åtagande från politiken.

Det verkliga problemet är istället att personer som inte tillhör denna grupp av skötsamma kan skära guld med täljkniv.

Sverigedemokraterna vill alltså inte sänka nivåerna för dem som verkligen uppfyller kraven, därför att andra missbrukar systemen och blir försörjda av bidrag istället för att arbeta.

Varken borgerliga eller socialister har varit villiga att se till att socialförsäkringarna är robusta i den meningen att de inte kan utnyttjas och missbrukas. Vänstern har sett det som solidaritet att låta dem som inte förtjänar bidrag att få god tillgång till dem. (Ett exempel är äldreförsörjningsstöd som ger utlandsfödda som inte arbetat och betalt skatt en gräddfil i pensionssystemet.)

De borgerliga har inte haft viljan (eller vågat) utmana denna urholkning av grundtanken i det svenska systemet om att rättigheter förutsätter att man lever upp till skyldigheterna.

Stryp bidrag till de som inte gjort rätt för sig

Den Sverigedemokratiska hållningen är alltså att de hederliga människor som gjort rätt för sig i hela sitt liv inte ska straffas därför att många inte gör rätt för sig. De borgerliga borde förstå detta.

Istället för att sänka bidragsnivåerna för alla, borde bidragen dras in helt för dem som orättfärdigt får bidrag. Det skulle ge dem som förlorar bidragen starka incitament att börja jobba. Då kan ersättningsnivåerna vara relativt höga för dem som verkligen förtjänar dem.

Varken Riksrevisionen eller Fredrik Johansson gör den här distinktionen: Hur effektivt träffar bidragen de som ska ha dem?

Om antalet som rättmätigen får tillgång till bidrag blir färre, kan beloppen vara anständiga utan att det påverkar incitamenten att jobba när man kan.