Globalisering, mångkultur och migration hyllas fortfarande ensidigt från olika etablissemang i Sverige. Det är bara en institution – den folkvalda riksdagen – som försvarar att i Sverige är svensk kultur den normgivande.
Det är på något sätt talande när socialdemokratiska riksdagsmän är som mest engagerade och känslomässigt laddade när de talar om – palestinsk kultur. Jamal El Hajs är så fosterländsk mot sina palestinska rötter att han umgås med våldsbejakade extremister, eller iallafall de som misstänks för att finansiera våldet i Mellanöstern.
Eldig nationalism – om alla utom den svenska
Någon sådan eldig nationalism för det svenska uppvisas inte från någon Socialdemokrat. Det är alltid kulturer i andra delar av världen som ska värnas – aldrig den svenska kulturen här hemma. Sverige ska bara vara en plattform för andras kulturer, medan svenska folket går under i ökad kriminalitet, korruption och allmänt förfall i stat och myndigheter.
Eller som Stig-Björn Ljunggren uttrycker det i Sydöstran: ”Länge var det dock inte så populärt att prata kärvänligt om det svenska”. Snacka om underdrift.
Han påpekar, med samma kullerbytta som brukar användas om konservatismen, att det är osvenskt att värna det svenska. De som ogenerat försvarar det svenska är extremister. Eller som Ljunggren uttrycker det: ”Att vilja bevara Sverige svenskt var tabu bland vettigt folk”.
Svensk nationalism – öppenhet?
Den antisvenska hållningen möter nu motstånd, av en enda anledning: Svenska folket röstar fram Sverigedemokraterna som ett ledande parti i parlamentet.
Ljunggrens slutsats: ”Nationalisternas stora valframgångar – och förändring i tidsandan – har ändrat spelplanen. Nu prövas istället argumentationslinjen att det typiskt svenska är stor generositet gentemot andra kulturer och folk. Nationalister som angriper denna öppenhet är osvenska.”
Haha, det är ännu ett kullerbytteargument. Det svenska kan ju inte finnas om det inte erkänns som en kultur i sig, med respekt för sin särart. Den kan ju inte bara vara att vara ”öppen”. Egen kultur blir då synonymt med ”tomhet”, en öppen spelplan för andra som erkänner sin kultur.
Nationalism är självbevarelsedrift
Skälet till att det svenska varit tabu och att man anser öppenhet vara viktigare än att värna det typiskt svenska är att Sverige inte varit i krig på många generationer. Svenskar tar sin frihet för given, och att den aldrig kan hotas av andra aktörer i omvärlden. Såväl Norge, Danmark som Finland har krig och ockupation bara någon generation bort. Där förstår man att man måste försvara SIN EGEN kultur – eftersom INGEN ANNAN gör det.
Den striden har svenskar haft lyxen att slippa i över 200 år. Därför har vi glömt bort att det som är våra seder och bruk, våra traditioner och förhållningssätt kan utmanas av andra som vill påtvinga oss deras överhöghet.
Jag tror det är därför invandringen fått bli så stor. De gamla etablissemangen har aldrig tänkt tanken att om man tar hit Mellanöstern, får vi det som kännetecknar Mellanöstern i Sverige. Alltså: våldet, korruptionen och kvinnoförtrycket.
”Vi såg det inte komma”, för att tala med Stefan Löfven (S).
Nationalism är helt enkelt i grunden en självbevarelsedrift. Viljan att bevara det svenska, som varit så oerhört framgångsrikt, är nationalism. Och de som inte förstår det, utan lockas av exotiska och våldsamma kulturer, borde inte leda detta land.