Från vänster har en bildexposé med 16 politiker och tyckare till höger presenterats i sociala medier som man tycker särskilt illa om. Och sedan har en bildexposé med 16 politiker och tyckare till vänster presenterats som väcker ilska till höger.
Polariseringen är tydlig i svensk debatt. Det märks inte minst i sociala medier, där meningsmotståndarna möts, vilket tyvärr inte sker särskilt ofta i mainstreammedierna. Där är det den första gruppen som har full access, medan högerdebattörer mer sporadiskt får komma till tals.
Tonen är värst
Det som mest polariserar är den hårda tonen. Man borde kunna sakligt diskutera för/emot invandring, hårdare kriminalpolitik mm utan att hamna i personangrepp.
Men vänsterradikala gänget har inga problem att kasta epitet och nedsättande omdömen om konservativa högersidan. En parodisk sidoeffekt är att när de själva möter mothugg klagar de genast på ”hat”.
Alla de utpekade till vänster brukar gå till svepande angrepp, snarare än sakliga. De är sällan eller aldrig intresserade av en diskussion för och emot i en sakfråga. Utom en.
Göran Greider passar inte in bland de 15 andra. Han resonerar och för samtal. Jag har många gånger varit i panel med/mot honom och det blir (tycker jag) alltid en någorlunda saklig argumentation från helt olika håll.
Polariserar genom motstånd mot vänster
När konservativa och högerliberaler anses provosera beror det oftast på att de framför argument som upprör vänstern.
Vänstern anser sig ha monopol på vad man får tycka, och när vissa är oförskämda nog att ändå säga emot då blir de upprörda och anser sig kränkta. Eller ”hatade”.
Men i en demokrati måste en fri och öppen debatt vara möjlig, annars kan väljarna inte avgöra vilket alternativ man ska rösta på.
Tydligaste skillnaden
Så vad är skillnaden mellan dessa som i sociala medier anses vara polariserande? Vänstern attackerar person medan konservativa/högersidan har ett sakpolitiskt ärende: förändring, vilket retar motståndarna.
Visst, högersidan är inte snäll utan ger svar på tal. Men där finns alltid en sakpolitisk botten, ett skäl till att man debatterar. Från vänster försvarar man sällan eller aldrig den migrationspolitik, kriminalpolitik mm som de egna genomfört, eftersom man vet att man skulle bli utskrattad. Alternativet som återstår är personangrepp och tarvligheter.
Landet skulle må bäst av att vänstersidan faktiskt talade mer för konkret politik och mindre attackerade motståndarna. Men så länge de gör det, är det viktigt att väljarkåren förstår att attackerna inte är bevis på styrka eller övertygelse, utan brist på båda.