Det finns mycket som förfaller i Sverige, men på ett område har allvaret faktiskt fått återkomma: det militära försvaret. Men det var inte många år sedan partierna ansåg miljöproblem var det viktigaste säkerhetspolitiska hotet.

Naiviteten har varit vansinnig också på försvarspolitikens område. De borgerliga avskaffade värnplikten 2009. Socialdemokraterna ansåg att Ryssland aldrig mer kan bli ett hot mot Sverige och väst. Fredrik Reinfeldt såg försvaret som ett ”särintresse”.

Rena dårhuset.

Men här är faktiskt ett område där partierna anslutit sig till den konsekventa, raka och hållbara linje som Sverigedemokraterna haft även när de andra varit ute och vinglat. Värnplikten är återinförd. Socialdemokraterna förstår att Putin och Ryssland hotar friheten i Europa. Ingen babblar om att försvarsmakten skulle vara något annat än konungariket Sveriges yttersta skydd och garant för vår demokrati.

Först när hotet är uppenbart fungerar svensk politik

Försvarsberedningen är enig i sin syn på hoten mot Sverige. Partipolitiska kortsiktiga intressen har lagts åt sidan medan kraften lagts på analys. Detta trots att en historiskt stor omläggning sker genom att Sverige överger 200 år av militär alliansfrihet, för att istället söka medlemskap i försvarsalliansen Nato.

”Försvars- och säkerhetspolitik handlar numera mer om försvar och säkerhet än om politik”, skriver Smålandsposten i ledare. När det blir allvar, då kan svenska partier ta sig samman och sluta agera som bortskämda barn och istället se seriöst på verklighetens krav.

Enigheten i säkerhets- och försvarspolitik kan förklaras av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. När pansarvagnar rullar över landsgränser och bostadsområden bombas och tusentals människor dödas, då – men först då – vaknar svensk politik.

Och de som tar verkligheten på allvar talar också klarspråk: ”Vi är beredda att ytterst med vapenmakt försvara vårt land, vår befolkning, vår demokrati, vår frihet och vårt sätt att leva”, står det i försvarsberedningens rapport ”Allvarstid” som publicerades igår måndag. Helt annat ljud i källan än det trams som partierna ägnat sig åt tidigare.

Varför så sent?

Jag skulle önska att man tog våldet inom landet på samma allvar, istället för att såsa runt och flummigt tala om ”socioekonomiska” orsaker till skjutningar, sprängningar, rån, våldtäkter och allmän oordning. Något som är politiskt påhitt utan grund i vetenskap.

Inrikes är det fortsatt bortförklaringar, förnekanden och bagatelliseringar som gäller.

Frågan är vad den inrikespolitiska motsvarigheten är till ryska pansarvagnar över gränsen till Ukraina. Alltså händelsen som ska få inrikespolitiken att bli nykter, seriös och på allvar.

Jag vågar inte ens tänka på vad svaret skulle vara.