Moderaterna går bra i opinionen, men partiet är inte lika populärt i radikala kretsar som under Fredrik Reinfeldts tid då han lutade sig starkt på Miljöpartiets flum och godhetssignalerande.

Att inte längre vara populär bland vänsterradikala är jobbigt för vissa moderater. Man vill vara ”anständig”, vilket betyder att det är viktigare att vara populär bland gröna, feminister, sexaktivister m fl än att vara populär bland breda väljargrupper.

Är det så man ska tolka utspel från MUF i Göteborg som säger att ”det blivit lite fult att vara moderat”?

Gösta Bohman-moderat

Ja, så ser jag det som minns Gösta Bohman-moderaterna på 1970-talet. Då tog moderater strid mot socialdemokraterna. Partiet hade en mås flygande över blåa havsbandet och karga kustklippor som symbol för friheten. Partiledaren tillbringade sommarledigheten i ett litet primitivt fritidshus i Stockholms skärgård, och han hade morakniv i bältet.

Jag ser dagens SD som arvtagare till den stridsvilja som Moderaterna en gång hade och den folklighet som präglade Thorbjörn Fälldins Centerparti.

I politiken vinner den som har högst energi, vilja och kampanda. Det var så Socialdemokraterna besegrades 1976. Fälldin och Bohman var tydliga alternativ till en trött och vänsterradikaliserad socialdemokrati.

Idag är Moderaterna vilsna. Man har nyligen varit ett maktparti som gjort upp med radikala krafter (läs Miljöpartiet) därför att makten varit viktigare än vad man vill.

Moderaterna måste våga utmana igen

Nu är man statsministerparti för en riksdagsmajoritet som utmanar de flesta etablissemang, eftersom den stora staten gått vilse och inte förmår uppfylla några som helst samhällsmål för den breda befolkningen. Polisen förlorar mot kriminaliteten varje dag. Tågtrafiken är i kaos eftersom myndigheten inte kan lägga schema för spåren. Elpriserna chockhöjs därför att systemet är riggat så att det drar in tiotals miljarder till staten – i onödan – och därför behöver återbetalas till hushållen vilket ger enorma administrativa kostnader.

De gamla moderaterna, Gösta Bohman-moderaterna, hade älskat att få sätta tänderna i all den statliga inkompetensen och städa upp. Ivern att göra det man tror på var stark.

Nu tycks moderater mer vara ängsliga över att man inte är populär i de etablissemangskretsar som ställt till det för svenska folket.

Ängsligheten måste ersättas med kämparglöd

Den här ängsligheten måste partiet göra sig av med. Väljarna har inte röstat på ett parti för att partiföreträdarna ska trivas, utan för att göra ett rejält dagsverke i att få ordning på Sverige. Då kan man inte vara finkänslig och bry sig om vad motståndarna tycker.

Och det finns moderater som förstår att tydlighet med politikens riktning är viktigt. I Riks har Daniel Källenfors (M), kommunstyrelsens ordförande på Lidingö, intervjuats av Jacob Hagnell. Källenfors pekar på att M gick fram i valet på flera håll där partiet inte flummat till sig och samarbetat med Miljöpartiet.

*

Se inslaget här: