Socialkonservativa har synnerligen framgångsrikt angripit vänsterns ”woke”-aktivism som lyfter fram etnicitet, ifrågasätter kön (inte minst kvinnan) och frenetiskt kräver total renlärighet, med uteslutning – cancellation – av alla feltänkande.

I en gästkolumn i G-P lyfter Lars Trägårdh fram en vänsterförfattare som kritiserar vänsterns utveckling som blivit ”en alltmer navelskådande besatthet av gruppidentitära anspråk”.

Exempel på detta är ”black live matter”-aktivismen i USA där hudfärg sattes före universella värden som frihet och rättsstat. Klasstillhörighet och ekonomisk politik kom att hamna i skuggan av en betoning på rasism och sexism. Och ett evigt offertänkande.

Egenmakt återupptäckt

Men nu har en av initiativtagarna till BLM tänkt om, och leker med två begrepp: egenmakt (empowerment) och makt (power). Alicia Garza menar att makt handlar om förmågan att förändra livsvillkor för alla, medan egenmakt handlar om ens egen, privata självkänsla.

Slutsatsen blir att vänstern står inför ett vägval mellan att samla sig brett för att förändra samhället till allas fördel, kontra ett överväldigande och kontraproduktivt fokus på erkännande av offerstatus för vissa grupper och individer.

Om målet är att säkra universell tillgång till god skola och bra sjukvård, måste målet med politisk organisering vara att bygga makt som samlar, inte delar upp människor i olika kategorier, menar hon.

SSU-Kålles gamla idé?

Det är lite lustigt att man via en turkisk statsvetarprofessor i Spanien, Umut Özkirimli, och en vänsterextremist i USA, Alicia Garza, kan komma fram till att vänsterns framtid ligger i det som Karl-Petter Thorwaldsson lyfte fram som SSU-ordförande i början på 1990-talet. ”Kålle” som han kallades då, fick mycket kritik inom Socialdemokratin när han lyfte fram egenmakt som vänsterns framtida strategi.

Distinktion makt-egenmakt är vägen ”tillbaka från woke”-ökenvandringen menar både Özkirimli och Garza nu trettio år senare.

Fast på ett helt annat sätt. Medan Kålle såg egenmakt som ett sätt att stärka individens möjlighet att påverka sitt liv, ser de nämnda vänsterdebattörerna egenmakt som något som måste avskiljas från övrig politik och begränsas.

Att göra det personliga politiskt leder fel

Trägårdh påpekar att det för vänstern ”handlar om ett vägval mellan politik och terapi”. Såväl feminismens som anti-rasismens – liksom queer-aktivismens – paroll om att ”det personliga är politiskt” har givit ”impulsen att tänka politiskt utifrån sin privata situation”, vilket kan vara nog så inspirerande, ”men om det mynnar ut i en överbetoning på det personliga, på egenmakt, erkännande och offerskap är det inte längre politik utan självupptagen terapi.”

Intressant förklaring till varför det numera, även på Dagens Nyheters ledarsida, är viktigare VEM som säger något än VAD man säger. Det handlar om självupptagen terapi om hur skribenten hanterar sina egna förutfattade föreställningar om andra politiska rörelser.

Tillbaka till samhällsanalysen

Man kan hoppas att denna vilja att lägga självupptagen egenterapi som politiskt verktyg åt sidan får genomslag i vänstern. För den är farlig om den får fortsatta att bli alltmer extrem. Då har vi snart krav på omskolningsläger för vita, heterosexuella män som är alla vänsteraktivisters värsta fiende – fråga Muharrem Demirok (C) som är så förbannat trött på vita män.

Även om en mer mentalt sund vänster skulle kunna bli starkare, är det väsentliga att vi får tillbaka en samhällsanalys och debatt som håller sig till verkligheten och inte fastnar i olika individers terapeutiska problem. En diskussion som handlar om sakfrågor och inte om vem som sagt det. Så underbart det vore!