Nu när kritik mot mångkultur sakta börjar tas på allvar anser de öppna gränsernas aktivister att det redan gått för långt och att det är farligt om svensk kultur anses normbildande och har företräde framför kulturer från andra delar av världen.

När man läser statsvetaren Andreas Johansson Heinö i DN-kolumn inser man en sak: Liberaler fortsätter att blunda för det uppenbara.

Demografiförnekare

Mest anmärkningsvärt är att Heinö framträder som vetenskapsförnekare. Han skriver att Sverigedemokraternas ”konfrontativa” kultursyn bygger på ”en fantasi om att svenskarna är på väg att bli minoritet i sitt eget land”.

En fantasi. Att svenskar är på väg att bli minoritet. Det räcker med att gå till ny aktuell mätning från PIRLS, som studerar 4:e-klassares läsförmåga i OECD-länderna, för att visa hur fel Heinö har. Där framgår att andelen elever i Sverige som enbart talar svenska i hemmet minskat från 68 procent till 54 procent på fem år. Med den takten är svenskspråkiga i minoritet om fem år.

Men för liberaler är det en fantasi.

Kan man bli mer förnekare av vetenskapligt belagd utveckling än så?

Kultur avgör vad individuella rättigheter är

Som statsvetare borde Heinö veta att individuella rättigheter tolkas utifrån de kulturella ramar man har. Exempelvis i FN driver muslimska länder att hädelse av religion ska förbjudas. De ser religionen som överordnad individens rätt till yttrandefrihet.

Ändå menar Heinö att mångkulturen utifrån ”liberal, universalistisk utgångspunkt” endast får begränsas när ”enskilda individers rättigheter” hotas.

Men det är ju bara den västerländska kulturen som sätter individuella rättigheter främst. Alltså betyder Heinös begränsning att det inte kan tillåtas någon annan kultur än den västerländska. Ingen mångkultur.

Finns ingen ”universalistisk” kultursyn

Det finns nämligen ingen ”universalistisk” samsyn på kultur. Globaliseringens förespråkare måste någon gång inse att väst inte är normen för jordens befolkning, utan är ett begränsat undantag.

Visst finns kulturella skillnader mellan västländerna, mellan Sverige, Grekland och Kanada. Men debatten om mångkultur handlar ju om skillnaderna mellan civilisationerna, inte om de små skillnader som finns inom västvärlden. Framför allt gäller debatten om mångkultur de dramatiska skillnader som finns mellan det sekulärt kristna svenska och det islamistiska.

Här hamnar Heinö i samma fälla som sju av åtta partiledare när de i partiledardebatt ansåg mångkultur vara bra, även om de sedan försvarade mångkultur genom att tala emot mångkultur och förespråka värden som står i konflikt med praktiserandet av verklig mångkultur.

Svensk kultur är överordnad, andra kan tolereras

Heinö vill likställa alla kulturer. Svensk kultur ska inte vara mer överordnad än arabisk och afrikansk. Han skriver: ”Det är en avgörande skillnad mellan att leva i ett land där normen är att mångkultur bör tolereras, om än med vissa begränsningar, och i ett land där normen är att alla ska anpassa sig till (den överlägsna) majoritetskulturen, om än med vissa undantag.”

Här föredrar Heinö det förstnämnda eftersom det sistnämnda skulle förminska och utesluta andra kulturer. Det är fel. När det gäller mat, kläder, musik och underhållning – det mångkulturalisterna så gärna annars lyfter – kommer de inte att förminskas eller uteslutas om Sverige krävde att majoritetskulturens normer ska gälla på politisk nivå, alltså sådant som lagstiftning och vilka seder, traditioner och beteendemönster.

Ta helgdagar som exempel. Mångkulturalismen innebär att jul, nyår, påsk och midsommar inte får särbehandlas jämfört med ramadan eller andra kulturers högtider. Om Heinö menar allvar, måste han förespråka avskaffande av de svenska helgernas överhöghet.

Mångkulturalismen innebär att svenskar inte ska få känna sig hemma i sitt eget land. De skulle lika gärna kunna vara i Libanon eller Somalia. Då har mångkulturalismen lyckats!

Men vad är poängen med att Sverige ska bli som Somalia?

Respektera den svenska särarten!

Skälet till att många inom etablissemangen försvarar mångkultur är att man inte insett att det svenska har en egen särart, precis som kurdisk kultur, somalisk eller chilensk.

De tror att svensk kultur är allmängiltig, universell, och därför inte behöver värnas ens i Sverige. Det är en grov villfarelse. Om inte svenska folket värnar det svenska kommer ingen annan att göra det.

Och, vilket är avgörande för min egen del: Det svenska har genom århundraden visat sig vara en ypperlig kultur som givit enastående välståndsutveckling, ett tryggt samhälle som haft fred längre än de flesta.

Varför riva ner det som varit så framgångsrikt? Och varför hylla det som resulterat i blodbad, krig, våld och ständiga konflikter?

Om något borde väl den svenska kulturen värnas, istället för att importera de som lyckats så mycket sämre att miljontals människor söker sig bort ifrån sina gamla samhällen till det svenska?

*
Se också dagens ”Morgongänget” där detta är andra ämnet. Med Richard Sörman, Monika Brodzinska och mig (10 min in i videon)