Om en månad, den 6 juni, är det 500 år sedan det självständiga Sverige blev till. Gustav Vasa valdes till kung. Under 37 år vid makten lade han grunden för det Sverige som på 1600-talet blev en internationell stormakt. Hur kunde han lyckas, medan hans föregångare avsattes?
Förr hyllade historikerna Gustav Vasa som den trygge landsfadern. På senare år är historiker istället hårt kritiska till riksbyggaren och betonar hans argsinta humör, som om han mer vore en buse än en exceptionellt handlingskraftig ledare med stor begåvning och djupare förståelse av den nya tiden än de flesta.
De här trenderna i historieforskningen är något löjeväckande. Men för att kunna tolka forna tider behöver vi så många perspektiv som möjligt. Så mycket är glömt och gömt.
Här är meningen att ge min tolkning av motiv och orsaker till varför Gustav Vasa kunde ta makten – och, mer imponerande, behålla den så länge – i 37 år. Jag utgår från min kännedom om hur politik fungerar, alltså en annan ingång än för historiskt inriktade akademiker som aldrig på riktigt deltagit i politikens förunderliga värld.
Demokrati fanns ingenstans på 1500-talet
En förklaring till att nutida historiker lyfter fram brutaliteten hos Gustav Vasa är att maktutövning via fysiskt våld är främmande för dagens samhälle. Det vore givetvis fullständigt omöjligt för en stats- eller regeringschef att nu låta avrätta motståndare, även om deras avsikt skulle vara att döda landets ledande beslutsfattare.
Men på 1500-talet var våldskapitalet ett annat. I västvärlden har vi genom kristendomens moralfilosofiska lära grundad i antiken tillsammans med naturvetenskapens landvinningar och upplysningens frihetsideal kunnat utveckla ett mer civiliserat samhälle. Vår samexistens bygger på att vi röstar om makten, istället för att döda eller bli dödad för att nå den.
Det blir ändå larvigt när historiker som Dick Harrison i SVT säger att Gustav Vasa ”är nästan psykopatiskt misstänksam. Han har få, om ens några, skrupler. Han hade samma inställning till makt som 1900-talets diktatorer.”
Fel. På Gustavs tid fanns inget annat än diktaturer och våldet var alltid närvarande, men det var inte helt urskillningslöst och framför allt var inte dödandet industrialiserat. I den meningen var 1900-talet blodigare och mer tyranniskt än 1500-talet.
Men visst, Gustav Vasa var skräckinjagande – därför att han var tvungen att vara det. Ett sådant rykte lugnade ned tänkbara upprorsmakare. Så som handlingsinriktad ledare tillgrep han alla de medel som var comme-il-faut för hans tid.
Är allt våld av ondo? Många tycks tro det. Men i vår tid måste polisen ha rätt till våldsutövning för att kunna upprätthålla de lagar och den ordning riksdag och regering fastställt. Den som blir angripen har rätt till självförsvar, och då rätt att tillgripa mer våld än nöden kräver (även om domstolarna struntar i den paragrafen). Och varje nation har rätt att försvara sig militärt om man blir angripen, så som Ukraina nu är utsatt för ryskt anfallskrig. Enligt vissa uppgifter har över 200.000 människor dött under det första året av detta nya krig i Europa.
Legitimt våld finns alltså också idag, även om det är tabu att tala om det. Kanske därför att våld idag är sista utvägen, när allt annat misslyckats. Så var det inte för 500 år sedan. Då tillhörde våld ett av de verktyg man kunde ta till i det politiska maktspelet, och den som vann sammandrabbningen hade segrat.
Därför måste vi bedöma graden av våld och aggression i 1500-talets Sverige med större noggrannhet och sätta det i sitt sammanhang. Vilka var motiven? Vad hade hänt om Gustav Vasa inte använt våld? Den frågan kan jag svar på direkt: Då hade han snart varit avsatt och en fotnot i historien, inget mer.
Gustav skilde ut sig från alla andra
Så, till ämnet. För mig är det märkligt att få tycks intresserade av den fråga som jag tycker är helt central: Varför lyckades Gustav Vasa göra Sverige självständigt igen när ingen annan lyckats på 90 år före honom?
Kalmarunionen med dansk kung för hela Norden var liksom inte populär i Sverige. Engelbrekt försökte redan 1434-36 göra uppror mot Kalmarunionen. När han dödades i ett slagsmål rann allt ut i sanden.
Slaget vid Brunkeberg 1471 vanns av svenskarna mot de danska trupperna. Ändå utsågs Sten Sture d.ä. bara till riksföreståndare, visserligen i 26 år, men svenskarna lät sedan danske kungen Hans krönas som svensk kung. I början på 1500-talet var också Svante Nilsson (Sture) och Sten Sture d.y. riksföreståndare som ständigt försvarade Sverige i krig mot danske kungens anspråk. Det slutade med att Kristian II kröntes till svensk kung och sedan genomförde Stockholms blodbad.
De svenske hade ingått Kalmarunionen för att undvika intåg av tyska intressen, som genom Hansan dominerade all handel på Östersjön. Då var en nordisk union att föredra. De adliga familjerna gifte in sig hos varandra i de nordiska länderna och det var överklassen som upprätthöll unionen. De svenska riksföreståndarna hade aldrig hela Sverige samlat bakom sig när man utmanade unionskungen. Många var unionsvänner.
Ur detta underläge kliver den unge Gustav Eriksson ur Vasaätten fram. Han var 24 år då hans far och flera släktingar halshöggs i Stockholms blodbad, hans mor och systrar dog i dansk fångenskap och han själv förlorade släktens gårdar och alla tillgångar. I detta bottenläge misströstade han inte, utan fick en revanschlust av guds nåde. Han inte bara samlar allmogen i Dalarna och sedan i hela riket i uppror mot danskarna, också adeln börjar överge unionen när de ser kraften i Gustav Vasas uppror.
Gustav skaffar militära muskler som aldrig förr. Han sätter en armé av professionella legoknektar på fötter och skaffar sig en örlogsflotta, kanoner och annat som kompletterar bondehärarna.
På två år, från första väpnade anfallet våren 1521 till sommaren 1523 har Gustav Vasa kört ut danskarna för gott. Han blir inte bara riksföreståndare utan också vald till Sveriges kung.
Varifrån kommer denna enorma handlingskraft? Och varifrån fick han den ekonomiska styrka som krävdes för att anlita legoknektar som gav de militära musklerna, först mot dansken och sedan mot alla som utmanade kungens styre?
Gustavs klöver ess i rockärmen: Lübeck
Paradoxalt nog kan det ha varit kung Kristian II som gav Gustav den världsvana som krävdes för att en adelsman vid det perifera svenska hovet skulle förstå storpolitiken. Gustav Vasa var gisslan och säkerhet hos danskarna medan Kristian II skulle fredsförhandla efter svenskarnas seger vid Brännkyrka 1518. Men istället för att som avtalat släppa gisslan när den inte behövdes, togs de sex prominenta svenskarna som fångar till Danmark.
När Gustav Vasa flydde från sin fångenskap på Jylland tog han sig till Hansastaden Lübeck och fick goda kontakter i denna välbärgade världsmetropol. Här kan han ha tillgodogjort sig kunskapen om hur man kan motivera Hansan att finansiera och rekrytera tyska legoknektar och örlogsflotta för svensk räkning. Allt enligt principen ”fiendens fiende är min vän”. Lübeck var, lärde sig Gustav, inte förtjusta danske kungen Kristian II. Det drog Gustav åren därefter stor nytta av i befrielsekriget mot danskarna.
Gustav Vasa hade vidare vyer än de flesta när han återvände till Sverige. Han kände också kung Kristian så väl att han avstod från dennes kröning i Stockholm, trots löfte om amnesti. Därmed undgick han att halshuggas som sin far och många andra adelsmän i Stockholms blodbad.
Men han var utfattig och laglös. Kanske var det djupet i hans fall som gjorde att han fick den livsfarliga idén att leda nya uppror mot danskarna? Han hade inget att förlora. Först värvade han dalkarlarna och sedan allmogen i hela landet. Så långt följde han i fotspåren av tidigare riksföreståndare. Men sedan tog han ett kliv till. Nu kom kontakterna med Lübeck väl till pass.
Också här spelade danske kungen Gustav i händerna. Kristian ville konkurrera ut tyska Hansan genom uppgörelser med Nederländerna, en sjönation på uppgång. Det gjorde att Gustav Vasa inte behövde fråga två gånger om lån till militära resurser från Lübeck.
När danskarna pressats tillbaka ville Lübeck att Gustav snabbt skulle väljas till kung, så att Sverige fick en legitim regering som kunde bekräfta de stora lån som Gustav tagit och bekräfta betalningen: tullfrihet för Hansan i svenska hamnar.
Uppgörelser på den här nivån hade förmodligen inte ens förespeglat någon tidigare svensk riksföreståndare. Det finns en storslagenhet i den strategi som den ännu inte 30 år fyllda Gustav Vasa stod för som är helt exceptionell. Han spelade tuffare, mer riskabelt och med högre ambitioner än någon annan svensk kunnat drömma om. Han hölls inte heller tillbaka av äldre riksråd – alla utom nio var döda i Stockholms blodbad eller i strider med danskarna.
Här kan jag hålla med Dick Harrison när han säger ”Gustav Vasa är gjord av ett helt annat virke än tidigare riksföreståndare”.
Gustavs ruter ess: Machiavelli
Med på fångresan till Danmark 1518 var den äldre svenske statsmannen och landets förmodligen främste intellektuellt bildade men samtidigt mest skrupelfrie etablissemangsfigur, biskopen Hemming Gadh. Han hade i Rom varit kammarherre åt påven Alexander VI (Borgia). Där rörde han sig också i samma kretsar som rådgivaren och maktanalytikern Niccolo Machiavelli. Historikern Olle Larsson menar att det inte alls är förvånande om Gadh för den unge adelsmannen Gustav Eriksson, som ingick i riksföreståndarens hov, återberättat Machiavellis analyser om hur en Furste behöver agera för att ta och behålla makten.
Trots de kyrkliga uppdragen var Hemming Gadh en hänsynslös maktspelare. Vissa kallar honom ”Vasatidens gudfader”. Har man jobbat för Borgia i Rom kan man nog alla knep. Denna vidlyftighet och enorma världsvana för tidigt 1500-tal kan ha imponerat på Gustav Vasa, som ju när de båda blev danska fångar var 22 år.
När vi ska analysera de grymheter och det våld Gustav Vasa som kung utövade, är det klokt att mäta dem mot Machiavelli och den maktpolitik som en furste vid denna tid behövde tillämpa. Och det går att se ett mönster hos Gustav Vasa. När han behöver kväsa aktörer som vill avsätta honom visar han ingen återhållsamhet mot de ansvariga. Han statuerar exempel. Men avbryter avrättningarna när han anser att de som sympatiserat med ett uppror förstått poängen.
Redan här skiljer Gustav Vasa ut sig från 1900-talets diktaturer som lät miljoner människor dö, antingen i koncentrationsläger (Tyskland) eller ännu fler genom att avsiktligt svälta ihjäl dem (Sovjetunionen och Kina).
Gustav Vasa dödade inte för skoj skull eller för att förverkliga en galen ideologi. Han beordrade många avrättningar, ja. Men de hade maktpolitisk betydelse. Budskapet var: utmana mig inte! När budskapet framförts, upphörde blodsutgjutelsen. Våldet var ett verktyg. Och Machiavelli lärde fursten att för stor välvilja innebar att man inte fruktade fursten och därför utmanade och avsatte honom. Men alltför mycket våld kunde innebära politiska bakslag i att allmogen började hata fursten.
Machiavelli påpekar att en ny ätt på tronen måste använda mer våld än en gammal ätt, eftersom utmanarna är flera mot nykomlingar medan äldre ätter har prestige och tradition att luta sig mot. Så enligt Machiavelli hade Gustav inget val. Han måste använda så mycket våld det krävdes för att slå ner uppror och kupper. Han var ju bara en ung uppkomling på tronen, visserligen högadlig men inte kunglig.
Så med Machiavelli kan man se det våld Gustav använde som kungens självförsvar. Och han var inte särskilt våldsam om man jämför med andra furstar i tiden. Henrik VIII i England lät halshugga två av sina fruar. Den franske kungen Frans I löste kritik mot stor statsskuld genom att skylla på och halshugga sin ”finansminister”. Jag hittar inga fall där Gustav Vasa på detta sätt använde våldet i personliga syften.
Det finns skrönor om att han exempelvis lät halshugga en legoknekt som i hans närvaro skålat för ”kung ko-rumpa”, ett epitet som danskarna använde mot Gustav sedan han flytt deras fångenskap genom att klä ut sig till kofösare. Men detta kan mycket väl vara en skröna som kungen spred för att sätta sig i respekt och därmed använda retoriken som vapen istället för att behöva använda svärdet.
Jag är förvånad över att historiker är noga med att ofta påpeka att mycket av hyllningarna av Gustav i de historiska dokumenten är skrönor som mycket väl är överdrifter formulerade av kungen själv. Varför skulle då inte också den brutalitet som framgår kunna vara skrönor? Skrönor som när de spreds hade ett potent politiskt motiv att undvika blodsutgjutelser.
Det är dock otvivelaktigt så att Gustav använde våld och halshuggningar när hans position som kung var hotad. Gustav satt inte alls säkert, så som jag också tycker många historiker utgår ifrån. Han hade all anledning att känna fruktan inför främst två utmanare: 1) danske Kristian som ville återta kronan med stöd av den mäktige tyskromerske kejsaren Karl V, 2) Unge herr Nils Sture och hans mor Kristina Gyllenstierna, där han var äldste son till och hon änka efter riksföreståndaren Sten Sture d.y. De hade större anspråk på kronan än Gustav.
Gustavs spader ess: Martin Luther
Tack vare Lübecks finansiering av befrielsekriget och Gustavs handlingskraftiga ledarskap, fanns det ingen som utmanade valet av Gustav till kung vid riksdagen i Strängnäs 6 juni 1523. Ja, Gustav var nog så säker att han först tackade nej och menade att riksdagen borde välja någon annan. Ett slugt sätt att göra riksdagen moraliskt ansvarig för hans upphöjelse. Det var inte hans eget val.
Men nu när man just sluppit ur de danska klorna, var risken stor att Sverige skulle hamna i klorna på Lübeck. De hade stora lån att återkräva med privilegier som betalning.
Här hade dock Gustav Vasa tänkt till. Han hade kommit i kontakt med de nya kristna idéer som munken Martin Luther i Wittenberg spred från 1517 genom sina 95 teser. En av dem löd: ”Varför låter påven, som är rikare än Krösus själv, bygga Peterskyrkan med pengar från fattiga troende, snarare än med sina egna pengar?”
Och Gustav hade i sin närhet en kyrkoman som utbildats vid universitetet i Wittenberg under just denna tid och som djupt imponerats av Martin Luthers tankar: Olaus Petri. Han engagerades tidigt av Gustav Vasa som sekreterare för Stockholm.
På samma sätt som Gustav Vasa förmodligen fick färska och direkta insikter om Machiavellis skarpsynta maktanalyser, kan han ha fått färska och insiktsfulla rapporter om Martin Luthers omvälvande tänkande.
Katolska kyrkan var landets mest förmögna aktör, som ägde lika många gårdar som hela den samlade adeln och långt fler än statsmakten. Dessutom betalade allmogen tiondet till kyrkan.
Här fanns de ekonomiska resurser som Gustav Vasa behövde för att dels betala statsskulden till Lübeck och dels skapa en starkare statsmakt än Sverige någonsin tidigare haft – så att riket kunde hävda sitt självbestämmande utåt och inåt skapa ordning, stabilitet och därmed trygghet.
Det går inte utröna att Gustav själv var särskilt religiös eller intresserad av konflikten inom kristenheten. Men hans värdsliga uppfattning var glasklar: han ville konfiskera allt katolska kyrkan hade.
Man kan notera att Gustav inte gick lika hårt fram som Henrik VIII i England, utan lät det lutheranska successivt mota ut det katolska. I flera år gjorde katolske biskop Hans Brask (han med brasklappen) intensivt motstånd mot förändringarna. Men efter riksmötet i Västerås 1527 lämnade han landet. Han blev inte bränd på bål som kättare, sådant som pågick i England.
Men att byta från katolska traditioner till helt nya lutheranska togs inte väl emot i allmogen. De ville ha kvar den kyrka de kände igen och där de kunde söka tröst över ett (för vår tid) fruktansvärt hårt leverne och död. De flesta uppror mot Gustav, som i Dalarna och av Nils Dacke i Småland, handlade i hög grad om att försvara katolska kyrkan och dess praktfullhet, som gav hopp om ett bättre liv efter detta.
Samtidigt innebar lutheranismen att bibeln översattes till svenska språket som därmed fick en starkare förankring i landet. Sverige blev också mer autonomt, då påven i Rom inte längre kunde utse biskopar, som på 1500-talet självklart var riksråd och ingick i kungens närmaste krets, inte minst så som de bäst akademiskt utbildade i landet.
Gustav Vasa är en av de största svenskarna
Min bild av Gustav Eriksson är att han varken var en despot eller en trygg landsfader. Han kunde helt enkelt inte vara det sistnämnda, i de oroliga tider som rådde. Stockholms blodbad innebar att han som 24-åring i stort sett lämnades ensam sedan både hans familj och landets ledning var borta. Tidsandan var: döda eller dödas.
Om Gustav inte varit hårdhänt och tydligt slagit ner alla möjliga uppror mot honom hade han blivit lika kortvarig i landets ledning som de som styrt över riket i 90 år. Alla, utom något undantag, hade blivit avsatta som riksråd eller kung.
Hårdheten var helt enkelt en förutsättning för att sitta kvar vid makten.
Men använde Gustav mer våld än nöden kräver? Min bedömning är: nej. Han avrättar skoningslöst de ledare han uppfattar har goda möjligheter att lyckas med att avsätta honom. Samröre med Kristian eller Nils Sture leder till halshuggning. Det var Dackes misstag. I början på Dackeupproret krävde man att Gustav skulle ersättas med Svante Sture, Nils’ yngre bror. Efterhand sänktes kraven och omfattade inte regimskifte. Men då var det för sent. Gustav såg rött.
Men när Gustav insåg att upprorsungar inte längre utgjorde hot, avbröt han fortsatta rättegångar och avrättningar. När blod inte behövde flyta för att säkra makten, lät Gustav bli att låta blod flyta.
Här skiljer sig Gustav från världshistoriens despoter som alla skickade många fler i döden än vad de behövt göra. Gustav avrättar dem som hotar hans position. Och vem skulle inte göra det, om man vet att om man själv blir avsätta väntar förmodligen döden?
Min tolkning av skrönor där Gustav agerat skoningslöst som en tyrann är att de mycket väl kan vara planterad propaganda från kungen för att sätta honom själv i respekt – genom att använda gåspennan och därmed slippa ta till svärdet.
Så som jag läser historikernas redogörelser av Gustav, var han slugare, smartare och mer full i fan än vad de flesta av oss förstår. Han använde alla de verktyg som Machiavelli ansåg att en framgångsrik furste måste använda för att överleva på tronen.
Sverige har haft få statsmän som uträttat så mycket – även om en del också var tvivelaktigt – som Gustav Eriksson. Ja, egentligen är det nog bara hans eget barnbarn Gustav II Adolf (som på farfars grund gör Sverige till Europeisk stormakt), Karl X, Karl XI och Karl XIV Johan samt statsministrarna Louis De Geer och Per Albin Hansson som kommer i närheten.