Ännu en gång sätts ett enskilt ord i centrum för en förvirrad debatt. Det blir en stor ”nyhet” när hälften av regeringens ministrar inte kallar sig feminister. Hu så hemskt, säger vänstern.

När de får frågan säger sig ”bara” hälften av ministrarna att de kallar sig feminister, rapporterade Ekot i häromdagen. 

Vad skönt, tänkte jag. Åtminstone en del av de borgerliga ministrarna vågar gå emot vänsterradikalismens plattityder kring enskilda ord.

Matematisk dårskap

Feminism handlar om att ena könet är gott och det andra står för ondska. Detta kollektivistiska synsätt är tarvligt och kontraproduktivt.

Ett exempel är när det anses skadligt och allvarligt när någon grupp består av mer än 50 procent män. Men när det i annat sammanhang visar sig att det är 80 procent kvinnor, då anses det mer jämställt och inget problem med skev könsfördelning. Alltså: fullskalig feminism uppnås när det är 100 procent kvinnor.

Utöver att detta är matematiskt korkat, finns all anledning att vända sig mot att se människor enbart som delar av ett kollektiv. En individ är sammansatt av många egenskaper, förmågor och erfarenheter att en enda aspekt aldrig får avgöra hur personen i fråga ska betraktas. När så sker är det ett övergrepp mot idén om att människan är en tänkande varelse, ett subjekt och inte ett objekt för maktgalna politiker.

Människor ska bedömas utifrån sin karaktär och sina förmågor, inte efter grupptillhörighet.

Förhindrar människor att växa

Att lyfta en grupp som är underrepresenterad är inte rätt väg att uppnå varken jämställdhet eller jämlikhet. Vägen framåt är att höja meritokratins betydelse – alltså att lyfta dem som gör ett gott jobb. Jag vet att detta numera betraktas som gammalmodigt. ”Alla” är ju lika bra på att leda tv-program, regissera filmer, vara chefer och makthavare. Bara med denna förutsättning kan man låta biologisk gruppering avgöra vem som får jobbet.

Men sanningen är ju att alla inte är lika bra på allt. Vi borde återgå till att låta dem som är bäst på varje position få göra jobbet. Det är också märkligt att feminister bara driver kvotering till ”fina” positioner, medan man inte gör det när det gäller mindre glamorösa arbetsuppgifter.

Förakt mot traditionella kvinnosysslor

Om kvinnor är bäst på att ta hand om små barn, är det då fel att kvinnor är överrepresenterade i att tar hand om barn eller äldre? Varför ska barnens trygghet offras för att uppnå ”rätt” könskvotering? Varför ska den stora grupp kvinnor som vill jobba med barn känna att de sviker sitt kön när de gör just det, det man är bäst på?

Om kvinnor generellt sett har större empati, förmåga och engagemang kring omsorg om äldre, är det då rätt att försämra omsorgen genom att tvinga in män i verksamheten och tvinga kvinnor att arbeta med maskiner?

De som anser denna min tanke är fördomsfull bör ställa sig själv frågan varför man anser det ”finare” att vara ingenjör än att sköta barn och äldre.

Jag tycker mig skymta ett förakt för traditionella kvinnosysslor i feminismen. Omsorg om barn och äldre är oviktiga i jämfört med ett styrelseuppdrag i börsbolag.

Feminismen exponerar trivialiseringen av såväl människan som samhällets komplexitet.