Socialdemokraterna är lustiga. Trots att de hade makten i åtta år är det inte deras ansvar att barn, som de själva hävdar, går hungriga till skolan. Allt är andras fel. Och några egna lösningar har man inte.
Det är en plåga att höra helgens lördagsintervju i P1, som denna vecka gästas av Socialdemokraternas ekonomiskpolitiske talesperson Mikael Damberg. Han pratar och pratar och pratar. Men säger ingenting.
Programledaren Johar Bendjelloul får knappt en syl i vädret när Damberg ska berätta hur bra ”vi socialdemokrater” är. Allt gott beror på partiet. Men alla problem är någon annans ansvar. De borgerligas eller ”omvärldens”.
Kritiserar regeringen, för att sedan följa den
Damberg hävdar att Socialdemokraterna har lösningar – nu när man är i opposition. Och svaret är höjda skatter. Men när han ombeds precisera vilka skattehöjningar partiet vill genomföra smiter han undan. Till och med när han får frågan om S kommer rösta emot ett nytt jobbskatteavdrag, avvisar han inte skattesänkningen. ”Jag vet inte”, ”vi får se”.
Logiken är fantastisk: höjda skatter, kanske genom skattesänkning.
Sedan angriper han regeringssidans sänkning av reduktionsplikten, som ger sänkta bränslepriser. Men när han får frågan om S kommer att fullfölja sin plan om att dubbla inblandningen av biobränsle, vilket skulle höja priset med flera kronor per liter vid pump, då svarar han att S inte längre vill ha högre reduktionsplikt.
Men varför då i herrans namn kritisera regeringssidan?
Defensiv intill utplåning
Damberg framstår som vilsen och defensiv. Han kritiserar nervöst regeringssidan, men på punkt efter punkt har S ändrat sig och intagit samma position som regeringssidan.
Ta migration och klimatpolitik. Socialdemokraterna har inte kritiserat Tidöavtalet och den kursändring med omfattande skärpningar som avtalet omfattar. Man flyter med regeringssidan som en död sill.
Detta behöver man dölja genom en hetsig och aggressiv retorik där man, som Magdalena Andersson, hävdar att regeringssidan ska ”hålla tyst”.
Socialdemokraterna har helt enkelt ingen politik. Man har insett att den egna politiken med öppna gränser, slapp kriminalpolitik och radikal klimatpolitik inte går hem hos svenska folket. Men vad man ska stå för istället är oklart.