Författaren och kolumnisten Lena Andersson klädde av S-ledaren Magdalena Andersson sedan denne försökt hävda att barn går hungriga sedan landet fått borgerlig regering.
Lena Anderssons SvD-kolumn med rubriken ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” har fått stor uppmärksamhet. Här punkteras grundligt oppositionens senaste attackrunda mot regeringen under partiledardebatten i SVT, om att barn går hungriga i det borgerliga Sverige.
Lena Andersson konstaterar att en talrik havregrynsgröt kostar 70 öre – trots senaste årets inflation. Det är något varje förälder kan ge sina barn. Ingen behöver gå hungrig.
Jag gillar när någon sätter ned foten i en tarvlig diskussion. Det gör verkligen Lena Andersson. Hon plattar till Magdalena Andersson rejält. Sakligt sett: fullträff!
Får man säga så?
Men politik är inte en filosofisk övning. Politik berör många miljoner människor. För vissa föräldrar blir Lena Anderssons kolumn en uppläxning som de behöver. Jag växte själv upp i en familj med begränsade inkomster. Jag fick aldrig en veckopeng, utan sålde majblommor, jultidningar och delade ut morgontidningen (G-P) vid 05-tiden för att få lite egna pengar som barn och tonåring.
Men det fanns alltid frukost på morgonen och middag på kvällen. Ekonomisk knapphet har inget som helst med moralisk resning att göra. Föräldrars viktigaste uppgift är att ge barnen föda, kläder och husrum – och en god uppfostran om vad som är rätt och fel. De som slarvar med det ska ha en uppläxning!
Frågan är när det är rätt tillfälle att ge den. När vi hade ett civilsamhälle som fungerade kunde den äldre generationen backa upp föräldrar som hade problem. Också vänner och folk i grannskapet kunde styra upp. Det går inte längre. Ingen får ”lägga sig i” någon annans liv.
Slå på den som ligger
Självklart uppfattar vänstern Lena Anderssons uppsträckning som att slå på den svage. Så som retoriska spelet ser ut i samhällsdebatten idag är det den som utmålar sig som offer som vinner.
S-ledaren Magdalena Anderssons svar följer mall 1A: ”Det är föraktfullt mot alla föräldrar som kämpar för att få ekonomin att gå ihop … när matpriser skenat, elen, bensinen och dieseln blivit dyrare och hyror och boräntor stiger”.
Det är här problemet uppstår med att skriva generellt, som Lena Andersson gör. Jag kan förstå de föräldrar som sliter och skulle kunna uppfatta Anderssons poäng som hånfull. Det går att leva på småsmulor också!
Lena Anderssons budskap är i sak riktigt, men det ska riktas mot dem som verkligen missköter sitt föräldraskap. För andra som gör sin plikt, blir det ett onödigt påpekande.
Alla hör allt
Här har vi ett grundläggande problem i det moderna samhället. Det är omöjligt att rikta ett allvarligt, hårt och rakt budskap till enbart dem som behöver höra det. Och när alla andra hör det, tolkas annat in i budskapet som inte fanns där.
Ofta är budskap kring moral, plikt och skyldigheter tydligt kopplade till just specifika människor som inte sköter dem. Andra ska inte behöva drabbas av uppläxningen.
Men hur sköter vi denna ”uppfostran” av vuxna människor när vi som individer inte har något ansvar för medmänniskorna, annat än att betala skatt och låta staten sköta kontakten med människor med behov?