Alltför många verkar anse image vara viktigare än sakpolitik. Ta KD-dagarna i helgen. Där riktas intern kritik mot att partiets retorik är ”för hård”. Det är inte första gången det talas om ”tonalitet” i det politiska språkbruktet, snarare än om konkret sakpolitik som kan lösa landets allt svårare problem.

Under KD-dagarna i helgen kritiserar Andreas Sturesson, KD-kommunalråd i Jönköping, ”partiets tonalitet” och att partiledningen är för ”tuffa”. Han vill se mer fokus på välfärdsfrågor än kriminalitet och migration, säger han till SvD (betalvägg).

Ebba Busch svarar tidningen att hon inte tycker att Kristdemokraterna haft en för hård ton. Och hon menar att hon lyfte familjepolitiken i valrörelsen

– Det var det vi förde in när kriminaliteten diskuterades. Det handlar om vikten av att ta ansvar för familjen i ett svårt ekonomiskt läge. Det var det som falukorven handlade om, säger hon till SvD.

Ordval nagelfars istället för förslag till åtgärder

För mig är detta bara ytterligare ett exempel på hur svensk samhällsdebatt spårat ur. Väldigt många inom både politik och media hänger upp sig på hur ett budskap framförs, mer än om vad innehållet i budskapet är.

Det där lät hårt! Oj, oj, oj. Det är kränkande mot dem som lever på brottslighet, hotar och tillgriper våld.

Vad spelar det för roll?

Det viktiga är ju innehållet i det sagda. Vill partiledaren vidta åtgärder som minskar människors otrygghet eller inte? Det är ju den politiskt intressanta frågan. Och naturligtvis följdfrågor, som: är dessa åtgärder tillräckliga eller kanske onödiga? På vilket sätt är de effektiva, eller inte?

Pseudofrågor i centrum

Det är så tröttsamt att en så stor andel av svensk samhällsdebatt hamnar i pseudofrågor som inte löser några samhällsproblem överhuvudtaget. Om orden är ”hårda” eller ”tuffa” är ju betydelselöst jämfört med om förslagens innebörd i handling och framför allt om dessa politiska åtgärder är effektiva, rimliga eller inte.

Sverige skulle ha bättre chanser att komma ur den nedåtgående spiralen om energin riktades mot lösningar i handling istället för att kriarätta ordval och tonfall vid framförandet av budskapet.

Sakfrågor före personfixering och ”anständighet”

Koncentrationen på jordnära och verkliga lösningar tappas inte enbart bort på detta pseudointresse för ”tonalitet”, utan också på att allt fler röster fokuserar på vem som framför ett budskap, snarare än på vad personen ifråga säger. Jag tog upp det igår, då DN helt riktar in sig på ”invandringskritiker” snarare än på invandringspolitiken i sak. Om SD framför kritik, då är det per definition rasistiskt. Om Bengt Westerberg säger samma sak (30 år senare), då är det en seriös kritik som ska tas på allvar.

Detta är också ett sätt att föra bort koncentrationen från lösningsorienterade åtgärder, till en annan pseudodebatt om vilka personer som är anständiga och som borde få delta i debatten och vilka som är oanständiga och inte ska få komma till tals.

Postmodernismen boven i dramat

Jag ser postmodernismen som boven i dramat. Genom att ifrågasätta varje ord och varje etablerad och vedertagen sanning flyttar postmodernismen fokus bort från verkligheten, det jordnära, det handgripliga, till en debatt om språket och hur det används.

Men språket är endast ett verktyg för att kunna kommunicera om val av handlingsalternativ. Språket använder vi för att argumentera för än det ena, än det andra. Språket är effektivt när andra förstår vad mitt budskap är. Om det språket sedan är tufft, rakt, hårt eller snällt, inlindat och långrandigt spelar ingen roll. Det är innehållet i budskapet, hur språket än råkar ta sig uttryck, som är det viktiga i politisk debatt och maktutövning.

Vi borde från radikaler till konservativa, från vänster till höger, kunna enas om att det är innehållet i budskapet som ska stå i fokus – hur det än framförs och av vem det än framförs. Skälet till detta? Det är den enda metod som lever upp till det vi kallar folkstyre, demokrati.