I ny bok formas bilden av Sverige som ett land som är strukturellt oförmöget att hantera kriser. Svenska myndigheter är alltid sist på bollen vid allvarliga situationer.

KOMMENTAR. Det spelar ingen roll vilken kris det handlar om. Tsunamin 2004, migrantkrisen 2015, skogbränderna 2018, pandemin 2020 eller Afghanistan 2021. Svenska myndigheter är alltid sist på bollen.

Ingen i Sverige hålls ansvarig

Istället för att snabbt agera, smiter ministrar undan medan statens myndighetsfolks sätter sig på kontoret och slår i pärmar och regelverk, och hittar skäl till att situationen som uppstått inte är den egna myndighetens ansvar.

– Till skillnad från andra länder har den svenska regeringen inte tillgång till landets resurser i en kris. Regeringen får inte styra myndigheterna direkt. Det gör att enskilda myndigheter måste tolka vad som uppstått, vad som ska göras, och om det ryms inom deras uppdrag. En kris handlar per definition om något oförutsett, som just inte är formulerat i ett uppdrag, säger officeren och piloten Robert Karjel som skrivit boken ”Ut ur Kabul”.

När ingen anser sig vara ansvarig blir invändningarna många: ”vi har ingen budget för det”, ”det står inte i vårt regleringsbrev”, ”lagen säger…”

Det är en byråkratins diktatur som råder i Sverige.

– I den världen är det värsta som kan hända att man gör fel – inte att man undvikit att göra rätt, säger Robert Karjel till Aftonbladet.

Luddiga instruktioner

Själv var han ledare för den helikopterdivision som 2010 skulle skydda FN:s mattransporter till fyra miljoner svältande i Somalia. Transporterna hade flera gånger kapats av pirater och terrorister. Den svenskledda styrkan fick uppdraget att stoppa kapningarna. Karjel fick bara luddiga instruktioner som inte gav besked om helt centrala avvägningar, som om det var viktigast att få fram maten eller om det var viktigast att inte använda våld mot kaparna, våld som medierna skulle kritisera.

Ingen på högre nivå i Sverige gav några besked. Det blev upp till insatsen på plats att avgöra.

– Det där blev jättesvåra beslut som vi längst där ute i helikoptrarna och i fartygen fick ta i varje stund, konstaterar Karjel.

Chefer räddar eget skinn före allt annat

Denna ovilja av högre chefer på högre nivå i staten – med saftiga löner betalda av oss skattebetalare – handlar ju bara om en sak, som jag ser det: komma undan ansvar för egen del. Skydda sig själv. Och därmed strunta i vad svenska statens uppgift är.

Vi ser det ju dagligen. Ta bara de två fritagningarna av mördare och våldsbrottslingar i februari och häromdagen. Kriminalvården skickar ut obeväpnad personal med dömda som bedöms som rymningsbenägna. Vad kan gå fel? Och inte bara en gång, utan två gånger sker fritagningar på samma sätt. Cheferna tycks blunda och strunta i uppdraget att hålla dömda inlåsta.

Felet är att chefer i staten aldrig behöver ta ansvar. De kan inte dömas till straff för inkompetens. Ja, de kan inte ens avsättas från sina högavlönade tjänster. Se bara på Transportstyrelsen. Generaldirektören bröt mot lagen och utsatte Sverige för ett enormt läckage av information till utlandet, men klarade sig undan avsked med motiveringen att ”jag visste ingenting”, ”jag kunde ingenting om verksamheten” och är därför inte ansvarig. Men lön på 125.000 kr/månaden hade hon – och den fick hon behålla.

Härdsmälta för svensk förvaltning i Kabul

I boken ”Ut ur Kabul”, som handlar om hur alla länder i världen var snabbare än Sverige med att evakuera sin personal från Afghanistan 2021 sedan amerikanske presidenten Joe Biden plötsligt dragit tillbaka alla trupper och Talibanerna snart återtog makten i huvudstaden.

Medan Norge och Danmark snabbt hade 200 i sin evakueringsstyrka på plats, satt Sveriges svar i form av en grupp på sju personer fast långt utanför Afghanistan i fyra dygn.

S-regeringen, UD och hela svenska statsapparaten lutar sig mot formalia – och ingen gör någonting. Förrän det är för sent för en ordnad insats. Till slut skickade utrikesminister Ann Linde en insats, flera dagar senare än alla andra länder och på eget bevåg eftersom Sverige saknar rutiner för kriser.

– Men vi kan inte ha ett system som bygger på att individer i stressade situationer tar rätt beslut. Vi måste ha strukturerna på plats, menar Karjel.

Senfärdig är bara förnamnet

I boken framgår att S-regeringen fattar adekvat beslut om evakuering fyra dagar efter att Kabul fallit. Svensk personal borde ju varit ute ur landet innan staden föll, men regeringens byråkratiska kvarnar mal mycket långsamt och några rutiner för kris finns inte i Sverige.

Tack vare privata initiativ hade dock räddningsinsatsen startat innan regeringen kom sig för att fatta beslut. Säkerhetsföretag som arbetat med UD förut gör upp med diplomater efter att Ann Linde sagt – men inte formellt beslutat – att regeringen har ambitionen att få ut svensk personal.

De personer som agerar tar enorma risker när de gör saker utan formella beslut. DE kan förlora jobbet, eftersom här finns papper på att de agerat! Utan beslut. Att vara passiv är däremot helt okej i staten, att agera är däremot livsfarligt. Därför är de allra flesta passiva. Dricker kaffe. Avstår från att göra något alls.

Försöka få folk till flygplatsen

Det blir farligare och farligare i Kabul för varje dag. Att få tag på den svenska personalen och föra dem till flygplatsen blir ett svårt jobb i den totala anarki som råder sedan amerikanerna lämnat och talibanerna tar sig in i huvudstaden.

Och vilka är ”svensk personal”, det är en uppgift för UD och Migrationsverket. Men i turbulensen blir det säkerhetspersonalen som får avgöra vilka man tar med sig förbi taggtråd och barrikader in på flygplatsen.

Först den 22 augusti, nästan en vecka efter Kabuls fall, landar det första svenska herkulesplanet från Försvarsmakten – och då enbart tack vare logistisk hjälp från Danmark.

Robert Karjel beskriver vilka svåra förhållanden som gäller när de privata initiativen för att evakuera svenskar genomförs.

Självmordsbombare börjar spränga sig i luften och dödar hundratals som trängs vid flygplatsen i Kabul.

– Man försätter de här människorna i väldigt svåra situationer. Det är mycket de har sett och gjort. Mycket de ska leva med, säger han.

Ändra lagarna

Robert Karjel vill se flera lagändringar så att Sverige som nation kan ta sitt ansvar i kriser. Han menar att det inte finns några illvilliga personer, men ruttna system.

Grundlagen måste skrivas om. Regeringen behöver kunna använda landets resurser i en kris.

– Nuvarande ordning funkar inte, säger han. Alla inblandade ville göra rätt. Ändå kom Sverige igång mycket senare än jämförbara länder.

Avskaffa förbudet mot ministerstyre

Jag håller med. I regeringsformen måste förbudet mot ministerstyre tas bort, iallafall när det gäller annat än beslut om enskilda personärenden. En minister måste, i krislägen, kunna beordra en myndighet att skicka flygplan för att hämta upp strandsatta svenskar. (Det var ju här det fallerade under tsunamin 2004 – vårdpersonal fanns redo att bege sig till Thailand, men Socialstyrelsen hade ingen budget för att hyra flygplan som skulle kunna evakuera folk.)

Skärp tjänstemannaansvaret kraftigt

Vi kan inte ha en ordning där generaldirektörer får behålla sina löner och till sitt försvar för monumentala misslyckanden kunna säga att de ingenting vet och ingenting kan och därför inte har ansvar.

När Justitieombudsmannen, JO, infördes åtalade JO ett 20-tal statstjänstemän varje år för tjänstefel och fick många av dem fällda. Påföljden var upp till en årslön i böter, avsked eller fängelse.

Denna praxis borde återupprättas. Offentliga tjänstemän som inte fullföljer sitt arbete på det sätt som avsetts måste kunna straffas. Även statligt anställda har ett moraliskt ansvar att göra mesta möjliga för att uppnå uppdraget, även om det inte exakt står angivet i regelverken.

Belöna goda insatser med medalj

Belöningar borde också återinföras. I Storbritannien får personer som utfört exceptionellt arbete medalj ur statschefens hand, eller till och med adlas. Sverige borde också visa formellt och officiellt att vi värdesätter personer som tar ansvar, som agerar i svåra situationer och inte bara sitter på rumpan och blundar.