Det är svårt att vara myndighetschef i Sverige. Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik får avgå eftersom han förknippas med den slappa politik som S-regeringen stod för. Men han föreslog skärpningar – problemet var att regeringen inte lyssnade.

Svenska myndigheter förfaller. Effektiviteten sjunker. Regelverken släpar efter verklighetens förändringar, men inget ändras. Sverige är alltid sist på bollen, konstaterar en befälhavare vid evakueringar i ny bok.

Skälen är många. Ingen vill ta ansvar och ingen behöver ta ansvar eftersom ansvar aldrig utkrävs i Sverige.

Ett annat skäl är att det är omöjligt att se skillnad på regeringens politiska ansvar och myndigheternas ansvar för verkställighet. Ändå bygger svensk förvaltning på självständiga myndigheter. Det är förbjudet för ministrar att ge order till myndigheter, en regel som ingen förstår. Ministrar styr ju ändå med budgetar, uppdragsbeslut och chefstillsättningar.

Snurrigt med generaldirektörer som inte har regeringens öra

Hur snurrigt och obegåvat svensk statsförvaltning fungerar kan exemplifieras av Mikael Ribbenvik. Han föreslog som ny generaldirektör 2017 att de utlänningar som klassades som säkerhetshot och skulle avvisas men inte kunde avvisas, inte skulle få samma förmåner som andra.

Ribbenvik förnyade denna åsikt i SvD/TT-intervju förra veckan. ”Det är stötande att detta pågår år efter år”, säger han. Trots att både Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen hade kritik mot gällande lagstiftning, gjorde Morgan Johansson (S) som migrationsminister inget åt situationen.

Eftersom Ribbenvik satt kvar som generaldirektör är han nu förknippad med Morgan Johansson ”generösa” politik för brottslingar och terrorister. Därför får Ribbenvik nu avgå när en ny regering tillträtt.

Statliga chefer bör vara regeringens verkställare

I länder som USA ställer alla höga myndighetschefer sina poster till förfogande efter ett presidentval. Frasen lyder: ”serve at the pleasure of the president”. Ungefär: tjänstgör på presidentens uppdrag.

Det gör myndigheterna till en förlängning av regeringen. Tanken är att regeringens politik ska genomföras och då är det rimligt att regeringen tillsätter chefer som är med på regeringens politik.

Så är det inte i Sverige. Här ska myndighetscheferna vara ”självständiga”. Men fallet Ribbenvik visar att de inte kan vara det. De blir ”medskyldiga” till regeringens inkompetens.

Också omvänt gäller att en ny regering som vill genomföra stora reformer kan misslyckas därför att det sitter chefer som inte håller med den nya regeringen och bromsar reformerna.

Socialdemokraterna förnekar sig inte

Många har förundrats över att Ribbenvik föreslår skärpningar nu när han är på väg ut. Och när det visar sig att han föreslagit detta till S-regeringen för många år sedan, blir en del förbannade.

Nya Wermlands-Tidningen skriver i ledare: ”De som nyss vrålade om demokratins förestående undergång när en generaldirektör byts ut har tydligen inget att säga när samma generaldirektör berättar hur det var att jobba under deras styre.”

Skapa större tydlighet i staten

Med enkla metoder kan större tydlighet skapas. S-regeringar har aldrig skämts över att tillsätta partivänner på de högsta posterna. Det ska inte borgerliga regeringar heller vara. Det viktiga är att man sätter ett förordnande, alltså den tid generaldirektören har uppdraget, som går ut till nästa val. Nu borde alltså alla generaldirektörer som tillsätt ha förordnande som går ut 31 december 2026. Det gör att den regering som tillträder efter riksdagsvalet 2026 kan avgör om man vill förlänga förordnandet eller tillsätta ny generaldirektör.

Då blir det tydligt att regering och myndighetschefer hänger ihop. De är båda ansvariga för den politik som förs. Och då är det är rimligt att de också har någorlunda samma syn på vad som ska göras.