Samhällsforskare kritiserar partierna för att man ägnar sig åt plakatpolitik istället för att genomföra tunga och nödvändiga reformer i ekonomin. Bra, men forskarna blundar själva för det viktigaste.
Hur mår det politiska systemet i Sverige? Inget vidare, menar nationalekonomen Andreas Bergh och statsvetaren Gissur Ó Erlingsson i debattartikeln: ”Plakatpolitik har tagit över i reformlandet Sverige”.
De ser nostalgiskt tillbaka flera årtionden då partier i kristid kunde lyfta sig över egenintresset för att åtgärda briser som sänkte tillväxten och gjorde ekonomin mindre effektiv.
Tre rätt av fyra möjliga
Jag håller med i tre av deras fyra kritiska invändningar.
1) De påpekar att de breda parlamentariska utredningar som förr var vanliga har ersatts av enmansutredare med snäva direktiv och krav på snabba resultat. Därmed har utredningsväsendet ”tappat mycket av sin viktiga funktion” att skapa en gemensam världsbild för alla partier.
2) Internationaliseringen gör att forskare bryr sig mindre om specifika svenska problem.
3) Politiker har blivit yngre med mindre livserfarenhet och sämre insikter om samhällets funktionssätt.
Jag skulle kunna summera som så här: Dagens partiledningar agerar ungefär lika ansvarsfullt som ungdomsförbundens ledningar gjorde för 40 år sedan – alltså inte alls särskilt vidsynt. Pressmeddelanden och plakatpolitik är det enda många av dagens politiker kan. Förr fanns betydligt fler med (ickepolitisk) yrkeserfarenhet i ryggen innan de hamnade i riksdag och regering.
Svårare eller enklare med stort SD-parti?
Men deras första punkt är förvirrad. Det verkar som om de skyller på Sverigedemokraterna: partisystemet har ”fragmenterats” vilket gjord det ”svårare att forma handlingskraftiga majoriteter”. Förr kunde ett borgerligt parti göra upp med Socialdemokraterna och ”på så vis kunde många reformer få stöd på båda sidor av blockgränsen”. Men nu, med ett nytt stort parti, fungerar inte längre ”detta sätt att bygga stöd för reformer”.
Nej, nej, nej. Återigen förväxlar akademiker förändrade samhällsvillkor, som ger förändrad folkopinion, med Sverigedemokraterna som aktör. Det är svenska väljarkåren som ändrat sig och lyft fram SD. Så ser orsakssambandet ut.
När man inser det, blir den naturliga frågan: så varför har väljarkåren ändrat sig? Svaret är givetvis att de sju gamla partierna bedrivit en migrationspolitik som ger ett katastrofalt utfall i ökad otrygghet och sämre ekonomisk utveckling för väljarna som betalar skatt.
Maktelitens samstämmighet ledde fel
Jag vill alltså påstå att det är alltför stor samstämmighet mellan maktens partier som orsakat nuvarande situation. Genom att inte ifrågasätta förmågan att ta emot två miljoner migranter på kort tid, har mycket stora revor i svenska tryggheten uppstått. Dessa har fått väljarkåren att inte längre tro på de gamla partiernas förmåga att leda Sverige och därför röstat fram en ny aktör för att reda ut alla missgrepp.
Det är symtomatiskt att Bergh och Erlingsson inte med ett ord nämner migrationen, trots att de talar om utvecklingen i Sverige de senaste 40-50 åren. Hur kan man missa en så omvälvande förändring?
Migrationen bara tilläts. Inga utredningar. Inga planer. Inga debatter. Partierna bara öppnade gränserna. Utan att fråga folket. (Det har ju dock SOM-institutet gjort, och under deras långa mätserie har alltid de som vill minska migrationen varit klart större än de som vill öka den.)
Ansvarslöshet har skapat kaos
Det kaos som Bergh och Erlingsson beklagar har ju just den för dem onämnbara faktorn som förklaring. Invandringen kostar enligt olika prognoser omkring 130 miljarder kronor om året. Hade svenska folket haft dessa resurser att fördela mellan välfärd, skattesänkningar och investeringar hade man nog kunnat vara mer inriktad på samförstånd än vad man just nu är.
Ett gammalt ordstäv ger den bästa förklaringen: ”När krubban är tom bits hästarna”.
Men samtidigt är det ju så att vi sedan valet i höstas har en riksdagsmajoritet som samarbetar om att lägga om politiken. Och de uppgörelser dessa fyra partier gjort, exempelvis i Tidöavtalet, kan ju knappast kallas plakatpolitik. Det finns alltså hopp om att förra rödgröna kaoset kan ersättas med ansvarsfull politik, i det nya politiska landskapet som väljarna valt.