De som forskar kring klimat och miljö får gärna säga vad de tycker om det ena och det andra, men de är till syvende och sist bara väljare bland andra. Demokrati gäller. Och vi kan notera att gnället pågick även när Miljöpartiet satt i regeringen. Det skriver Tomas Brandberg i denna krönika.

Av och till kommer utspel från ”forskare” som på ett eller annat vis handlar om att nu måste politiker ta ”klimatkrisen på allvar”. Jag vill absolut inte förringa titeln forskare, men särskilt när många ska skriva på samma artikel så brukar listan drygas ut med pedagoger, filosofer och nån docent i retorik som forskar om klimatkommunikation på Södertörns högskola.

Men det är inte poängen just nu. Och dessutom är naturvetare inte obenägna att skriva på upprop av det här slaget.

Stort intresse, liten möjlighet att påverka

Poängen är väl snarare att det knappast finns någon fråga som tas på större allvar än klimatet i det politiska samtalet, faktiskt oproportionerligt stor givet att vi i Sverige har ytterst ringa möjligheter att påverka det globala klimatet. Ett annat problem som både politiker, forskare och aktivister har är att: ”ta klimatkrisen på allvar” faktiskt inte svarar på frågan:

”Exakt vilken åtgärd ska man vidta?”

Det blir lätt lite Greta-nivå på det hela. ”Ta på allvar!! Ta ansvar!! Gör något!!”

Jaha OK. Men vad? Nånstans där brukar det bli lite flummigt.

Jag har ju varit på ett antal politiska möten med klimat-tema och de kreativa förslag som dyker upp brukar vara på nivån gratis busskort och att man ska köpa second-handkläder. För klimatets skull alltså.

Från 5 till 25 miljarder kr om året

Med Miljöpartiet i regeringen svällde statsbudgeten för ”Allmän miljö- och naturvård” från fem till tjugofem miljarder kronor utan att det hände särskilt mycket med utsläppen av växthusgaser. Det man däremot kan göra med (en del av) dessa miljarder är att försörja en legion av akademiker som ägnar sig åt klimatrelaterad verksamhet och som inte kommer att såga i grenen de sitter på.

Sen är det förstås bra att det bedrivs forskning kring energi och miljö. Jag säger inget annat. Men nog kan man resonera lite kring forskningens kvalitet ibland. Mycket av den klimatforskning som bedrivs i Sverige handlar nämligen inte om teknisk utveckling eller naturvetenskapliga fundamenta, utan om – exempelvis – normer och om vad det är för fel på män.

Det sista är alltså helt på riktigt.

”Maskulinitetsnormerna” och klimatet

”Det är manliga strukturer och normer som måste förändras om vi ska stoppa klimatutvecklingen”, noterade Martin Hultman, numera docent i vetenskaps-, teknik-, och miljöstudier på Chalmers tekniska högskola, i en intervju från 2021.

”Genusperspektivet behövs för att förstå klimatförnekelse” och ”min forskning handlar om maskulinitetsnormer och dem som identifierar sig som män” lyder två andra citat från samma intervju.

Själv har jag faktiskt blivit ”forskad på” av en sociolog på Göteborgs Universitet, vilket framgår av en artikel publicerad i Ord&Bild 2020. Efter att ha mailat redaktionen några gånger om att få till en rättelse av en felaktighet gav jag upp.

Vill avskaffa demokratin i klimatets namn

Nu till något som borde vara en självklarhet. Det är inte forskare som styr en demokrati, utan folkvalda politiker och deras tjänstemän. Det kan vara värt att ha i åtanke eftersom 63 procent av de tillfrågade – i en nyligen publicerad SOM-undersökning – ansåg att ”demokratin tillfälligt ska kunna begränsas för att hantera klimat­ och miljökriser”.

Ehm. Nej tack. För även om vi lät forskarna eller någon annan självutnämnd elit bestämma så skulle vi genast bli osams om exakt vilka individer som skulle få makten.

Docent Martin Hultman med flera får gärna bidra med vad de tycker om det ena och det andra, men de är till syvende och sist bara väljare bland andra. Forskare kan skriva vetenskapliga artiklar och rapporter och de kan självklart bidra med sina kunskaper. Men makten ligger hos politiken och så ska det vara.

Forskare får gärna berätta vilket parti de tycker att man ska rösta på, men jag noterar att gnället pågick även när Miljöpartiet satt i regeringen. Men det går alltså bra att konkret lägga fram vad man anser ska göras och hur. Vi lyssnar.

Forskarkollektivet får gärna presentera sin skuggbudget inför nästa år eller åtminstone litegrann förklara hur man vill omfördela samhällets resurser i den egna kommunen. Det är nämligen sådant som politiker både till höger och vänster tvingas göra, vare sig man vill eller inte.