Under påsken har den hittills djupaste eftervalsanalysen inom socialdemokratin kommit. Den kan summeras så här genom att travestera på hållning från partiets storhetstid: ”Sluta älta Marx, gör något åt elpriserna!”

Det är Stig-Björn Ljunggren, redaktör för Sydöstran, som publicerat artikelserie om socialdemokratisk samhällsanalys (del 1, del 2, del 3). Och han ger en verklighetsbeskrivning som även andra än socialdemokrater har anledning att begrunda.

Radikala galenpannor

Först går Ljunggren igenom varför S blev så stora och hade makten så historiskt länge. I korthet: realism som förändrade samhället genom breda reformer. Han menar att en stark fackföreningsrörelse med båda fötterna på jorden balanserade aktivisterna med storslagna idéer om hur samhället skulle göras om i grunden.

Om det tidiga 1900-talet skriver han: ”När aktivisterna ville skynda på omvandlingen med lite dynamit och småmord, för att gjuta skräck i den härskande klassen, kom den beräknande invändningen att det är dumt att på så sätt skrämma bort medelklassen och borgerliga företrädare som vill ha rösträtt men inte socialistmakt.”

Att låta de radikala bestämma vore att bekräfta fördomarna om att vänstern var galenpannor som kastar samhället i kaos. Försiktig samhällsomvandling under trygga former, blev istället melodin.

”Så löd den reformistiska försiktighetsprincipen, fotad i folkrörelsernas realism, och då framför allt fackföreningsrörelsens breda medlemsstock brist på politisk fantasi: Sluta älta Marx, gör något åt matpriserna!”

Partiet har tabbat folkvett

Stig-Björn Ljunggren menar alltså att socialdemokratins framgångar berodde på att förändringsviljan balanserades av realism och bondförnuft: ”Gärna ideologi, gärna idéer, gärna samhällskritik, men alltid utifrån vanligt folkvett.”

Men så är det inte längre. När man glömt denna insikt då har det gått sämre.

Ljunggren nämner två uppenbara exempel. Motståndet mot friskolorna blundar för verkligheten: ”Varför väljer folk skolor som leds av en elak tant som blivit miljonär på sin skapelse Engelska skolan, när det finns så fiiiina kommunala skolor?”

Väljarflykten från S till SD beror på missnöje med förda politiken, ändå har partiet ”gjort föga för att analysera sina egna eventuella brister”.

Om Socialdemokratin ska vara relevant måste partiet våga diskutera de här hittills tabubelagda frågorna om varför ”folk gör som de gör” – alltså agerar tvärt emot vad vänstersidan i politiken vill.

Ljunggren frågar vad Ernst Wigforss sagt om läget och tippar följande: ”Att när folk står vid bränslepumpen för att tanka bilen på väg till jobbet, då bestäms också Sveriges politiska riktning, trots högburna förkunnelser om att de borde ge fan i att köra bil.”

Lyssna på folket

Artikelserien går ut på att Socialdemokratin var starka när partiet bedrev välunderbyggda, försiktiga reformer och kompromissade med ideologin. Detta eftersom man därmed kunde ”förstå och hanterade folks oro, vrede men också dygder”.

Nu är risken att det i partiet ”finns starka krafter som hellre sitter i opposition än åstadkommer något halvbra”. Tanken är att Tidöpartierna kommer att göra så många dumheter att folket återvänder och partiet kan genomföra radikala idéer – som öppna gränser, drakoniska inskränkningar i människors liv med klimatet som motiv och i övrigt statliga inskränkningar av valfriheten i välfärden eftersom politiker vet bäst.

Men den tankefiguren är falsk, menar Ljunggren. ”Det är tvärtom socialdemokratins kompromissvilja som skapat partiets dominans”.

Han konstaterar att Socialdemokratin blev kapitalismens vaktmästare snarare än bödel.

Försent för S återkomst?

Men är det inte försent för en återgång till gammal hederlig reformpolitik istället för revolutionära ambitioner? Ljunggren tror på en ”mittenkoalition” där S vågar kompromissa och inte kräver att få bestämma allt.

Jag är skeptisk. Hela januariavtalet var ju just detta, kompromisser med C, L och MP som innefattade sänkt inkomstskatt för de allra rikaste (värnskattens avskaffande) och liberaliserad arbetsmarknad och hyressättning. Det blev ju ingen valvinnare direkt.

I senaste Sifo-mätningen åker ju alla tre januaripartier vid sidan om S ut ur riksdagen. L får 3,5 procent, C 3,8 procent och MP 3,9 procent och skulle alla lämna riksdagen om mätningen varit valresultat. Däremot får S majoritet med det allra mest radikala partiet i riksdagen, Vänsterpartiet.

Den reformistiska politik som landet behöver går ju i rakt motsatt riktning till den som S med stödpartier genomfört. Det handlar om att på ett klokt sätt vända riktningen på migrationen, istället för till Sverige måste det bli migration från Sverige, en återvandring av dem som inte vill bli svenskar och inte vill jobba.

Samma sak med skolan. Valfriheten måste finnas kvar för elever och föräldrar, men ramarna för och möjligheterna till missbruk bland skolhuvudmännen måste skärpas.

Denna reformpolitik ”åt höger” är det nog bäst att låta genomföras av partier som tror på omläggningen.