Detta är en fråga som skapar svårt huvudbry i alla partier och hos alla statsvetare och kommentatorer. Varför ser män och kvinnor så olika på läget i samhället? Varför röstar de så diametralt olika?
Senaste mätningen från Novus i SVT kan brytas ned på olika väljargrupper, som unga män och unga kvinnor. Där visas att skillnaderna i politiska val är extremt stor. Två tredjedelar av kvinnor 18-29 år väljer rödgrön regering. Två tredjedelar av män 18-29 år väljer Tidöpartierna.
Detta är vår tids gåta.
Särskilt som kvinnor i högre grad än män uppger att de är otrygga i olika mätningar, som i Nationella trygghetsundersökningen från BRÅ. Ändå röstar kvinnor överväldigande på de partier som inte vill ta tuffare tag för att låsa in eller utvisa våldtäktsmän.
Är kvinnor bundna till vilka som tillhör gruppen?
Jag vet att det är känsligt att ta upp detta tema, men vi måste. Är det så att kvinnor är mer måna om sin image? Mer bryr sig om vilka människor man vill vara förknippade med? Är det så att tillhöra ”rätt” sällskap är viktigare än vilken åsikt man intar?
I senaste avsnittet av Riksronden diskuterade vi kulturartikel av Susanna Kierkegaard i Aftonbladet som helt ogenerat frågade om ”vi” inte borde sluta se yttrandefriheten som en fråga om åsiktsfrihet: ”Vi måste sluta att bara fokusera på vad personerna säger och börja registrera sammanhanget och vilka de är.”
Hon verkar mena att ”vi” först ska avgöra om den som öppnar munnen är god eller ond. Är det en person som ”vi” redan stämplat som ond, ska vi inte lyssna.
Detta är ju rena klansamhället. Så långt ifrån upplysningens västerländska idéer man kan komma.
Medan män ser till argument mer än avsändare?
Om Kierkegaards fokus på vem som säger något gäller för kvinnor, skulle män alltså mer vara intresserade av sakfrågan, argumenten och logiken i resonemangen än av avsändaren.
Det skulle isåfall kunna stämma med att män mer bryr sig om hur det är, och vill lösa ett problem. Är det en män med utländsk bakgrund som begår mer brott, ja men skicka ut dem då. Allt medan kvinnor ser att det är ju Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som tydligast driver detta med att utvisa våldtäktsmän och eftersom det är Åkesson som säger det måste det vara fel.
Här skulle då också kvinnliga draget stämma med samhällseliten, som också i sin karriärhunger alltid sätter utanpåverk, vem man umgås med, före allting annat. Exempelvis före kompetens, handlingskraft och integritet.
Då leder det goda till det onda
Problemet för de ”goda” är att de därmed blundar för och underlättar för dem som begår onda handlingar. Att förespråka att alla ska få stanna i Sverige, även om det är vetenskapligt bevisat att de med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade i våldsbrott, innebär ju att man säger ja till fler mord, fler skjutningar, fler bomber, fler våldtäkter. Mer av den otrygghet man oroas över.
Detta är inget nytt. Vi har ett gammalt ordspråk som säger: ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”. Ja, kommunismen ville ju så väl, men råkade resultera i förtryck, misär och folkmord.
Ingen motiverar sina handlingar med att man vill förstöra för folk. Avsikterna för radikala och omstörtande politiska aktivister är alltid att man vill uppnå det goda, nå närmare paradiset. Men när de tillåts riva ner det beprövade, lösa upp gränser och maktbalanser, visar det sig alltid att de på idéstadiet goda ambitionerna leder åt helvete när de omsätts i praktiken.
Varför färre kvinnor än män har kommit till denna insats kanske finns i det faktum att kvinnor under kortare tid har haft inflytande över den officiella politiken och statsmannakonsten. Det borde inte vara så eftersom historien ligger öppen för alla, men fokus har för majoriteten av kvinnor och män förut varit på helt olika saker. Det inofficiella, hemmet, familjen och barnen kontra det officiella, teoretisk planering och abstrakta beslut i stora system och för hela nationer.
Jag vet inte om det ligger något i denna spaning, men något är det som gör att kvinnor och män ser så dramatiskt olika på det samhälle vi lever i. Och om det måste vi få diskutera.