Väst måste förstå och försonas med Vladimir Putins Ryssland. Det menar svenske diplomaten Hans Blix i en debattartikel i DN. Därmed är han en typisk röst från svenska etablissemang som inte förstår storpolitikens brutala villkor och går förtryckares ärenden.

Hans Blix, 94, var utrikesminister i FP-regeringen 1978-79, sedan långvarig chef för IAEA, Internationella atomenergiorganet 1981-97. Utifrån denna erfarenhet blev han FN:s vapeninspektörer som inte fann några massförstörelsevapen i Saddam Husseins Irak.

Jag träffade Blix runt 2010 och frågande honom vad han tror om Kina. Landet hade då en gigantisk tillväxt som både höjde kinesiska folkets levnadsvillkor, men också stärkte kommunistpartiet som börjat köpa västerländska företag.

Han var övertygat om att kineserna, när deras materiella levnadsstandard höjts rejält, skulle tvinga fram yttrandefrihet och demokrati. Så typiskt svenska globalister, de tror att alla kulturer vill bli som vår svenska. Samtidigt som de inte är villiga att försvara sin egen kultur på hemmaplan.

När optimism blir farligt naiv

Och Hans Blix har inte lärt något. Han har idag samma optimistiska anda, nu om Ryssland.

Han resonerar om hur ”krigshandlingarna ska kunna avslutas” men också om ”hur trygghet skall skapas mot förnyat krig. Fred är mer än försvar.”

En västlig politik för fred måste alltså ”syfta till avspänning” gentemot Putin, byggd på ”dialog och förståelse”.

Det är flera i sociala medier som känner igen detta resonemang från när Neville Chamberlain 1938 försökte skapa avspänning med Nazityskland. Det gick inte så bra. De som försvarar Chamberlain brukar hävda att han gav väst respit i drygt ett år, så att man kunde börja rusta upp försvaret. Någon sådant behov finns inte nu mot ett aggressivt, imperialistiskt Ryssland. Väst har mer vapen att skicka till Ukraina än vad Putin kan komma över i Iran, Nordkorea och Kina.

Blix går Putins ärenden

I politiken är det viktigt att hålla hoppet uppe, men inte till priset av att man blir ”nyttig idiot” för de stater som agerar aggressivt.

Att tro på försoning med Ryssland nu, efter all den aggression Moskva visat från Georgien 2008 och framåt, måste anses sakna all trovärdighet.

Dessutom missuppfattar Hans Blix ryska aggressionen. Han menar att Ryssland är mindre farligt eftersom ”forna satellitstater har anslutit sig” till väst och ”närmat sig ett demokratiskt, humant och ekonomiskt expanderande EU”.

Det är som Fredrik Haage skriver i Smålandsposten: ”Det slår inte Hans Blix att det han beskriver är själva anledningen till att Ryssland aktiverat sin imperialism.”

Försoning med Ryssland betyder – i dagens krassa verklighet – att väst ska låta Putin fullfölja sin imperialism och tvinga fler att leva under det ryska förtrycket.

Putin vill ha mer

Världshistorien visar att försoning med den här typen av potentater endast leder till att de vill ha mer. Och mer. Och mer. Om väst accepterar att, säg halva Ukraina, överlämnas till Ryssland för fred. Då får Ryssland tid att återhämta sig för att om några år ta resten av Ukraina och sedan kräva Estland, Lettland och Litauen. Och efter det vill givetvis Putin ha Finland också.

Den ryska regimen måste förlora, och förlora rejält, för att imperialismen ska tappa sin kraft.

Ukrainas folk visar med överväldigande styrka och uthållighet att man ser sig som en självständig nation, och vill vara självständiga. Därmed är det här rysk expansion stoppas.

När väl ryska regimens militära förmåga är uttömd och retirerat tillbaka från ukrainskt territorium, då – men först då – är det läge att resonera om hur Ryssland ska överleva utan alltför stora krigsskadestånd. Då, när ryssarna är ute ur Ukraina, är det viktigt att inte upprepa Versaillesfreden efter första världskriget då Tyskland fick betala så stora krigsskadestånd att man i desperation vände sig till en österrikisk korpral.

Försoning är eftersträvansvärt, men först i ett läge då försoningen gör nytta och inte undergräver freden i framtiden.