Även om konflikten mellan president Macron och fransmännen är våldsam, så finns det i många demokratiska västländer växande spänningar mellan styrande och styrda i många länder. Varför är det på detta viset?

På franska gator skanderas nu att Emmanuel Macron borde få möta samma öde som Ludvig XVI, alltså bli halshuggen.

Men det är statsvetaren Katarina Barrling påpekar i en SvD-krönika (betalvägg): oroligheterna i Frankrike visar på motsättningar mellan styrande elit och breda folklager som ingalunda är ett undantag:

”De uppkommer i spåren av stora samhälleliga förändringar, där globaliseringen både förstärkt och lett till nya sociala, ekonomiska, demografiska, och värderingsmässiga konfliktlinjer. Misstron kan artikuleras av olika grupper, rikta sig mot skilda företeelser och vara mer eller mindre legitim. Men oavsett vilket, läggs skulden ofta på demokratin.”

Exakt så. Det är inte demokratin som bär skulden, utan att de styrande i vår tid tillhör en generation som vuxit upp med 68-radikalism och anser sig ha rätt att strunda i folket när de förverkligar sina radikala idéer.

Idéernas förbannelse

Aldrig förr har politiska idéer haft så stark ställning i politiska kretsar. Även när socialister, som Per Albin Hanssons socialdemokrati, intog regeringsmakten under 1900-talet hade de oerhörd respekt för den verklighet som väljarkåren levde under. Man tvingade inte på folket massor av pålagor, bara därför att det var paroller man demonstrerade för på första maj. Skattetrycket i Sverige var under Per Albin lägre än i USA. Skatterna höjdes i takt med tillväxten och togs ut som en del av löneutrymmet.

Jämför det med dagens miljöpartister, centerpartister, vänsterpartister och socialdemokrater som vill förbjuda allt som är negativt för klimatet inom några år. Hur vanligt folk ska lösa sin vardag? Skit samma! Politruckerna ska ha sina fixa idéer genomförda.

Ja, det värsta exemplet är ju migrationen. En överväldigande majoritet i svenska folket har i årtionden förespråkat minskat flyktingmottagande, ändå har sju av åtta partier i riksdagen gjort exakt motsatsen. Man har organiserat en gigantisk invandring med öppna gränser. Orsak? Politikerna ville som individer uppfylla sin föreställning om vad det är att vara en god människa. Och låta folket betala priset.

Lämna idéernas elfenbenstorn

Dessa glada amatörer till radikala ideologer har helt försummat, ja, föraktat, att demokrati bara fungerar när den byggs underifrån. Med det menar jag att de som vill ha höga ämbeten i staten har att lyssna av vad de många människorna upplever som de största problemen i sina vardagliga liv.

Politikerna i staten ska sedan avhjälpa de viktigaste samhällsproblemen så gott det går. Att bygga infrastruktur som vatten och avlopp, att skapa effektiva och ändamålsenliga välfärdssystem som ger medborgarna vad de behöver. Exempelvis skapa trygghet genom en poliskår som klarar av att upprätthålla ordningen.

Skälet till att gapet växer mellan styrande och styrda beror på att de förstnämnda föraktar det som är politikens och statens kärnuppgifter, för att istället använda skattebetalarnas surt ihoparbetade pengar till jippon och trams.

För att återskapa en förtroendefull relation mellan väljarkåren och de valda måste politiker återvända till verkligheten. Man måste släppa idéernas och målsättningarnas höga ambitioner. Man måste lämna sina elfenbenstornen och kliva ned på jorden.

Det handlar om en mental omställning. Om ett helt annat sätt att se på uppdraget att företräda folket. Då kan den oro som nu växer i demokratier förvandlas till återupprättad tilltro till att de valda faktiskt representerar sina väljare.