Så fort det noteras olika perspektiv på Tidöavtalet så frågar sig medierna om det kan bli regeringskris. De ”överdramatiserar”, säger statsminister Ulf Kristersson.
Att regera ett land är inte enkelt. De tre senaste statsministrarna Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven och Magdalena Andersson misslyckades grovt med tidens värsta problem: att hantera den stora invandring man själv ville ha. Kommuner och myndigheter bryts sönder inifrån eftersom de inte klarar av invandringens konsekvenser.
Verkligheten kräver hårda tag
Häromdagen avslöjades att kommunanställda inte vågar anmäla hot och misshandel på fritidsgårdar och bibliotek i Göteborgsförorten Hammarkullen eftersom barnen har kopplingar till kriminella klaner och gäng som inte drar sig för att döda.
Sverige håller på att bli ett rättsstatligt u-land. Så kan man som regering ställa till det om man låter gulliga, goda politiska önsketänkanden få styra istället för verklighetens realiteter.
Den nya riksdagsmajoriteten försöker vända utvecklingen. Justitieminister Gunnar Strömmer och justitieutskottets ordförande Richard Jomshof höll i förrgår pressträff om nya hårdare straff för våldsbrott och beskrev att många hundra nya fängelseplatser behövs för att låsa in de som döms.
Inte ”sprickor” utan önsketänk
Samtidigt som det händer en del, är det mesta fortfarande på ”ritbordet”. Och det är här journalistiken spelar en så stor roll för att sätta bilden. De fyra partier som skrivit på Tidöavtalet har olika ingångar och prioriteringar. Inte minst inom Liberalerna finns motstånd mot det partiet gått med på.
Därifrån kommer signaler om att Tidöavtalet bara är en ”plan” som inte behöver bli verklighet. Det är naturligtvis ett sorts önsketänkande från L-röster om att man ska få ha alla sina ministerposter utan att behöva göra det man lovat för att få dessa poster.
När sådana tongångar framförs, blir det helt rimligt att andra undertecknare av Tidöavalet påpekar att det som står i avtalet ska genomföras.
Journalistiken hamnar alltid direkt i värsta scenario
Och det är när ett sådant besked ges, som journalistikens nästa fråga alltid blir: ”Och om det inte blir så?” Det är här perspektivet regeringskris dyker upp. ”Om”, ”utifall”, ”att” en motsättning uppstår mellan partierna, då måste den motstridigheten lösas. Och för detta finns samordningskanslier och inre kabinett. Själva organiseringen av regeringsarbetet visar att politiken förutser att oenigheter behöver lösas ut. Alltså inget konstigt.
Det är först om oenigheten i synsätt inte löses, ”då” kan regeringskris tona upp sig. Det är alltså så att journalistiken gärna vill hoppa många steg framåt och fokusera på värsta scenario. Här finns spänning och dramatik.
Men först om det verkligen går så långt. Vilket det aldrig gjort hittills. Ändå talas det i medierna mycket om att ”det”, ”skulle”, ”kunna”, ”om”, ”utifall”, ”att”, inträffar.
I Ekots lördagsintervju idag förklarar Jimmie Åkesson just denna dynamik när han får frågor om det är god ton att hota med regeringskris när man ingår i samarbetet.
Han menar, när exemplet med ekonomitalespersonen Oscar Sjöstedt och reduktionsplikten tas upp, att uttalandet måste sättas i rätt kontext.
– Jag tycker att det är ganska uppenbart att det finns ingen förestående regeringskris. Det var inte det han sa, utan han sa att om man inte genomför det vi kommit överens om, då blir det ju en regeringskris.
Också statsminister Ulf Kristersson tonar ner frågan om regeringskris.
– Sammantaget fungerar samarbetet utmärkt, säger han till TT.
Kristersson uppgav att han inte alls var oroad över SD-profilernas ord. I stället menade han att det var medierna som överdrev.
– Jag tycker att ni i media tenderar att överdramatisera det ganska mycket, säger Kristersson.
Regeringsunderlaget uppdelat i två
Att journalister alls kan ställa frågor till SD-företrädare om hur det går om inte den eller den delen av Tidöavtalet uppfylls, beror ju på att SD inte sitter i regeringen. Genom den lösning som valts har två aktörer på regeringsnivå skapats, som journalister självklart ska ha full koll på: regeringen OCH samarbetspartiet.
Hade SD ingått i regeringen då hade det endast funnits EN enhet, som dessutom kunde göra upp vid sittande bord. Nu gällande lösning är inte SD:s val. Det är de borgerliga partierna som önskat det så.
Regeringsarbetet måste ha högt tempo
Men kan inte Sverigedemokraterna låta sig nöjas med att de borgerliga partierna i regeringen arbetar i sin egen takt, och kanske prioriterar egna frågor framför Tidöavtalet? Så kunde vara fallet om SD, likt tidigare borgerliga regeringar, nöjt sig med att få byta ut S-ministrar mot icke-socialistiska ministrar.
Men för SD är inte prestige och ministerposter för sig själva det viktiga. Avgörande är att man uppfyller det man lovat väljarna. Att leva upp till förtroendet från väljarkåren borde vara det viktigaste för alla partier, men de senaste 30 åren har de gamla partierna allt oftare struntat i vad väljarkåren tycker, och pressat igenom det man kunnat göra tillsammans inom ”klägget” i Stockholm.
Det är kanske den viktigaste förklaringen till att Sverigedemokraterna nu är landets näst största parti. Man tar väljarna på allvar.
Och då ska löften som givits dem uppfyllas. Tidöavtalet är verktyget. Regeringen är utföraren. Sverigedemokraterna är kvalitetsgranskaren.