Inom kriminalpolitiken har det sedan det radikala 1960-talet hävdats att brottslighet beror på fattigdom och därför är samhällets fel. Flera generationer kriminologer har hävdat denna vänsterdoktrin. Men den har inga belägg i fakta.
Frågan har aktualiserats av en ny forskarrapport från Brottsförebyggande rådet, BRÅ: Socioekonomisk bakgrund och brott.
Socioekonomi har inte direkt med brottslighet att göra
I rapporten beskrivs kunskapsläget om vems fel brottslighet är – samhället eller individen – på följande sätt:
”Gemensamt för förklaringsmodellerna är dock att individens socioekonomiska bakgrund inte anses ha någon direkt kausal effekt på risken för brott, utan att brottsrisken påverkas av en kedja av andra faktorer, vars styrka och inbördes relationer varierar mer eller mindre systematiskt mellan individer som befinner sig vid olika delar av den socioekonomiska skalan.”
Det finns inget samband som gör att politiker kan skylla kriminalitet på fattigdom. Det finns så många andra faktorer, som egen moral, att forskningen inte kan bevisa samband.
Men ändå hävdar vänsterröster att rapporten visar att fattiga begår fler brott.
Både glassförsäljning och drunkningar ökar på sommaren
Att två faktorer löper parallellt sida vid sida, det vill säga att det föreligger en korrelation, säger inte så mycket. Här gör juristprofessorn Suzanne Wennberg en klargörande analys i Fokus (betalvägg): ”Både glassförsäljningen och antalet drunkningsolyckor ökar exempelvis sommartid, men det betyder inte nödvändigtvis att folk drunknar därför att de äter mer glass. Faktorerna behöver överhuvudtaget inte ha med varandra att göra.”
Men varför hävdar då vänstern med emfas att det är samhällets fel att människor blir kriminella?
Wennberg menar att man inte söker efter förklaringar, utan efter ursäkter, vilket gör att man inte kan bortse från vilken grupp man känner mest sympati för. ”Känslor alltså.” Hon bevisar detta med att påpeka att ingen gör gällande att de rika som begår brott gör det därför att de är rika. Detta även om det också i denna socioekonomiska grupp är liten andel som begår brott.
Hon menar att ”de politiska motståndarna inte [står] så långt ifrån varandra. Finns det inte ens någon korrelation att tala om [till socioekonomisk bakgrund], så borde det vara lätt att acceptera att det inte heller föreligger något orsakssamband.”
Fattiga har inte sämre moral
Det har alltid retat mig när vänstern hävdar att fattiga begår brott därför att de är fattiga. Det är en oerhörd skymf mot alla hederliga människor som inte råkar ha det så bra materiellt. Men det gör dem inte till sämre människor. Tvärtom kan det ge insikter om livet och hur man överkommer svårigheter, genom att någon gång fått känna verklighetens kalla villkor.
Avgörande är moral och integritet. Att även om man har folk i omgivningen som söker den enkla vägen till glitter, behöver man inte göra det själv. Att välja den smala vägen är i längden alltid bäst. Det gäller att det finns vuxna som har förtroende hos unga och som kan berätta dessa lärdomar. Jag får en känsla av att alltfler inte förstår att man lever i verkligheten, inte i en låtsasvärld man skapar själv. Och verkligheten är många gånger tuff och svår. Det är motstånd att övervinna genom ihärdighet och hårt arbete.
Också det offentliga samtalet behöver lyfta fram moraliska lärdomar och se långsiktigt. Istället för som nu, att betrakta förmaningar om hederlighet som tråkiga ”moralkakor”.