Förr var det kändisar som skrev under massupprop i långa listor. Nu har de ersatts av forskare som använder sina titlar för att slå allmänheten i huvudet med klimataktivism. Men de har ingen kunskap i ämnet de gör uppror om.

KOMMENTAR. Jag har alltid tyckt det varit töntigt när många personer skriver under samma debattartikel. De gör det för att vara med i innegänget och därför att de blivit tillfrågade – inte därför att de själva tycker eller agerat i frågan. Det låter sig behandlas som boskap. Ovärdigt.

Forskning reduceras till känslor av upprördhet

Men som Karin Pihl uppmärksammar i kolumn i Göteborgs-Posten, har debattartiklar med långa namnlistor med kändisar ersatts av debattartiklar med forskares namn – och titel.

Ett av de senaste exemplen är debattartikel i Aftonbladet där 531 forskare inom allt från miljövetenskap till design, kulturantropologi, psykologi och internationella relationer uppmanar regeringen att agera mot klimatförändringarna. De är ”förtvivlade och arga” för att regeringen enligt deras tycke inte tar klimathotet på allvar. ”Vi forskare” har inte blivit inbjudna till klimatmöte med regeringen, skriver de besviket.

Känslor. Bara känslor. Ingen kunskap. Ingen vetenskap. Bara upprördhet. ”Vi måste göööööra nåååt!”

Än värre blir det när 27 forskare i ämnen som lingvistik, hållbart skogsbruk, psykologi och barn- och ungdomsvetenskap går på i samma anda på Sydsvenskans debattsida (13/3). Forskare måste bli mer aktivistiska. Upprördhet tros ”öka chansen att få igenom de snabba och omfattande samhällsförändringar som krävs”. Aktivism är enligt undertecknarna ”en adekvat respons på det rådande planetära nödläget”.

Forskare som tillfrågas om de är villiga att gå ut och sätta sig på vägarna i protest, är positiva till att göra det.

Dessa akademiker kommer inte med konkreta åtgärder som grundas i deras eget arbete. De har inte lagt fram forskning som visar hur utsläpp kan minska.

Inte mer trovärdiga än andra röster

De framför simpla åsikter som vilken annan ungdom eller pensionär som helst, även om de vill höja sin prestige och auktoritet genom att använda sin forskningstitel som vapen. Men forskarnas känslor är inte mer värda än någon annans.

Eller som Pihl skriver: ”Vad det rör sig om är att en stöddig aktivistkultur börjar sprida sig inom akademin, där komplexa frågor förvandlas till en enkel för-eller-emot-dikotomi – vilket knappast bidrar till en sund kultur för kritiskt tänkande. Antingen är politikerna ’för sanningen’ och då ska de göra som forskarna säger, eller så gör de inte som forskarna säger och är därmed sanningsförnekare.”

Att denna fördummande syn på kunskap sprids på universiteten är häpnadsväckande. Forskning är inte så entydig som aktivister gör gällande. Det råder förvisso vetenskapligt konsensus om att den globala uppvärmningen äger rum och att mänsklig aktivitet kan bidra. Men det råder stor oenighet – också bland experterna – om vilka metoder som ska till för att lösa problemen.

Och de flesta åtgärder får svåra konsekvenser på andra håll. Elektrifieringen betyder ju exempelvis att många nya gruvor – som starkt påverkar närmiljön – behöver öppnas för att komma åt de metaller som batterier behöver.

Precis som som välfärdspolitik är en fråga om balans mellan hur höga skatterna kan vara och de förmåner som staten kan utlova, är klimat och miljö en fråga om avvägningar.

”Aktivistakademikerna skjuter sig själva i foten”, skriver Pihl. ”Att ha en akademisk titel gör en nämligen inte till ett universalgeni. När forskare i design, barn- och ungdomsvetenskap, psykologi eller lingvistik tar till klassiska auktoritetsargument genom att använda i sammanhanget irrelevanta akademiska meriter som stöd för sina politiska slutsatser sänker det förtroendet för universiteten över lag… Forskning och utbildning bedrivs bäst i ett klimat som främjar kritiskt ifrågasättande och motverkar grupptänkande.”

Om forskare så starkt låter sig styras av sina personliga, subjektiva känslor, vad säger det om deras forskningsarbete? Är det mer propaganda än vetenskap?

Akademiker gräver sin grav genom att agera som skrikiga tonårsaktivister på vänsterkanten.