I veckan har Jimmie Åkesson medverkat i flera långa och profilerade intervjuer. Han utstrålar ett ledarskap som få andra besitter: Att på en gång var offensiv, samarbetsinriktad, självständig och oförstörd av makten. Men kommer det att hålla nu när partiet har ansvar?

Sverige har en partiledare med mer erfaren än alla andra. DN:s Tomas Ramberg skriver: ”Man får gå till namn som Per Albin Hansson, Tage Erlander och Alf Svensson för att hitta någon som stannat längre på högsta toppen i sina partier.”

Oförstörd

Åkesson har varit partiledare i 18 år, sedan 2005. Han har dock 13 år kvar till Alf Svenssons rekord på 31 år (1973-2004). Ändå slås man av hur ”oförstörd” av partipolitik Jimmie Åkesson är. Han talar som verklighetens folk, inte som någon som anser sig vara för mer än andra. Och kan ändå vara tydligare än vad politiker brukar vara.

När det i medierna diskuteras om det knakar i samarbetet kring Tidöavtalet är Åkesson glasklar. ”Tidöavtalet ska förverkligas” är rubriken på Ekots lördagsintervju. ”Tidöavtalet ska hållas till sista bokstaven” lyder rubriken på Kvartals intervju.

Vi som minns hur det var förra mandatperioden kan känna en stor lättnad över att slippa allt spel om vem som får prata med vem, om var alla röda streck går, om vilka som får vara med och förhandla. Inget sådant snack nu. Genomför det som är uppgjort! Så lyder det korta och raka budskapet från Åkesson.

Akrobatik?

Samtidigt sätter Tidöavtalet Sverigedemokraterna i en ny position: man har något att ta ansvar för när man nu röstat fram en borgerlig regering. Ramberg igen: ”Å ena sidan hävdar Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna ’aldrig blir en del av etablissemanget’. Å andra sidan är målet att ’vara det stora dominerande partiet i samhället, som Socialdemokraterna varit’.”

Det är inte så motsägelsefullt som det låter. Men man måste släppa det politiska spelet mellan partierna och gå till verkligheten för att förstå Sverigedemokraternas position. Den utopiska politik som sju av åtta partier genomdrivit de senaste 30 åren har bara en opponent: SD.

I det ”utopiska” lägger jag alla de trender vi sett och som politiska, mediala och akademiska nivån svalt med hull och hår: Den naivt tron på globalisering och öppna gränser, naiviteten i tron på klimatalarmism som sagt att jorden går under om tio år – sedan 1972, och om att låta politiken förvrängas av postmodernistiskt trams om ord istället för att hålla sig till den jordnära verkligheten.

Sverigedemokraterna kommer aldrig tillhöra det etablissemang som ställt till det. Och genom att driva politiken enligt maximen ”göra om och göra rätt” kan partiet växa till att bli landets ledande.

Den som vill förstå Åkesson och Sverigedemokraterna måste lägga spelteori och utanpåverk åt sidan. Går man till samhällets fundamenta – människorna, företagen, verksamheterna – kan man få en och annan aha-upplevelse. Och just denna kontrast mellan detta parti och alla andra är partiets styrka.

Statsminister

Vissa diskussioner är dock inte nya, som detta med vem som ska bli statsminister efter nästa val. Plötsligt framstår det som en möjlig konfliktfråga. Men bara därför att det kommer från SD. Ingen i media tyckte det var konstigt att Annie Lööf började tala om att bli statsminister när opinionssiffrorna låg på dryga tio procent för den breda mitten.

Det är naturligtvis så att varje parti vill att deras partiledare ska bli statsminister. Det ligger i det ingen kritik mot sittande statsminister. Politik är maktkamp. Ingen väjer om man inte måste. Väljarkåren är huvuddomare. Sedan är ju posten också en bricka i förhandlingarna om att få till en riksdagsmajoritet. Tidöavtalet visade att sakfrågor kan bytas mot titlar och positioner.

Socialdemokraterna

En faktor som inte ska glömmas bort är att Socialdemokraterna sedan de blivit så små, runt 30 procent, både är en utmanare och möjlig samarbetspart. Det är något av ett triangeldrama mellan S, SD och M. I en ansenlig mängd kommuner har S och M gått ihop för att inte SD ska få inflytande. Samtidigt brukar sägas att i ekonomisk politik på riksnivå ligger S och SD varandra närmare än med M.

I Expressen pekar Viktor Barth-Kron på hur viktigt motståndet mot Socialdemokratin är i Tidösamarbetet. Förslaget om förbud mot partilotterier har fått både Kent Ekeroth och Liberal ungdom att jubla. ”Det som verkligen förenar den styrande konstellationen i Sverige är, när allt kommer omkring, den gemensamma motviljan mot Socialdemokraterna”, skriver han.

Så är det. Den icke-socialistiska sidan speglas alltid mot Socialdemokraterna. I demokratier är det 50 procent som är den magiska siffran. Den kan man nå med eller mot Socialdemokraterna.

Regeringsarbetet måste ge resultat

Alla dessa aspekter kan röra på sig över tid. För mig var det tråkigt att upptäcka att Albert Einstein inte sagt det som varit så starkt om han sagt det när han erbjudits men tackat nej till att bli Israels förste president: ”politik innehåller för många variabler”.

Så är det. Och de ändras som sagt över tid. Men en sak är glasklar: Den borgerliga regeringen måste leverera. Svenska folket måste känna och uppleva att vi har en ny riksdagsmajoritet som rullar tillbaka de destruktiva tendenser som sprider sig likt cancer i statsapparaten.

Om man inte klarar av det, då hjälper ingenting annat. Då står Magdalena Andersson, Anders Ygeman och Morgan Johansson redo att fortsätt där de slutade.

*

Länkar: Lyssningsbara intervjuer: Kvartals fredagsintervju (28/4), Ekots lördagsintervjun (29/4), SVT:s 30 minuter (27/4). Tidningsintervjuer: Dagens Nyheter (27/4), Expressen (23/4), Aftonbladet (27/4). Kommenteras i Dagens Nyheter (30/4), Expressen (30/4)