”Billström vägrar ge Ungern Natogarantier”, lyder en aktuell rubrik. Inga eftergifter, inget tramsande. Men varför har Sverige inte haft detta förhållningssätt mot Turkiet från förra året? Varför fjäskar svenska regeringar för Erdogan?
Nato-ansökan framstår alltmer som ett totalt haveri. Förra året började Magdalena Anderssons regering springa benen av sig för ställa sig in hos turkiske presidenten Erdogan. Detta för att få Turkiet att ratificera Sveriges Nato-inträde. Det baktände rejält då Erdogan såg chansen att kräva mer och mer, eftersom Sverige var så angeläget om att få ett godkännande av turkarna.
Den borgerliga regeringen fortsatte samma cirkus efter valet. Erdogan skulle göras på gott humör. Med samma resultat: totalt bakslag. Erdogan krävde mer och mer. Och mer. Och mer.
Plötsligt visas integritet
Och så nu, när Ungern säger sig invänta ”försäkringar” från Sverige om att det inte ska framföras politisk kritik mot Ungern. Detta för att landet ska godkänna svenska Natoansökan. Då plötsligt ryter utrikesminister Tobias Billström (M) ifrån.
Sverige tänker inte ge några garantier, säger utrikesminister Tobias Billström (M) till TT.
– Nej, och jag noterar att Finland som precis blivit ratificerat har haft precis samma synpunkter som Sverige när det gäller rättsstatsfrågorna och så har även EU haft.
Varför vaknar regeringen först nu?
Detta svar borde naturligtvis ha givits förra året till både Turkiet och Ungern: ”Nej, vi förhandlar inte!”
Förra året var det Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering som var ansvarig för utrikespolitiken. Det är hon och S som är ansvariga för Nato-fiaskot.
Men den borgerliga regeringen fortsatte ändå Socialdemokraternas inslagna väg i höstas efter tillträdet.
Globalister odugliga på utrikespolitik
Sanningen är att varken S eller M klarar av att föra en effektiv utrikespolitik för Konungariket Sverige. De är globalister i själ och hjärta och förstår inte hur en nation måste agera på världsscenen.
I internationell politik gäller den egna nationens egenintresse till 100 procent. Ingen annan kommer att försvara ditt land än du själv. Om du öppnar upp och talar om en ”global gemenskap”, kommer alla andra att roffa åt sig allt vad ditt land har, och låta dig sedan svälta ihjäl. Det är djungelns lag som gäller.
På det militära området populariserade Mao Zedong det gamla träffsäkra ordspråket: ”varje land har en armé – sin egen eller någon annans”.
Detta har svenska politiker aldrig behövt lära sig, eftersom vår alliansfrihet har gjort att vi stått vid sidan av storpolitiken. Från Olof Palme och framåt har svenska skattebetalare fått se hur deras pengar blir till biståndsmiljarder i fickorna på kommunistregimer och andra randstater, så att svenska politiker blir mottagna som hjältar i dessa länder. Aldrig var väl Palme så nöjd som när han fick åka kortege med Fidel Castro och vinka till det underkuvade kubanska folket.
Nato är storpolitik på riktigt
Nu när Ryssland nyckfullt är beredd att kasta sig över alliansfria stater, som Ukraina, har alliansfriheten spelat ut sin roll. Vi har att välja: riskera att tvingas in i Putins intressesfär eller gå in i den västerländska intressesfären också på säkerhets- och försvarspolitikens område.
Men även gentemot andra Natomedlemmar måste svenska politiker företräda svenska intressen – därför att ingen annan kommer att göra det. Sluta vara så förbaskat naiva! Svensk nationalism är rätta svaret. Alternativet är att bli överkörd av andra.