Den moderata eftervalsanalysen är kaxig. Man menar att partiet lyckades med ”sitt viktigaste mål” – att samla en majoritet för en ny regering och inta statsministerposten. Men är det så enkelt?

Jo, på ett plan är det naturligtvis sant. Det parti vars partiledare blir statsminister är den tydligaste vinnaren av valet. Det slår andra fakta, som att M minskade något i väljarstöd och att SD gjorde M till bara tredje största parti i riksdagen.

Nytt landskap

Valanalysen som presenterades i veckan är inte bara kaxig, utan också rak och medger Moderaternas svagheter. Den viktigaste meningen i dokumentet är nog denna: ”I ett nytt politiskt landskap riskerar de huvudsakliga skiljelinjerna att gå mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, inte längre mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.”

Den risken/möjligheten är uppenbar, men jag ser inte att något av de tre berörda partierna kan avgöra hur det blir. Både S och M vill återgå till strider om skattetabeller, men verkligheten hindrar dem hur skickliga de två än är under mandatperioden från att nå sitt mål. Otryggheten i samhället trumfar ekonomiska höger-vänsterstrider.

Och att tryggheten skulle vara återställd till 2026 är, även om M betonar att man behöver vara optimistisk, helt uteslutet. Väljarna vet ju också att det är dessa två partier, S och M, som genom sin politik orsakat den ökande otryggheten. Det ligger ingen naturkatastrof bakom, utan en medveten politik med öppna gränser som lockat två miljoner människor från regioner med högt våldskapital. Människor som S och M varit fullständigt oförmögna att integrera i Sverige.

”Som man bäddar får man ligga”, heter det gamla ordspråket och det gäller i allra högsta grad både S och M. De har ställt till historisk oreda i landet. Det är därför Sverigedemokraterna växer fram som en reaktion mot den förda politiken och de ansvariga partierna.

Föga meningsfullt att tala om borgerligt projekt

När Per Rosencrantz, som varit sekreterare i analysgruppen, medverkar i SvD-ledarpodden talar han om ett gemensamma borgerliga projektet. Är inte det dött?

I rapporten skriver man: ”De borgerliga partier som stöttade en moderatledd regeringen (M/KD/L) i valet 2022 fick endast 29 procent, en procentenhet mindre än Moderaterna i valet 2010.”

Jag kollade också med riksdagsvalet 1994 som sågs som en brakförlust. Då röstade 33,7 procent på M/KD/L. I höstens val fick dessa tre partier 4,7 procentenheter lägre väljarstöd än så.

Visst, dessa tre partier utgör nu en ”borgerlig regering”. Men de utgör inget regeringsalternativ i nästa val. Till det räcker inte deras väljarstöd. De måste samverka med en ytterligare politisk kraft för att regeringstaburetterna ska vara en realistisk målsättning.

Vägvalet: Tillbakablickande eller nytt konservativt alternativ?

Det blir lite parodiskt när M talar om att man måste hålla på optimism, hoppfullhet och förändring. Men tydligen bara andra och inte det egna partiet. Man biter sig fast vid ”borgerlig” identitet även om det är meningslöst inför nästa val.

Ja, jag skulle vilja säga att det är skadligt om M biter sig fast i det förgångna och nostalgiskt längtar efter tiden med ”alliansen”.

Det är ju denna tankefigur som håller liv i vänstersidans stigmatisering av Sverigedemokraterna. Så länge M håller fast vid ”borgerligt projekt” med KD och L, trots att det projektet inte leder någonstans maktpolitiskt, skapar det trovärdighet för vänsterns attacker mot Sverigedemokraterna. För varför håller M avstånd mot SD, om det inte vore så som S mfl gormar om?

Valanalysen medger ju att ”motstånd mot SD” var ett skäl till att valvinsten inte blev större. Varför inte neutralisera stigmatiseringen?

Här borde M medverka till något nytt, istället för att vara nostalgisk. Här kan ju ett konservativt projekt utarbetas mellan de fyra partier som nått och i kommande val vill nå riksdagsmajoritet. Ett regeringsalternativ med såväl liberalkonservativa och klassiskt liberala som socialkonservativa komponenter.

Vägen att vinna storstäderna

Jag vill påstå att byggandet av ett sådant konservativt regeringsalternativ är lösningen på Moderaternas värsta huvudverk: Deras stora väljarförluster i storstäderna, framför allt Stockholm.

Moderaternas tillbakagång berodde nästan helt på tapp i storstäderna. Och där var ”rösta mot SD” särskilt stark. Ja, ledande M-företrädare i storstäderna tog inför valet avstånd från samarbete med SD. Istället sa man sig gärna samarbeta med MP.

Men det är ju som nu sägs i SvD-ledarpodden, att det fanns ju inte enbart antipatier mot SD utan i lika hög grad mot MP och C.

Att M samarbetade med MP och C i Stockholm var, gissar jag, ett större sänke än att M på riksplanet var beredd att samarbeta med SD. Man kan inte glömma bort antipatierna mot MP och C. De som samarbetar med SD i storstäderna tappade, medan de som samarbetade med MP och C utanför storstäderna tappade.

Om man på riksplanet, inom regeringssamarbetets ram, utarbetar en gemensam politik för de fyra partierna, som alltså inte är borgerlig utan konservativ, och M i storstäderna ansluter till detta projekt, tar man udden av ”rösta mot SD” eftersom då förlorar smutskastningen från S sin trovärdighet.

Som jag ser det, vilket kan tyckas paradoxalt, är vägen tillbaka i storstäderna för Moderaterna att samarbeta med SD och bygga ett nytt regeringsalternativ. Istället för att nostalgiskt blicka bakåt mot den allians som är död och begravd.

Det är också svaret på hur man ska neutralisera risken för att Socialdemokraterna skulle närma sig Sverigedemokraterna.

*

Detta är första artikeln av flera i Samtiden, med anledning av Moderaternas valanalys. Se artikel två: M vill nå kontakt med sina känslor, men känslor är laddade – vågar man?

*

Se mer: Moderaternas eftervalsanalys 2022, DN-Debatt, SvD-ledarpodd