Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Även om man ligger bra till i opinionsmätningarna måste partiet tungt stödja sig på MP, V och C för att kunna komma tillbaka till makten. Vad kan dessa partier bli överens om som inte ger S nya förluster i val?
I eftervalsdebatten är S-ledaren Magdalena Andersson noga med att påpeka att hennes parti gick framåt i valet 2022. Det var stödpartierna som tappade, både Annie Lööfs center och Nooshi Dadgostars vänster.
Också opinionsmätningarna ger Andersson möjlighet att hålla huvudet högt. I DN/Ipsos som publicerades häromdagen ligger Socialdemokratin på 36 procent. Det är siffror man inte sett sedan Göran Perssons dagar.
Socialdemokratin står stark! Eller?
Stödpartierna är sänken
Visst har Magdalena Andersson rätt i att det var hennes stödparti som förlorade valet för de rödgröna. Men vad talar för att samma sak inte kommer att ske igen 2026?
Det spelar ju ingen roll hur bra det går för S, om de fortsatt kommer att vara beroende av tre, två eller ett stödparti i nästa val. Detta stödparti kommer att kräva eftergifter för sina profilfrågor.
Och det var ju just sådana eftergifter till stödpartierna som gjorde att de rödgröna förlorade. S avvecklade hälften av Sveriges kärnkraftverk – därför att MP, V och C krävde det. Och väljarna fick betala priset genom chockhöjda elpriser. Utan den galenskapen hade förmodligen Magdalena Andersson fått fortsätta som statsminister efter valet 2022.
Det blev ju ödets ironi att den progressiva klimatfrågan bet de rödgröna i arslet. Valrörelsen handlade om gröna frågor, men inte på det sätt vänstersidan tänkt sig. Istället för att applådera grön aktivism såg väljarna galenskapen i att stänga kärnkraft för att istället elda tiotusentals liter olja. Det var exakt det som MP-aktivismen resulterade i. Miljöaktivism blev lika med galenskap. För hushållen extrem dyr galenskap.
Vad ska S göra nu?
Efter valförlusten har Socialdemokraterna varit fullständigt passiva i sakpolitiken. Man har inte kritiserat den strängare migrationspolitiken och den tuffare kriminalpolitiken som Tidöavtalet innebär. Betyder det att man ändrat sig och numera inte är för öppna gränser och för migrationsaktivism?
Det vore ett historiskt skifte.
Till det bättre för Sverige. Men frågan är ju vad S i så fall ska profilera sig på. Det har gått bra på att underblåsa missnöje med den nya regeringen under dess första månader vid makten. Men när regeringen börjar leverera, vad ska S hitta på då?
Man kan ju knappast nöja sig med att KU-anmäla borgerliga ministrar för minsta otydliga uttalande. Eller ställa regeringen till svars för att polischefer tragiskt dör. Det är inte politik utan rubrikjakt i medierna. Som är bortglömda en vecka senare.
De ekonomiska tiderna har blivit kärvare, mycket kärvare för många hushåll. Inflationen, räntorna, el- och bränslepriserna urholkar nu ekonomin för många. Jag minns hur Olof Palme skällde alla umbäranden i 1970-talets lågkonjunktur på statsminister Thorbjörn Fälldin. Det fungerande inte. Den borgerliga regeringen blev omvald 1979 och Palme fick ännu en mandatperiod i opposition.
Jag tror att oppositionen kan vinna om den har robustare idéer om vilken politik den tänker att föra. Det var därför oppositionen vann 2022. Trots att den inte alls var samkörd hade den ändå mer robusta svar på vad den tänkte göra, än vad sittande S-regering hade.
För att vinna nästa gång behöver Socialdemokraterna hitta en konstruktiv hållning och robusta politiska lösningar på samhällsproblem väljarna anser viktiga.
S tvingas föra galen politik
Vad det skulle vara är svårt att se. Särskilt inte som man är beroende av stödpartierna där det ena partiet är mer utopiskt galet än det andra.
Denna rävsax kommer inte Socialdemokratin ur.
Tidöpartierna kan – och bör – i valrörelsen 2026 i varje ögonblick påminna väljarna om att en röst på Socialdemokratin egentligen är en röst på dess stödpartier och deras galna politik. Att Socialdemokraterna lät lägga ner sex kärnkraftsreaktorer är ett historiskt bevis på att partiet är i händerna på de små stödpartierna. Inte tvärtom.
Därför är Socialdemokratins enda hopp att Tidöpartierna gör bort sig. Att de borgerliga är lika fega som under Reinfeldts tid och därmed förhåller sig passiva och inte löser några av de stora samhällsproblemen. Det kan mycket väl bli så att alla de utredningar som Tidöavtalet stipulerar inte leder någonstans därför att ministrarna vill vara populära i vänsteretablissemangen och därför hittar alla skäl de kan för att inte genomföra något paradigmskifte.
Det är Socialdemokratins bästa hopp.
Måtte vi inte hamna där.
*
Se inslag om opinionsläget i Riks: