Så är vi där igen. Privat umgänge mellan enskilda på fyllan blir stort uppslaget i medierna. Jag hade inte skrivit detta om Sara Skyttedal idag låtit bli att gråta ut i en gigantiskt lång intervju i Dagens Nyheter.
KOMMENTAR. Intervjun med DN – en av KD:s och regeringens huvudmotståndare – ger mig nästan samma förundran som när Edward Snowden hävdade att han ville skydda demokratin när han hackade USA:s säkerhetsorgan, för att sedan fly till Putins Ryssland. Trovärdigheten stärks liksom inte av att man tar skydd hos motståndarsidan.
Trycka upp detta i trynet på alla – igen
Och varför mula sig själv, partikamraten Johan Ingerö och partiet – igen? Att åter trycka upp den där händelsen för nio år sedan i nyllet på alla, när polisanmälan är avskriven eftersom preskriptionstiden gått ut.
Borde inte rättsstatens syn på detta vara vägledande? Det som hände kan mycket väl ha varit straffbart, men är överspelad efter så många år. Vi kallar det rättsstat just därför att vi vill uppnå rättvisa utan hämndaktioner långt senare. Alternativet är ju de oändliga vendettor generation efter generation vi ser i andra delar av världen. (Ja, nu har vi fått den också, som i Göteborg där gängkriminell ledare svarade att han inte minns varför gängen är fiender och dödar varandra. Hämnd följer på hämnd.)
Och att en kristdemokrat inte tagit till sig filosofin om rättsstat är särskilt märkligt eftersom den har förvaltats i väst genom kristendomen.
Jag kan inte se DN-intervjun som något annat än ännu ett hatfyllt utfall. Hon sparkar på någon som redan ligger ner. Men ingen barmhärtighet här inte. De verbala dolkstötarna förstärks naturligtvis tusenfalt genom att framföras via Dagens Nyheter.
Inget annat än hämnd
Sara Skyttedal värjer sig mot att hon skulle hämnas på Ingerö därför att han styrt vilka intervjuer hon skulle få göra. Det är rent skrattretande. Trovärdigheten är noll. Det kan säker vara så att hon behöver psykosocialt stöd, bearbeta och prata av sig, men då borde det ju ske i enskildhet med kunnig person. Inte offentligt.
Det här sänker, i mina ögon, hennes anseende i botten.
Jag har tyckt att Skyttedal har varit en frisk fläkt som utmanat de vänstertendenser som länge funnits under ytan inom Kristdemokraterna. Hon har vågat debattera och ibland brutit upp etablerade strategier som omfattat stora delar av politiska scenen. Jag tänker närmast på hur hon fick Kristdemokraternas riksting att lämna den av Fredrik Reinfeldt designade Decemberöverenskommelsen, bara nio månader efter att den ingåtts.
Profilerad debattör och partipolitiker svårt att förena
Förr kunde partipolitiker avvika från partilinjen men ändå vara kvar. Men det var i ett samhällsklimat där man hade större hänsyn till att olika åsikter framfördes. Idag är det offentliga samtalsklimatet stenhårt. Den som avviker det minsta från partilinjen blir av motståndarna använd som bevis för att partiet inte är trovärdigt. Detta förstärks av mediernas ytlighet. Man sätter inte frågor i ett större sammanhang, utan gör olika positioner till svart/vita.
Ingen kan idag som partiföreträdare sätta sig själv framför partiet.
Det som just nu gör Skyttedals framtid skakig är hennes syn på cannabis. Hon har konsumerat drogen och har en mer tillåtande attityd, vilket går stick i stäv med partiets linje. Det var, enligt uppgift, när Johan Ingerö som partisekreterare stoppade henne från att göra intervju om detta, som hon plockade fram en nio år gammal påstådd och enligt lagen preskriberad handling.
Självdestruktivitet och kändisskap
Det finns ett antal kända kvinnliga politiker som uppträtt märkligt självdestruktivt. Mona Sahlin och Gudrun Schyman är två talande exempel. De gjorde strålande karriärer. De blev profilerade politiker som alla kände till. De blev mäktiga partiledare. Men sedan.
Jag ska inte gå in på detaljer, men det är märkligt hur de kunde sänka sig själva.
Svensk debatt behöver starka karaktärer och frispråkiga röster. Men partipolitiken är idag fel arena. Förr talade man om agitatorer i positiv bemärkelse. De var ute och höll tal för stora skaror, innan både etermedia och sociala medier.
På något sätt borde dessa profiler, som ofta är egotrippade och bångstyriga, få möjlighet att bidra till samhällsdebatten, även om de inte ryms inom de allt hårdare ansade riksdagspartierna.