Är lägsta miniminivå noll procent? Det är senaste trätofrågan mellan de fyra partier som röstat fram Kristerssonregeringen. Skälet till att samarbetet inte fungerar smärtfritt är att vissa ännu inte accepterat hur svenska väljarkåren röstat.

KOMMENTAR. De som jämför Tidöpartierna 2022 med Alliansen 2006 gör det fatala misstaget att de senare mentalt insett att de bara hade varandra och att de bara tillsammans kunde nå regeringsmakten. Det hade tagit mer än tio års debatt. Jag var själv med i ”ekumeniken” hos Timbro 1995-98 där yngre politiker i de fyra borgerliga partierna (M, FP, C, KD) för första gången träffades i mer informella former. Detta var synnerligen kontroversiellt hos de borgerliga partiledningarna. Man såg det närmast som förräderi att partivänner träffade andra partiers företrädare utanför de formella strukturerna.

Det var först efter EMU-omröstningen 2003 och med nya partiledningar i de fyra borgerliga partierna som dessa samtal kunde ske på högsta nivå. Det resulterade i att ”allians för Sverige” lanserades hos Maud Olofsson i Högfors i Västerbotten två år inför valet 2006.

Revirpinkande pågår fortfarande

Tidöpartierna har på inget sätt haft tio år på sig att komma över revirpinkande och prestigefulla utfall mot varandra. Det fanns inga överenskommelser före valdagen. Allt fick ske några veckor efter valsegern.

Och särskilt det allra minsta partiet, L, har fortfarande extremt svårt att ens prata med Sverigedemokratiska företrädare. Det ryktas om att vissa statsråd vägrar tala med SD:s ledande företrädare i riksdagens utskott. Man tar hellre förluster i riksdagen än gör upp med Sverigedemokraterna. Minst ett sådant tillfälle finns dokumenterat i riksdagsprotokollet, där miljöministern lät sitt förslag röstas ner i riksdagen hellre än att samtala med SD:s miljöpolitiskt ansvariga. (Se inslag i Riks om det nedan.)

L måste inse realiteterna

Det är som att det hos L-partisterna ännu inte sjunkit in att Sverigedemokraterna är regeringsunderlagets största – största! – parti. Deras ministerposter är helt beroende på att Sverigedemokraterna backar upp dem.

Ändå låtsas de som att de inte är i detta uppenbara beroendeförhållande till Sverigedemokraterna.

Jag får uppfattningen att SD tagit denna vinter som en läroperiod för snarstuckna borgare som vägrar acceptera verkligheten. Likt en förälder har Sverigedemokraterna låtit L driva sina förslag till röstförlust i riksdagen. Så att barnet själv ska få erfara hur det går om man inte samtalar med hela regeringsunderlaget.

Det tycks dock vara svårt med inlärandet hos L. Man fortsätter bete sig som att man inte behöver Sverigedemokraterna.

Nu börjar det bli allvar

Senaste frågan är reduktionsplikten, alltså inblandningen av biobränsle i diesel och bensin, något som tydligt höjer priset vid pump eftersom biobränsle är dyrare än fossilbränslet. Inte enbart SD utan också M och KD lovade väljarna att rejält sänka bränslepriserna vid pump.

Det måste nu ske!

Hittills har de rödgrönas höjningar av bränsleskatter och ökad biobränsleinblandning stoppats. Och nu gäller det att gå vidare med vallöften – och det man kommit överens om i Tidöavtalet. Där står att ”reduktionsplikten ska sänkas till EU:s miniminivå”. Och EU:s miniminivå är noll procent.

– Vår tolkning är därför att den nivån är noll procent, säger ekonomisk-politiske talesmannen Oscar Sjöstedt (SD) till TV4.

Men Liberalerna krånglar. ”Noll är inget alternativ för oss”, säger partiledare Johan Pehrson (L) till TV4.

Avtal är avtal

Det är något märkligt att Liberalerna väljer att ta konflikt i just denna fråga, som är nedtecknad i Tidöavtalet. Lägsta möjliga ”miniminivå” är ju liksom inte tvetydigt.

Jag har räknat med att de tre borgerliga partierna skulle kunna gå fram med förslag i strid mot vad SD vill, och där hopp om stöd från vänstersidan finns. Men då sakpolitik som inte regleras i Tidöavtalet.

Politiken avhandlar så många frågor att det inte är svårt att för riksdagspartier att landa i olika förslag.

Men att L skulle frondera i det som avtalats är förvånande. Och helt oacceptabelt. Det är ju inte bara L som bryter mot avtalet om man vägrar gå fram med reduktionsplikt på miniminivå, utan också M och KD. Regeringens propositioner är ju kollektiva med statsministern i spetsen.

Om Ulf Kristersson som statsminister skulle bryta mot det avtal som hela hans regering bygger på, är det något oerhört. Dessutom i en fråga där Moderaterna också lovat sina väljare att sänka bränslepriserna.

Det är alltså otänkbart att L skulle få sin vilja igenom. De vill inför medierna spela obstinata mot SD, för att hålla vissa falanger i sitt parti nöjda.

Men till slut kommer Tidöavtalet att fullföljas.

Enda alternativet är att regeringen Kristersson faller.

*

Regeringen låter sig hellre röstas ned än gör upp med SD i riksdagsutskott. Analys i Riks (24 feb):