Polisen hävdar att man kraftsamlar och har häktat över 470 personer. Men våldsvågen i Stockholm fortsätter som om inget hänt. Rättsstaten står handfallen inför våldet. Ska vi abdikera eller trappa upp kriget mot klan- och gängväldet?
Från polisen konstaterar att man inte på något sätt brutit trenden om ständigt värre våld. Detta trots att man dammsugit Sveriges övriga delar på poliser för att försöka stävja utvecklingen. Stora delar av svenska samhället utanför Stockholm står alltså utan polisskydd. Snart kan våldet trappas upp också utanför Stockholm? Vad ska polisen och rättsstaten göra då?
– Jag tror att Stockholm aldrig har haft så många häktade som i dag. Vi ligger på en siffra på över 470 personer, vilket är otroligt mycket, säger Niclas Andersson, operativt ansvarig för den särskilda händelsen till TT/SvD.
Nej, det är en alldeles för låg siffra i förhållande till den kriminella nivån som utvecklar sig i Stockholm.
Rättsstaten är fruktansvärt underdimensionerad i förhållande till det våldskapital som finns i Sverige numera.
Gamla strategier fungerar inte längre
Man brukar om militära konflikter säga att generaler och politiska ledare ofta utkämpar förra kriget och tillämpar strategier som är hopplöst föråldrade.
Detsamma tycks nu gälla Sveriges bemötande av den kriminalitet som till stora delar är importerad från världens våldsammaste regioner. Svenska politiker tror på Kling och Klang från 1950-talets svenska idyll. Då poliser kunde strosa runt på lugna och trygga gator och bara deras närvaro skapade lugn.
Nu skjuter kriminella ihjäl personer trots att polisen finns i närheten.
Polisen har ingen avskräckande funktion längre. Man behöver istället visa stor handlingskraft och visa större våld än vad klan- och gängkriminella är beredda att använda för att sätta sig i respekt.
Den förmågan har inte svensk polis idag. Och tillåts inte ha av politikerna.
Så vad göra? Kapitulera?
Ja, det säger inte något parti öppet men det är innebörden i den passivitet som riksdagspartierna visar.
Regeringen har inte mycket tid på sig
Än finns det hopp om att regeringen ska våga använda den riksdagsmajoritet man har för att genomföra det paradigmskifte som det talas om, men som vi inte sett mycket av.
Nu gäller inte snack. Nu är det tid att leverera konkreta åtgärder. Kraftfulla lagändringar, som exempelvis kraftigt höjda minimistraff för våldsbrott över hela linjen.
Många tvekar, exempelvis skriver den annars många gånger förnuftige statsvetaren och S-redaktören Stig-Björn Ljunggren: ”om vi tror att gangsterssyndikat inte enbart kan knäckas genom att låsa in alla skurkar i fängelse, utan att vi kan omvandla de miljöer som föder detta, är det inte då rimligt att studieförbund som ABF finns med? Även med risk att de ibland får beröring med mörkrets krafter?”
Italien var länge infiltrerat av kriminella gäng, maffian. Man såg mellan fingrarna och vågade inte slå till mot den organiserade brottsligheten. Men 1994 tog det slut. Italienska folket kastade ut de två ledande partierna som lett italienska regeringar i årtionden – Socialistpartiet och Kristdemokraterna.
Ska det behöva gå lika långt i Sverige?
Lås in och krossa gängens prestige
Det finns inga genvägar att bekämpa kriminella som av unga idoliseras och som skaffar sig prestige i kulturkretsar och blir kändisar (rappmusiken är våldets näring). Kriminaliteten är en moralisk smittsjukdom och den bekämpas genom att isolera dem som fångas av den. All aktivitet som höjer kriminella kretsars anseende och stärker lockelsen att lämna den laglydiga sidan, måste krossas.
Först när alla attribut som stärker den kriminella livsstilens attraktionskraft tagits av de inblandade, så att de för omgivningen framstår som de sorgligt misslyckade individer de är, kan trenden vända.
Det går inte med nålsticksingripanden eller korta ”särskilda händelser” vända utvecklingen. Sådant ger i bästa fall bara en paus på några veckor.
Rättsstaten måste bedriva ”världskrig” mot den kriminella livsstilen, alltså tillämpa alla till buds stående medel för att ta heder och ära av dem som tror sig kunna leva på olagliga aktiviteter.
Först när den gängkriminelle också i tioåringars ögon framstår som patetiska dumhuvuden, kommer nyrekryteringen att upphöra.