När Socialdemokrater och sedan Moderater tar till brösttoner om hur viktigt och hur bråttom det är att bli medlemmar av Nato, för att sedan falla efter fällben av turkiske presidenten Erdogan, framstår de svenska politikerna som pajasar. Nu hävdar de att de inte alls hävdat att det är bråttom.

Frågan om svensk säkerhetspolitik och militär förmåga är inget man borde degradera till vanlig partipolitisk träta. Men dagens politikergeneration har mycket svårt att agera statsmannamässigt.

Grälsjuka är inte statsmannamässigt

I Agenda igårkväll satt Magdalena Andersson (S) i studion och vräkte ur sig grälsjuka anklagelser mot regeringen. Men en socialdemokrat är knappast rätt person att klaga på en skakig hantering av Natoansökan.

En av de värsta exemplen på politisk korruption var när S-regeringen lovade bort miljarder i bistånd till kurdiska terrormisstänkta organisationer för att säkra regeringsmakten med avgörande riksdagsröst från Amineh Kakabaveh, som mer företrädde kurdistanska intressen i Mellanöstern än svenska folket.

Några månader senare invaderade Ryssland det alliansfria Ukraina. Socialdemokraterna svängde snabbt från att man aldrig skulle gå med i Nato, till att man så fort som möjligt skulle gå med i Nato.

Hattandet i säkerhetspolitiken är irriterande

Den snabba omsvängningen från Socialdemokraterna har naturligtvis skapat förvirring. Och när man säger att det är bråttom, då öppnar man för andra att utnyttja brådskan. Den som har bråttom är sårbar i den meningen att man förmodligen är beredd att kompromissa mer än man skulle göra om man var lugn och metodisk.

Detta uppfattade ju turkiske presidenten Erdogan. Han är en omvittnat skicklig ”matthandlare”, alltså någon som utnyttjar varje situation till att sälja in sitt perspektiv, förhandla, pruta och säga nej till bud.

Den plötsliga brådskan från Sverige gav honom guldläge.

Och när både S och M gjorde bort sig genom att lova att processen skulle gå fort och att det var avgörande för Sveriges säkerhet att vi kom med i Nato omedelbart, gav man bara Erdogan mer ammunition att hålla emot och kräva mera för att ratificera svenska ansökan.

200 år av alliansfrihet ska inte sjabblas bort

Det har varit ett ovärdigt agerande från de två partier som brukar ha statsministerposten. Hela agerandet, där de nu också skyller på varandra, indikerar att det kanske snart är dags för ett nytt statsministerparti. Jimmie Åkesson har agerat sansat.

För några år sedan ändrade Sverigedemokraterna sitt Natomotstånd till att förespråka en Natooption, det som varit Finlands position i två årtionden. Sverigedemokraterna har betonat samhörigheten med Finland.

Därför var partiet berett att lämna in ansökan om medlemskap i Nato tillsammans med Finland.

Ett lugnt och metodiskt arbete borde ha skett, och hade förmodligen skett om Åkesson varit statsminister.

Man kan inte vara självgod i storpolitiken

När Sverige nu genom ändrad säkerhetspolitik kliver in i storpolitiken kan man inte bara ösa ur sig vad man själv tycker är rätt och riktigt, så som Sverige gjort som alliansfritt – och maktlöst – land. Denna svenska självgodhet retar många andra nationers statsledningar.

Nu måste realpolitik gälla. Inte blå dunster och ideologiska käpphästar. Sveriges ledning måste lära sig att navigera mellan alla andra länders egenintressen. Storpolitik är ett schackspel där det gäller att hitta öppningar där det egna landet kan finna fördelar, och förutse andra skeenden som kan ge oönskade nackdelar.

Och vad som alltid är en nackdel är att spela Allan och tro att man är bättre än alla andra. Det som svenska stats- och utrikesministrar haft så lätt att falla in i.

Natoprocessen är en enda lång läxa för svenska politiker i hur man inte ska agera på den internationella scenen. Tro inte att ett litet land kan pressa någon annan aktör till eftergift, bara därför att man sagt att man vill komma med i en allians så fort som möjligt.

Här har Sverige mycket att lära av Finland, som under lång tid var tvungna att beräkna hur en stor och nyckfull granne skulle agera. En granne som till slut blev så oberäknelig att man måste finna starkare säkerhetspolitiska lösningar.

Finland kommer nu förmodligen med i Nato före Sverige. Lär av den läxan!