I Sverige har vi haft nämndemän, alltså lekmannadomare, sedan medeltiden. Det är viktigt att inte bara jurister av skrået som dömer när lagstiftningen ska tillämpas. Men inget säger att partierna ska utse lekmannadomarna.

Genom historien har olika organ utsett nämndemän som tillsammans med juristdomare avkunnat domar.

Från medeltiden tillsattes nämndemännen i allmänhet för hela tinget. I lag från 1823 fastställdes att val av nämndemän skulle ske i sockenstugan med en röst per bonde. Sedan har kommunfullmäktige antagit lista på nämndemän, fördelat per parti.

Viktigt att minnas är att rätten förr bestod av många fler nämndemän. Vid häradsrätterna var de tolv till antalet. I rättegångsbalken 1948 minskades antalet till nio. 1971 minskades de till fem. Och från 1983 är de endast tre i tingsrätterna.

Högre rätt hade förr endast juristdomaren. Från 1971 infördes nämndemän i hovrätterna och kammarrätterna. I nuläget är det två nämndemän och tre juristdomare.

Val av nämndemän

Kommun- och regionfullmäktige är inte lämpliga att utse lekmannadomare eftersom kopplingen till politiken är uppenbar. Partierna har dessutom varit dåliga på att utse representativt urval. Ofta har medelåldern varit hög.

Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU föreslår en intressant lösning i debattartikel: ”Avser man behålla en folklig förankring utan politiskt engagemang, bör Sverige i stället övergå till ett system där medborgare nomineras till tjänstgöring som nämndemän. Rekryteringen och utvärderingen om en persons lämplighet skulle i stället kunna genomföras av Domstolsverket.”

Det blir en sorts plikttjänstgöring, ungefär som militärtjänstgöring fast istället ett antal dagar per år under en, säg, fyraårsperiod. Arbetet med att rekrytera kommer att bli omfattande för Domstolsverket och kräva betydligt mer resurser än när partierna skötte rekryteringen utan administrativt förfarande. Men det är rimligt att rekrytera ur folket än ur partierna som inte längre är folkrörelser.

Antalet nämndemän

Det är ett problem att enskilda lekmannadomare fått ökad makt i takt med att de blivit färre. Det är betänkligt med tanke på att nämndemän inte bara avgör skuldfråga, som i det anglosaxiska jurysystemet, utan också är med och fastställer straffpåföljden.

En kompromiss skulle kunna vara att avskaffa nämndemän helt i tingsrätterna, den lägsta rätten. Istället kan man öka antalet till sju i hovrätterna, där tingsrättsdomar överprövas. Men där samtidigt antalet mål är betydligt färre.

Då kommer den folkliga förankringen in i domstolarna i ett senare skede, men den blir bredare företrädd genom fler nämndemän, där var och en får mindre betydelse.

Balans i rättsväsendet som ligger i tiden

Samhället har utvecklats över tid och domstolarna likaså. Det är nu tid att göra en ny förändring som mer ansluter till äldre tider än till den mycket partipolitiserade tiden efter andra världskriget.

Jag har själv suttit nämndeman i Stockholms tingsrätt. Det var mycket lärorikt och i vissa mål tillförde nämndemännen aspekter som juristdomaren saknade erfarenhet av. Men i många mål är domsluten inte alls komplicerade. De borde en juristdomare kunna avgöra på egen hand.

Däremot när mål överklagas och det finns svårare avvägningar att göra, då bör nämndemännen finnas med och vidga domstolens erfarenheter från samhällets olika delar. För att denna aspekt ska bli fullgod krävs det fler än tre nämndemän. Sju, utöver två juristdomare, kan vara ett lämpligt antal. Många styrelser i andra delar av samhället består av nio ledamöter, eftersom det skapar bredd men blir inte alltför tungrott.

Den nya regeringen borde agera också på denna punkt. Den är visserligen inte lika akut som våldsbrottslighetens betvingande, men för att skapa ett rättssystem som både har förtroende och är effektivt är det en viktig uppgift.